Cykelskifte

Juni spiller över i juli. Plötsligt är det farligt varmt överallt. I Europas medelhavsländer brinner olivlundar och folk uppmanas att hålla sig inomhus. Jag åker till villan, från en stekhet stadskärna till en något svalare trädgård. Jag äter jordgubbar och vita smultron från landet i min frukostyoghurt och läser några kapitel i taget i en tegelsten till bok. Har fruktansvärt ont i nacken, blir yr av minsta rörelse men får massage av mamma. Kramar mamma. Tittar på bilder av Tintin tillsammans. Katten, som blev sjuk hastigt och som efter elva år plötsligt inte finns mer. En måndagsmorgon lägger han sig under mammas och pappas säng, hostar till och slutar vifta på svansen. När jag tagit mig till Helsingborg och får klappa den mjuka pälsen en sista gång någon timme senare är den lilla kroppen redan stel och kall. Och när vi lämnat flyttkartongen hos veterinären och återvänder hem är huset konstigt tyst. Från en dag till en annan, efter elva år. 

Man brukar väl säga att livet går i cykler. Är det tre, fem eller kanske sju år en cykel består av? Jag vet inte. Men om det är sju år som gäller, har det gått sju år sedan jag var tjugo. Tjugo, med en enorm lust att komma bort, och med en biljett till Nya Zealand i min hand. För sju år sedan åkte jag så långt bort från vardagen jag bara kunde komma, och såhär sju år senare, har jag kanske också en hel del nya ting framför mig. 27 år och förhoppningsvis med ett fint och spännande jobb runt hörnet. 27 år och utan min Tintin.

Med studietiden bakom mig, med ständiga försök till att finna balans i mellantinget mellan att vila, live:a semester och vara arbetssökande på halvtid. Jag packar ner saker i lådor och skriver ett avtal för andrahandsuthyrning. Hos J krymper utrymmet i min del av garderoben i takt med att jag flyttar över alla kläder dit. Vi diskuterar gemensamma matkonton och hur ofta man borde våttorka golven. Och jag måste påminna mig om hur fantastiskt det är att ens kunna diskutera sådana, vardagliga ting. För ett år sedan hade jag blivit oerhört glad och stolt över mig själv om jag vetat om vart livet varit påväg. En gemensam vardag. Tvåsamhet. Något nytt; en del av det som förändras i det här cykelskiftet. Mitt sjuårsskifte. 

Och om sju år, när nästa cykel tagit vid, kanske den jag varit fram tills nu känns lika svindlande långt bort som en resa till andra sidan jordklotet.

Var befinner ni er i livscykleriet? 
Kram, H.

Avslut och frågetecken

Maj övergår i juni. Månadsskiften är så sentimentala i sig. Så stora, men egentligen obetydliga. Inte börjar sommaren den första dagen i den sjätte månaden; den smyger sig på och är plötsligt bara där. Sommaren anas i kastanjeträdens vita blomklasar, i doften av varm jord när regnet faller. Sommaren är en surrande fluga mot fönsterkarmen och att hållas vaken av fågelkvitter om natten. Små saker. Varför gör dessa små saker mig så känslosam. 

Jag tar examen idag. Det känns, det med, men inte särskilt mycket. Att ta examen behöver inte vara något märkvärdigt, och även om det är lite sorgligt så är det även ganska skönt. Jag har bokat bord på lokal och ska äta husman tillsammans med min familj, min J och min fina Alice. Sedan är studietiden över. Abrupt, kan tyckas. Men också alldeles lagom.

Jag rensar ur gamla kläder från hyllan längst upp i garderoben och stryker allt noggrant. Packar ner i påsar, skickar iväg. Jag säljer mina kursböcker och lämnar tillbaka 23 titlar till skolbiblioteket. Laddar upp den sista, slutgiltiga PDF-en märkt Almgren_Hanna_Examensarbete på webben. Putsar mina skor rena från vårens lera och slask och försöker, emellan allt som sker, att påminna mig om hur stressad jag varit och hur värd jag borde känna mig att ta det lite lugnt nu. Man glömmer så lätt.

