Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H

Vår bästa tid är nu

Hej på er, alla ni som läser. 

September äro kommen. Tjejnyåret har inträffat. I staden där jag bor, Lund, har alla gator och parker överfyllts av studenter med nyklippt page och tunga skolväskor. Det är ständig kö till falafelvagnarna och jag har svårt att parera mellan alla cyklar när jag kämpar uppför Kung Oskars bro om morgnarna. Känslan av nystart, friskare luft och solmogna plommon fyller både mig och alla omkring mig. Så blir det varje år. Varje september är en lovande, hoppfull början på något.

Jag har haft lite dåligt samvete över den sorgsenhet jag lämnat i avtryck härinne. De senaste inläggen har verkligen inte varit särskilt upplyftande, utan snarare agerat ventiler för den oro och olust jag känt i kropp och knopp. Förlåt för det. Och även om jag dessvärre inte kan ljuga om att det är just precis sådär jag faktiskt känner, precis så jag faktiskt mår just nu, så vill jag ju göra det här till en fin plats. Och ett verktyg för att hitta tillbaka till glädje och bättre mående. Även om hoppfullheten inte riktigt är lika stark i mig som jag önskat denna september, vilket mycket beror på att min höst fortfarande är oviss och mest består av att söka jobb, så kan man ju alltid drömma. Alltid hoppas, alltid önska. Vår bästa tid är faktiskt nu.

För några år sedan skrev jag en liten höstlista, som jag delade med mig av här inne. Jag läste mina svar från då och blev både glad och ledsen. Hur som helst kommer här ännu en sådan lista - och förhoppningsvis kan bara själva visualiserandet i sig skicka goda vågor av hopp ut i universum.

I höst vill jag fokusera på: Mig. Det säger i alla fall min terapeut att jag borde göra. Det känns svårt, tycker jag. Men det jag borde fokusera på i höst är nog trots allt mig; att söka mina jobb och äta min mat och försöka må bra. Vilket faktiskt är lite lättare när man inte har tentor att skriva och böcker att läsa som ett ständigt krav på sina axlar.

I höst vill jag ha mer av: Mindre stress, och alltså mer lugn, tror jag. När jag tänker tillbaka har jag varit i någon slags konstant stress under de senaste åren. Och kanske är jag mer stresskänslig än andra, men då får det stå för mig. Jag tror jag måste inse att det är med färre bollar i luften som jag mår som bäst och som jag vill leva mitt liv.

I höst vill jag titta på: Hösten är väl också Svensson-TV:ns tid. Jag har tvingat min kille att följa Mästerkocken med mig, och snart börjar även På spåret igen. Ibland kan man väl ändå få tillåta sig att vara just Svensson. Annars vill jag mer än gärna att någon tar med mig på Kino och ser Sentimental Value eller någon av alla Astrid Lindgren-filmer de ska visa under hösten. Och, just det - nya Saltkråkan kommer ju också på Svt i oktober. Mycket att hinna med, alltså.

I höst vill jag lyssna på: Min höstlista, Flora Wiströms skrivarlista eller kanske en podd. Men poddar har jag tröttnat på. För mycket tankar i min egen skalle, kanske.

 I höst vill jag läsa: Just nu läser jag Stoner av John Williams. Min morfar gav mig den i våras, och jag håller med honom om att den är vacker. Sorglig men vacker. Universitet, 60-tal, litteraturstudier och världskrig. Efter den tänkte jag försöka läsa ut den senaste Hunger Games-boken, även om det är en tegelsten. Vad läser ni?

I höst vill jag ha på mig: Samma som förra hösten, tror jag. Jag försöker hålla i mina pengar och har köpt väldigt få plagg i år. När jag flyttade, nyss, så fick jag insikt om hur mycket kläder jag faktiskt äger. Eller, kanske är det inte mycket, i jämförelse med andra. Men tillräckligt. Och när jag ser tillbaka på tidigare höstar klär mig den där rutiga kappan, mina kängor och stickade klänningar ganska bra ändå. Manchesterbyxorna ska förresten tas fram! Och jag ska nog ändå unna mig ett par nya, fodrade strumpbyxor. Att frysa är för töntar.

