Folkdräkter, tåg, tacksamhet och värme

Sent i söndags kväll kom jag hem efter några dagar i norra Sverige. Jag skriver norra därför att jag aldrig förr varit längre upp i landet än Norrköping, men målet för denna resa var ett landskap som huserar både fjäll och skidorter och där tåglinjernas slutstation är Gävle C. Tar man en titt på kartan utgör Dalarna snarare Sveriges medelpunkt - men för en skåning som mig var det oavsett en resa norrut som jag gjorde.

 

Och resan, den gjorde jag med min Emma. Redan i vintras kom frågan: "Vill du åka till Dalarna med mig?". Jag ville inget hellre. Och trots olika sommarjobbscheman och andra bestyr lyckades vi boka in vår resa till den tid då Dalarna kanske blomstrar som mest; midsommar.

Tidigt en fuktig torsdagsmorgon avgick snabbtåget från Lund C. Min ryggsäck var tung men hjärtat mjukt och lätt. Att få upptäcka en ny plats tillsammans med Emma! Va! Att jag förtjänar något så fint.

Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, fnissade åt andra passagerares skämt, läste i våra böcker, virkade, bytte tåg och beundrade sjö och skog genom fönsterrutan. Jag gav Emma en present för att inviga resan: En keps tillägnad husmorsklubben. Nu har vi varsin. Två kepsar åt två husmorsor att springa omkring och sprida husmoderlig anda i. Emma blev glad och det gjorde mig glad. På eftermiddagen rullade vi in i Falun.

Det var varmt - ja riktigt hett - i Falun. Vi sökte skydd från solen inne på Dalarnas museum, som Emma tittat ut till oss. Det var fri entré och vi fick oss en dos ny kunskap om Faluns arv som gruvstad, om folkdräkter och Dalahästar. Det var fint. Kvällen kom. Vi vandrade till vårt Airbnb som låg fint invid sjön Runn. Här var trähusen röda och dikena fulla av blomster. Vi vilade, åt mat och pratade om livet. Utanför ville världen aldrig bli mörk men vi tände ljus ändå. 

Midsommaraftonen kom och himlen var lika klarblå som dagen före. Något som är ovärdeligt med att ingå i en husmorsklubb är att den andra husmodern tänker på sådant som att stiga upp och ordna frukost, duka upp i trädgården och planera dagen. I en husmorsklubb känner man sig alltid man alltid väl omhändertagen. 

Vi styrde kosan mot målet för dagen: Borlänge. Här, hade vi läst, firades det midsommar med gammeldans och kaffestuga i hembygdsmiljö. Och det gjorde det sannerligen. Oj, vad idylliskt allt kändes. Vi levde ut våra inre dalkullor och band kransar, fikade i gröngräset, följde resningen av majstången och dansade såklart alla danser runt den. Innan hemfärd mot Falun igen köpte jag några lotter och vann en resa med Ålandsfärjan. Bara en sån sak.

 

Midsommarmiddagen blev västerbottenpaj från frysdisken, en burk matjes och örter som vi snodde från tomten. Jordgubbar och glass i skymningen. Kortspel, te och sju sorters blommor under kudden. Ingen av oss lyckades dock drömma om några framtida friare.

Sen var det lördag och ännu en höjdpunkt för resan stundade: Vi skulle fara till Sundborn och Carl Larsson-gården! Målaren Carl Larsson - som ju står bakom bilden av det "äkta" och idylliska Sverige, bodde i ett hus fullt av vackra ting att måla av, frun Karins textilier och deras gemensamma vision om det kärleksfulla och levande hemmet. Än idag turas Larsson-släktet om att bo i och förvalta huset, men när de själva inte är där är det istället ett museum. Vi hade bokat guidade turer både inuti huset och i trädgården. Så, vi begav oss till Sundborn. Det var kanske den vackraste platsen jag besökt i Sverige.

Ni ser ju.

Visningarna av både kostaden och trädgården var båda helt underbara. Jag och Emma liksom befann oss inuti alla de vykort och julkort och målningar som man sett hela livet igenom. Och det var så fint att höra alla historier om hur Larssonfamiljen ständigt firade livet, gav varandra kärleksgåvor, lät barnen vara barn och alltid strävade efter att vistas utomhus, i det gröna. Jag kände absolut att jag måste bo i ett hus någon gång, och att jag då kommer vilja måla det i vackra kulörer och plantera pelargoner i alla fönsterkarmar. Vi hann med att utforska de vackra omgivningarna samt gå på en liten utställning också. 

Trötta och mätta på intryck åkte vi hemåt i eftermiddagshettan, inhandlade tortellini till middagen och hade lite välbehövlig skärmtid på varsitt håll. Väl hemma drog Emma på sig baddräkten och vågade sig i sjön nedanför huset. Jag satt med fötterna i det ljumna vattnet och njöt av tystnaden och solen på näsan. Fint, var det.

 Sista dagen! Emma ordnade frukost bestående av den sista filen, de sista gubbarna, havregryn och kardemumma. Jag bryggde kaffe på det allra sista pulvret. Sedan packade vi ihop oss och lämnade dörrnyckeln i en låda. Hejdå, lilla huset. 

Vi vandrade hela vägen upp till vårt sista utflyktsmål; Falu gruva. Sista biten av vägen gick genom det gamla Falun, med sina klarröda trähus och smala gator. Fint, tyckte vi.

Falu gruva var verkligen hundra gånger mer intresssant än man kunde ha trott. Områden är stort, och förutom den stora, stora gropen som är lämningen efter själva utgrävningarna finns där ett stort museum, flera arbetarbostäder som visar på livet förr, ett litet tåg att åka runt med, en smedja, butiker, caféer och jag vet-inte-allt. Jag och Emma hade även bokat en underjordisk tur av gruvan så ni förstår att vi inte hann se allt ovan jord.

Vi blev ombedda att ta på oss varsin tröja eftersom det var 25 grader ovan jord men bara fem nere under marken. Därefter väntade en vandring längs gångbroar och nedför trappor, genom valv och schakt och överallt dröp väggarna av fukt och sikten var dålig. Vår guide berättade om gruvans historia med stor inlevelse och ja, det var helt enkelt en väldigt givande liten tur.  

Klockan 13 slog vi oss ner vid ett bokat bord i gruvans restaurang. Vi åt klassisk falukorv med rotmos och senap, knäckebröd från Skedvi och en god salladsbuffé till. Vi var väldigt nöjda med vårt lunchval!

Resan avslutades som den inletts: Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, läste i våra böcker, pratade om livet, virkade lite till, bytte tåg och beundrade solnedgången genom fönsterrutan. När aftonen kommit ankom vi också till Lund. Jag kramade min reskamrat hejdå, åkte hem och kände mig ganska överväldigad - både av intryck och av tacksamhet och värme. Tänk att man kan ha det så bra.

Kramar till er som läser också. Tacksamhet och värme, som sagt.
H