Att söka jobb är... uttömmande. Jag ser notiserna från Platsbanken landa i min inkorg och jag undrar hur hösten kommer att bli. Var kommer jag vara, vad kommer jag göra? Vill så gärna hitta rätt. Må bra. Trivas. Och jag hoppas att det där jobbet som bara känns rätt på något vis ska dyka upp. Måste bara låta sommaren ske, samtidigt. Inte gå händelserna långt i förväg utan hålla mig nära nuet i tanke och sinne. Sånt är lättare sagt än gjort - speciellt för en som gärna vill effektivisera och komma framåt. Men jag inser samtidigt att inget sen kommer bli bra om inte nu blir bra. Och det är en kär, kär vän som påminner mig om att jag också kan utnyttja den där mellanperioden i ett vakuum av ströpass på jobbet och ansökningsprocesser vid datorn till att fokusera på mig. Så svårt. Men så nödvändigt. 

Jag ska äta på lokal och sedan rensa vidare i min lägenhet. Åka till Göteborg och stå i ett hav av människor som tillsammans sjunger i kör till När lyktorna tänds och Midsommarnattsdröm. Jag ska äta pizza och träffa mina småkusiner. Det blir nog bra, det hela. Det kommer bli bra.

Kram på er.
H (Nu officiellt: grafisk designer.)

Den första helgen i maj

Hej på er.

Jag ville passa på att kika in här medan lusten finns och inget annat kommit i vägen. Får man skrivlust är det lika bra att ta tag i den innan den flyr sin väg.

Det har varit helg. För första gången på länge har jag lyckats ha en helg, en helt vanlig helg, utan en ständig känsla av stress över att utnyttja varje ledig minut till att skriva på examensuppsatsen. Den lämnades in på Valborg och under helgen hade jag ännu inte fått någon feedback – och kunde därmed inte heller "fixa" något. Jag måste fortfarande öva på att inte få ångest av att känna mig onyttig; att försöka tillåta mig att sova ut och ta det lugnt. Det är svårt. Men en bra grej att bemästra.

På fredagen gick jag i terapi för första gången på några veckor (på gund av examensarbetet). Jag var nervös. Kände inte att jag hade gjort så mycket framsteg sedan den senaste sessionen. Men. Min terapeut var nöjd med mig och sade grattis grattis för att ha lämnat in uppsatsen. Jag grät en skätt, av lättnad kanske, och försökte känna mig...bra. 

Sedan åkte jag hem till Lund och jobbade några timmar i butiken. Jag jobbar här. Efter jobbet mötte min J upp mig vid Domkyrkan, vi köpte med oss chicken cashew och grön curry och åt hemma. Sen såg vi Låt den rätte komma in men Jakob tyckte nog att den var för brutal. Jag håller väl med. Men den ska man ha sett. 

På lördagsmorgonen sov vi länge. Jag bakade ett surdegsbröd som blev väldigt fint men väldigt kompakt. Hmm. Varför blev det så? Limpan fick åka i soporna till slut och jag kände mig lite misslyckad. Hjälp mig, surdegsguden. Giv mig styrka.

På kvällen hände en så fin grej. Jag cyklade genom ösregnet - det första på lång, lång tid här i Skåne - och träffade Emma på Kulturmejeriet. Middag från barmenyn; mjukt sesambröd, paprikaröra och rosa pickles. Sedan: Två timmars konsert med Ellen Sundström och Ellinor Brolin. Kjell Höglunds texter till tonerna av akustisk gitarr och synth. En lycklig publik i alla möjliga åldrar som tillsammans skrålar 

Jag har haft samma känsla förut

Det är inte första gången

Just när tåget lämnar perrongen.

Det var kanske den bästa konserten jag någonsin varit på. Och jag blev så sugen på att skriva, skapa, känna.

