Jag håller på att formulera ett blogginlägg om min lägenhet,
och tänkte väl egentligen få det färdigt innan jag skrev något annat här inne.
Men att blogga om det som känns här och nu, få skriva av mig om högt och lågt
och dela med mig av min vardag är på något vis
ett behov, som jag behöver få uppfyllt ibland.
Och eftersom lägenhets-inlägget tar sin lilla tid att knåpa ihop
kommer här en kort liten hälsning, i all sin enkelhet.
Om ja...ingenting, egentligen.
Det är söndag kväll och en disig halvmåne skiner utanför
mitt fönster. Nu börjar det mörkna redan vid sjutiden.
Jag tycker det är skönt att dagarna inte är så
oändligt långa längre. Rastlösheten i kroppen minskar
och det känns mer tillåtet att vila mot kvällningen,
på något vis. Kanske dumt - man får väl vila när man vill -
men det känns hur som helst lite lättare
när mörkret faller strax efter middagen.
Jag har jobbat på caféet hela helgen.
Det har varit roligt och jag har fått uppskattning för
mitt jobb. Några vänner har kikat förbi
och hälsat på mig, jag har packat bakelser
i kartong med band runt och fått ta med mig hur mycket
bröd och frallor hem som jag orkat bära.
Tungt, stressigt och många långa
timmar. Men kul, som sagt.
Den duktiga flickan inuti mig vill vara
väl till lags, tacka ja till alla pass och visa framfötterna.
Samtidigt pluggar jag på heltid och är
lite rädd för att bli utmattad. Det är svårt
det där. Hur vet man på förhand hur mycket
kroppen och knoppen orkar med?
Härom dagen promenerade jag
genom Höje å-dalen, som är ett naturskyddsområde
precis nedanför mitt kvarter.
Där var ekarna vildvuxna, pilträden släpiga
och vattnet fullt av fisk och skräddare.
Hästar betade i en hage, jag passerade
små broar av trä, åkrar, ängar, kolonilotter
och solrosfält. Det var så fint, så fint.
Jag ser fram emot att ta med mig mamma dit,
någon solig helg i höst,
ta med mig matsäck och termos och
bara... vara.
Jag har hittat en kör här i min stad.
Och jag ska provsjunga för dem. Snart.
Herregud.
I skolan står typografi på schemat.
Kurslitteraturen handlar om alfabetet, om att sätta
ihop och välja ut bokstäver och få dem att tilltala
det läsande ögat. En av veckans uppgifter
är att formge ett bokomslag. Fantastiskt.
Efter några veckor med flytt-flix,
nya bekantskaper, en smått förvirrad
hjärna och mycket spretigt (men fint!) i kalendern
kanske tillvaron börjar röra sig
mot en mer rutinmässig vardag.
Det känns så, i alla fall.
Och det är helt okej. Lite skönt, till och med.
Och här ska det införas rutiner, mest för att
hålla mig själv flytande när skolstressen
och hösttröttheten slår till,
men även roliga sådana.
Jag vill fira livet mer, det vill jag verkligen.
Och jag orkar inte skjuta på det mer.
Vem vet, helt plötsligt kan det ju komma
ännu en pandemi och göra allt firande omöjligt.
Morgonluften i september, förresten.
Den är så klar och skön att andas.
Har ni tänkt på det?
Ha en finfin vecka, så hörs vi snart igen.
Kram!
H
Ser jag fram emot😀
SvaraRadera