Små stunder i september.

Det är lördag eftermiddag och det är stekhett i Lund. Jag jobbar till stängning, handlar yoghurt i en helg-rörig butik och vandrar sedan långsamt hemåt. Halvvägs hemma stannar jag till inne i stadsparken; en svalkande oas mitt bland kullersten och asfalt. I ena änden av parken härjar overallklädda novischer med sina dunkande bergsprängare och kundvagnar med öl. I andra änden, där jag söker skydd en stund, är det tyst och stilla. Det är jag, ekorrarna och par på picknickfiltar. Jag läser i min kursbok tills sensommarsolen sjunkit så pass mycket att jag orkar gå den sista biten hem. 

Jag ställer mig på tå och kramar om Alice. På måndag tar hon en buss till Paris och ingen vet riktigt när hon återvänder hem igen.

Jag rör mig mot Lilla torg efter veckans första föreläsning i skolan. Inne på den brittiska lilla specialbutiken plockar jag på mig kardemummate, short breads och choklad med konstiga smaker. Damen i kassan ler och säger: "Tea and biscuits - such a lovely way to start the week!"

 

 

Jag skriver ett långt meddelande och försöker förklara läget; vill försäkra mig om att mitt mående inte smittar av sig och gör någon illa. I svaret som kommer en stund senare finns, såklart, bara en massa kärlek. Mina vänner, såklart. De är bara... kärlek.

Efter fem dagar med sol kommer dimman inrullande från Öresund. Klockan är halv elva på kvällen och jag tar mig de fyra våningarna ner för att slänga sopor. Under gatlyktorna ser jag fukten stilla regna ner mot marken och göra världen sådär spöklikt vacker som den bara kan bli i september.

Jag klickar på boka och plötsligt har jag och mamma en resa bokad. Vi ska hälsa på Alice. Och vi ska äta croissanter vid Sacre Coeur. 

Inne på ICA ringer mobilen. Inget upprings-ID kan bara betyda vården eller en försäljare. Det är vården, och det är ett välkommet samtal. Den andre oktober börjar något nytt.

 

Jag köper med mig en årskalender som vi säljer ut för halva priset på mitt jobb. Året 2023 är snart förbi, det med. Jag river av åtta ark papper och stryker sedan ett streck över de nio första dagarna på det nionde arket. Jag ser redan fram emot morgondagen, då jag får dra ännu ett tjockt, svart streck över den tionde.

Han som jobbar i kassan på 7Eleven vid universitetet har lärt sig min dagliga beställning utantill ("En mellan-studentkaffe tack, och jag har stämpelkort").

Jag bokar in en klipptid och kan plötsligt knappt stå ut med att ha långt hår ens en dag till. Det ska bli så skönt är allt jag känner. En höst utan halsdukstovor i nacken och toppar så torra att de bryts av sig själva. Så. Skönt.

Jag bjuder på ärtor, riven morot, räkor och fiskgratäng från frysdisken. Det går hem.

Efter att det stått på min att göra-lista sommaren igenom lyckas jag äntligen ta tag i den där omplanteringen av mina gullrankor, palettblad och den stora monsteran. De verkar bli glada, för de växer plötsligt snabbare än någonsin. Snart tar de väl över helt och hållet och slänger ut mig ur lägenheten. 

Mamma berättar om en dröm hon drömt. En dröm med dominans av färgen gul. Och gult, förklarar hon, symboliserar faktiskt hopp.

Ännu en kväll som går mot natt. Ännu ett svart streck i kalendern.

"Är du helt, helt säker?" frågar frisören, och jag anar en osäkerhet i henne. Ja, helt säker, svarar jag. Så tar hon tag om rufset och klipper strax ovanför mina axlar. Till golvet faller tre decimeter hårsvall.

När jag småspringer mot tågstationen hamnar jag bakom en far och hans lille son. "Hur stavas sabeltandad tiger?", undrar sonen. "Vi kan väl börja med tiger", svarar pappan. Jag ler för mig själv, skyndar förbi och hoppas att det dröjer innan den där pojken måste möta större problem än att inte kunna stava till ett långt, krångligt ord.

Grundmåendet är svajigt. Ibland helt och hållet uselt. Så är det, just nu. Men, i vissa stunder av klarhet; som när min syster kramar mig hejdå eller när septembersolen värmer en husfasad eller när jag råkar skratta till av ett videoklipp på mobilen eller när en hund tittar nyfiket på mig på bussen - då känns allt plötsligt fint. Och jag tillåter mig själv att suga upp den känslan; hålla den vid liv inuti bröstet, om än så bara för ett ögonblick.

Kramar,

H

Snöstormar

Det är mars och snöstormarna kommer och går. Mina lägenhetsfönster vätter ut mot den skånska slätten. Jag kan se ovädret dra in över staden, från kusten in över land. Så kommer blåsten och flingorna och vintern med dem. De små, sköra blommorna som täcker rabatterna i stadsparken begravs under is och slask. Plötsligt känns de där eftermiddagarna mot solvarma husväggar mycket långt borta. Men: att klaga har ju ingen vidare verkan, så man låter bli. Håller tyst. Härdar ut.

Livet rör sig i kvadrat, principfast och med en väl utstakad rutt. Jag vandrar samma gator fram, åker Pågatåg ner till Malmö, tar samma väg till skolan och har föreläsningar med de vanliga lärarna. Jag köper hem samma slags bröd och väljer alltid samma slags äppelsort på ICA: Råglevain och Jonagold. Det som förändras mest är väl priserna. Det, och min växande, ekonomiska oro.

