Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H

I ljusa tider

Det är dagen efter midsommarhelgen och det är ljust ute. Ljust när jag släcker lampan, ljust när jag tar tåget till Malmö, ljust oavsett om jag har ork att ta tillvara på ljuset eller ej. För mig har sommaren länge varit en orons tid. Det är som att kroppen inte riktigt finner ro i tillståndet mellan förväntad värme och trotsig kyla, mellan brända fotsulor över heta sanddynor och kalla badkläder som aldrig tycks vilja torka. Jag ogillar risken för brännmaneter men förväntningarna på att ta ett dopp, myggjävlarna och den lätt förvirrande mängden tid som både frigör och stressar. Sommaren är en mellanperiod för mig; en transportsträcka mellan det som står skrivet i sten. Rutiner, ett fast schema och någonstans att ta vägen.

 

Men vem säger att en stämpel inte kan blekna i färgen? Att sommaren inte kan bli något annat än orons högtid? Det låter klyschigt och sentimentalt men just så måste det nog få lov att vara. Jag tror att stämplar tvättas bort och ersätts av nya först när starka känslor känns och formar om minnena av något till något annat. Det kan hända att en dålig sommar, fylld av oro och mörker, kräver tre fina och ljusa somrar för att till sist kunna blekna och genomgå det där utbytet; en transformation. Det kan krävas tio mycket härliga junimånader för att kroppen ska glömma de där sorgliga två i högstadiet. Eller så krävs bara en. För ljus vinner alltid över mörker, visst? Ni hör – klyschorna har övertaget här.

 

För att tala klarspråk med er så mår jag bättre och känner mycket mindre oro just nu än många tidigare år. Jag försöker både reflektera över varför och bara låta det ske. Vill inte jinxa något med alltför djupa grubblerier. Men. Jag vet och är stolt över att jag under våren och sensommaren gjort ett antal förändringar som känns avgörande för mig, för mitt mående och därmed också för en annars instabil period som just sommaren. Jag har klarat av min sista, vanliga skoltermin och fått ja på en praktikplats som jag ser fram emot att ta mig an i höst. Jag ska sommarjobba på ett jobb jag älskar. Jag har redan tillbringat mycket tid i Lunds alla parker, med såväl mina vänner som en ny person jag lärt känna och tycker om väldigt mycket. Jag går i terapi och det går framåt. Jag behöver inte längre fly ensamheten och åla hem till mina föräldrar lika ofta som i vintras, höstas och förra sommaren. Jag har börjat känna att jag lever och att livet pågår nu. Tiderna känns...ljusa.

 

Hur mår ni? Jag lyssnar.

Mvh klyschornas drottning

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

Vår, nu.

Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.

Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.

Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.

Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få. 

Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.

Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.

Kram,

H

Varning för snöras

"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H