I höst vill jag lära mig: Ingenting, helt ärligt. Jag vill nog bara öva på att vara jag. Ett tag.

I höst vill jag äta och dricka: Kålpudding, gulaschgryta, scones med smör, mina surdegsfrallor med honung och rosmarin. Soppa. Och jag vill grilla korv i skogen! Varför blir det aldrig av.

  

Och just det. Jag vill så himla gärna besöka Emma, i huvudstaden! Få ett jobb. En inkomst. Vara i naturen. Sånt. 

Höstliga kramar,

H

Augustisuck

Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig. 

Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så. 

Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.

Hur mår ni?
Kram, Hanna

Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

Jag vill

...eftersom alla andra försök till blogginlägg känns omöjligt svåra att formulera för tillfället.

Jag vill läsa...
ut Vackra värld, var är du? av Sally Rooney. Jag påbörjade den i augusti, efter att ha sett serien Conversations with Friends. Långsamt, rått, äkta, verkligt. Hennes röst är verkligen unik och jag tror att alla hennes verk kommer ses som moderna klassiker i framtiden. Små inkapslingar av 2020-talets ungdomlig. Men: Just den här romanen bara... tilltalar mig inte alls. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, tror jag, och det gör det svårt att uppskatta berättelsen i sig. Den centreras ju, rätt och slätt, om just karaktärerna och deras små liv.
... och därefter vill jag påbörja Supper Club av Lara Williams. Den ligger i min bokhylla.

Jag vill lyssna på

Lugn, sällsam julmusik. Helt ärligt. Men jag håller mig, lovar.

Jag vill äta

Ganska mycket. Har oändliga listor med rätter, foton och instagramposter nedsparade för höstens alla måltider. Men något jag tänker på just precis nu är detta.

Jag vill titta på

Varje dag promenerar jag runt i Malmö och tänker på att jag vill se om Tunna blå linjen. Tyvärr existerar den icke på internet för tillfället. Så, jag slår istället till med: Brittiskt kostymdrama, På spåret (premiär 3/11!) samt Svts nya satsning Sveriges Historia.

Jag vill bo

I ett hus vid skogens slut. Ängar och åkrar runt knuten. Vita knutar, mossigt tak. I den gamla trädgården prunkar päronträd och kvitten, i landet trivs krasse och solvarm pumpa. På grusplanen sprätter pärlhöns omkring och innanför det öppna köksfönstret brummar en radio med jazz. Jag står bakom en diskbänk och vänder ihop en sats frukostbröd. Är det för mycket begärt?

Jag vill rensa

Bland mina kläder och det mesta andra föremål jag äger. Känner just nu att allt gammalt groll måste bort och ut och göra plats för något nytt.

Jag vill fixa

Fläcken av kaffe som jag spillde på sängens madrass igår. Den droppande kranen i köket. Kursen i redaktionellt berättande och typografi som jag just nu läser i skolan. En ny kaffekanna eftersom den förra sprack i tusen bitar. Mig själv och mitt förhållande till maten. Allt står på to-do-listan inför månadsskiftet som stundar.

Jag vill stoppa

Mitt generellt dåliga mående. Vill även väldigt gärna stoppa det där evinnerliga kriget i Europa men det är väl underförstått.

Jag vill besöka

Ah, just nu hade jag gärna haft tillgång till en eller annan stuga. En hösthelg med skogspromenader, korvgrillning, kaminer och att vända sidor i en bok. Så mycket frisk luft att kinderna glöder och man somnar tidigt på kvällen. En gryta vid ett matbord med udda porslin. Ja, sånt drömmer man om. Stan kan vara så trång.

Jag vill känna

Glädje igen. Inte något annat än njutning av att äta gott och ge mig själv det jag vet att jag behöver. Jag vill känna pirr av förväntan som inte alltid överskuggas av tvivel och oro. Jag vill kramas och känna kärlek och slippa vara rädd för vad andra tänker. Jag vill känna livet i mig.

 

Lista lånad av allas vår Flora.

Vad vill ni? 

Kramar,

H