Söndagen var rätt grå. Regndis och kyliga vindar. Men det gjorde ingenting. Jag sov ut, ännu en gång. Kanske är kroppen trött efter de många månaderna av en ständigt pockande inre stress. Jakob gjorde french toast till oss och vi åt dem tillsammans med hallonsylt och svart kaffe. Sedan cyklade vi de få kilomterna hem till min lägenhet; lägenheten som jag älskar men som mest står tom och som jag vill försöka hyra ut. Vi tittade igenom mina ägodelar; kan den där stolen få plats? Ska de där tavlorna följa med? Ja, vi pratar om att flytta ihop. Knäppt, men fint, det med.

Resten av söndagen innehöll en liten, liten ekorre som satt i trädet utanför Jakobs köksfönster, en promenad genom hägg och nyutslagen syrén, en god paj till middag och en partiledardebatt som jag inte förstod så mycket av. Men mest: vila. Och jag försökte intala mig att det är okej att vila när det är helg. 

När jag skriver det här har jag precis fått reda på att uppsatsen är bra nog att presentera inför examinatorn. Efter måndag morgon nästa vecka är allt klart. Helt helt klart. Gud.

Hur mår ni? Är maj snäll mot er?

Kram,

H

Huvudvärk & körsbärsblom

Jag lämnade in mitt examensarbete. 

Som ett ständigt, bråkigt orosmoln i magen, har det varit. De senaste veckorna har handlat

om vetenskapliga artiklar, att isolera mig från omvärldens brus, att stå ut ännu en timme eller två trots att nacken värker, en överhettad dator och avundsjuka på de som har tid att vara ute i våren. 

Men ja. På Valborgsmässoafton, ackompanjerat av ekot från de två, kanske tre fester som verkade pågå i andra lägenheter i mitt trapphus, lämnade jag slutligen in arbetet. 99 sidor. Ett hopp om att kanske, förhoppningsvis, få ta examen. Några veckor kvar bara.

Jag åt en risifrutti och öppnade fönstret ut mot gården. Doft av körsbärsblom och en brinnande brasa i stadsparken på andra sidan vägen. Mina ansträngda ögonlock började falla ihop men jag orkade till slut ta mig ut ur lägenheten och hem till min J. Månskärvan på himlen; smal, overklig, fantastisk. Några timmar senare: Kramar, filmjölk och skorpor mitt emot varandra vid köksbordet. Han: upprymd efter en valborgsfest och jag helt helt slutkörd. Dagen efter sov vi till 11:30 och tillbringade dagen i en solig och myllrande botanisk trädgård, tillsammans med Lunds hela arsenal av maj-firande studenter. 

Idag har jag huvudvärk, men jag tror den beror på all sol jag fick igår, så det är okej. Och körsbärsträdet utanför mitt fönster blommar ännu. Våren har väl bara börjat.

Kram,

H.

Vänliga veckan

Vänliga veckan ligger i backspegeln. Vänliga veckan - vad menas med det? Jag vet inte. Jag har inte ens bemödat mig att googla. Men jag vet att jag av någon anledning tyckt mig känna av det; tyckte att vecka sju var lite mjukare än vecka sex. Kanske för att Alla hjärtans dag råkade infalla just då, för att butikerna svämmade över med illröda kort och min instagram med hjärt-emojis och hyllningar till partners. Kanske för att semlorna börjat säljas och för att jag sett så många rosettprydda kartonger fara fram längs gatorna, i händerna på lundabor med tumvantar och rocken knäppt långt upp i halsen som skyddsmekanism mot de plötsligt isiga vindarna. Själv har jag inte känt mig särskilt mjuk. Jag har hållit mig isolerad, aktat mig för att boka in träffar med vänner, hushållit med det lilla lager av energi som jag lyckats ansamla under februari. Jag har inte hört av mig trots att lusten funnits där, har försökt fokusera på rutiner och på skolarbete och att bara vara en helt okej människa. Jo, jag firade Alla hjärtans dag både med min J och min familj; köpte ost och vitt vin, räkor och små gåvor. Jag skrev hälsningar i sms till vänner långt borta och unnade mig själv två trisslotter. Det gjorde jag faktiskt. Men på insidan känner jag mig mer kantig och vass än mjuk och vänlig. Det är som att en skyddssköld står uppfälld och redo för... något. En attack av okänt slag; en plötsligt svallvåg av katastrof som skölja över det lilla förråd av ork och hopp som jag nu lyckats bygga upp. Mina axlar värker av att hållas spända och jag vågar inte riktigt känna mig trygg någonstans. Snart, snart, känns det som, kommer allt sköljas över och driva bort med den där plötsliga attacken av kallt vatten. Och för sådana vågor måste man stå beredd med en sköld.

Vänliga veckan - en skyddsmekanism mot allt som är hårt och ovänligt? För bortom Valentinkort och semmelbullar är februari trots allt fortfarande... februari. Och än dröjer det lite tills världen blir mjuk igen. Mjuk och vänlig på riktigt.

Kram på er (trots ett icke-kramvänligt inlägg. Förlåt.)

Hanna

Mot slutet av januari

Vi rör oss sakta, långsamt, dröjande, men visst rör vi oss ändå. Vi rör oss mot slutet av den första oxmånaden och även om den aldrig tycks vilja ta slut så gör den ju det. Januari tar alltid slut och det är en tröst i det lilla.

Jag har påbörjat min examenskurs i skolan och funderar mycket över våren. Över hur jag ska disponera min tid. Över vilka rutiner som är bra att öva in, över hur jag ska göra för att må bra och inte gå under när deadlines och seminarium hopar sig. Jag vet ju att stressen kommer komma över mig förr eller senare. Hur skapar jag barrikader som står emot den? 

Januari har bestått av en ny slags vardag; av att bo lite mer tillsammans med min J. Av att tvätta och vika varandras kläder, av att dammsuga ett nytt köksgolv och handla hem mat till middagar att överraska med. Jag finner mig plötsligt i kö till delidisken på ICA; frågar efter rökt sidfläsk och en liten bit ost. Han har lärt mig det ofta blir bättre så. Jag börjar följa hans sovschema, brygger vårt kaffe i mokapot. Vi tillbringar åtta timmar framför filmatiseringen av Hundra år av ensamhet och jag börjar fundera kring att ta upp spanskan igen. Jag blir serverad räkpasta med rostade mandlar vid hand köksbord och måste iderligen ta ur de enda två skålar han äger ur diskmaskinen och diska dem för hand. Han kramar mig och jag kramar honom, trycker varandras händer när vi faller in i sömnens dvala.

En söndag packar vi ner foliepaket och termos i en ryggsäck och tar bussen söderut - så långt sydväst man kan komma i det här landet. Vi vandrar längs den vidsträckta sandbanken, över berg av tång och drivved, ända ut till naturreservatet Måkläppen och till sälkolonierna som bor där. Snart stänger reservatet för säsongen, för att ge djuren lugn och ro. Men vi hinner ta oss dit, och vi snörvlar i den isiga luften medan molnen hotar vid den danska kustlinjen i fjärran. Vi vandrar, jag hittar en stor bit bärnsten utan att knappt behöva leta, vi pratar om då och nu, vi äter våra baguetter under vindskyddet i Falsterbo - och vi får beskåda sälarnas huvuden guppa omkring i det turkosa vattnet. Jag påminner mig åter om mitt behov av naturen, av att vandra och blicka ut mot en vidsträckt horisont, och bestämmer mig för att notera det i vårens schema. 

Skriva, äta, natur och mänsklig värme. Kanske är det framgångsreceptet för mina barikader. Hur står ni emot - eller följer med - i vinterns gång och motgångar? 

 

Kram,

H