Jag försöker komma på något roligt att skriva om men har inte så mycket roligt i huvudet. Vårvinterns vardagsveckor är intetsägande på det vis att de varken är bu eller bä. Dagarna blir längre och det är i alla fall inte november, så att påstå att allt är skit vore att ljuga. Det kunde vara värre. Samtidigt är det ännu långt till högtider och firande, ännu långt kvar till goda tider, semester och njut. Även om jag inte befinner mig i mörker är det där ljusaste ljuset i tunneln svårt att urskilja. Kanske måste jag acceptera att livet kommer vara just halvdunkelt ett tag; skumt och grådassigt liksom snöslasket på parkeringen utanför mitt lägenhetshus. Marsgrått.

Ja, så är det. Livet är lite marsgrått, och den här bloggen färgas av det. Önskas färgfest och verklighetsflykt kan jag rekommendera er att se Mello i ettan, eller kanske att ladda ner något beroendeframkallande mobilspel. Sånt är helt okej, ja, till och med att föredra, när snöstormarna kommer och går.

Kramar till er - och glöm inte att krama er själva.

H

Good enough

Det är januari. Man harvar på. Trots att alla de behov som behöver uppfyllas för att vi människor ska må bra inte alls uppfylls just nu, så fortsätter vi streta. Vi får inget solljus på vår hud, och vi virar in våra pälslösa, hopplöst kalla kroppar i lager av tyg och ull. Luften är torr och får oss att köpa dyra hudkrämer - det, eller ständigt nariga händer. Vi är trötta, men våra scheman rymmer ingen vinterdvala. Mörkret faller strax efter 15 men vi tänder våra ledlampor och förlänger dygnet på konstgjort vis. Det är ju så vi gör. 

 

Inte alltför långt bort rasar ett förödande krig som pågått i elva månader nu. Ett krig som föregicks av ett hot som ingen riktigt trodde på. Så kan man väl inte göra - starta ett krig hur som helst, i moderna tider som dessa. Han kommer aldrig få igenom den idén. Så sa man - men ändå pågår det. Trots det orimliga, ologiska och fullständigt världsfrånvända i faktumet att krig existerar, så existerar dem. Och hopplösheten i det är så jäkla svår. Ändå är det enda man kan göra, just att hoppas.

I min matbutik kostar ett paket Bregott 70 kronor. Plötsligt slås allt det jag vet om mat, priser och överlevnad omkull. Är det billigt att äta nudlar, eller borde jag köpa ris? Brödmat är bra - det har man överlevt på i alla kristider. Men, oj, nej, nähä. Inte heller brödet kostar som det brukar. Ett paket havregryn? Jo, det får följa med hem - det är ju på extrapris. Jag tar sjuan hem och fasar inför Skånetrafikens prishöjningar. Tänker på hur mörkt det är där hemma nu, när jag bara vågar låta en ljuskälla i taget lysa. Jag kånkar mina kassar över slaskiga vägar och leriga gräsmattor, får in vatten i kängorna och känner fingrarna stelna alltmer ju längre ner i väskan jag får gräva för att hitta nycklarna Jag ser dem inte - för också gatubelysningen ovanför mig går på sparlåga. 

Är det så deppigt som det låter? Är januari hemskt eller inbillar vi oss mest? Kanske behöver det ena inte utesluta det andra. Jag tror att det är naivt att låtsas som att genomsnittssvensken mår precis lika bra nu som i juni-juli-augusti. Vinterdepressioner är inte fake news. Kanske måste vi snarare lära oss erkänna för varandra att jo, just nu är det skit - men vi vet ju att det kommer bli bättre sen, snart. Kanske kan det kännas lite skönt att slippa sträva efter total lycka och utomordentligt mående just nu, och istället vila i vetskapen om att det är okej att ta tag i det där först om några månader. Kanske mår vi faktiskt bara sämre av att lägga den energi som finns kvar i våra depåer på att försöka göra allt det grå till regnbågsfärgat skimmer. Kanske räcker det med en svag nyans citrongult, blekrosa eller duvblått. Kanske får det lov att vara good enough.

 Kramar, H 

Mörkläggning

Så kom november. Igen. Ännu hägrar värmen här i Skåne - med solstinna eftermiddagar och spegelblankt vatten under de rostfärgade kastanjerna längs kanalen. Det är tacksamt att slippa dubbla byxor och tumvantar ännu lite till, men samtidigt oroande. Om vintern inte kommer ens under årets elfte månad, kommer den då alls? 

Men trots att temperaturerna är milda och snälla är vintertidens stulna timme inte särskilt ödmjuk mot någon. Alla drabbas av mörkret, och mörkret drabbas inte av klimatförändringarna. Nu är det november, och solen dalar strax efter eftermiddagskaffet. Omställningen gör mig förvirrad; det känns som att dagen dunstar bort och jag hinner inte med det jag vill hinna med. Hur var det nu igen, hur funkar det där med vintertid? Hur gör man för att ta sig helskinnad igenom massan av timmar som är för mörka för att tillbringa utomhus men för många för att sova sig igenom? Att man alltid glömmer. Kanske förtränger man.

Jag försöker stänga det mörka ute - både det fysiska och psykiska. Att tända ljus är ett sätt, men lamporna får jag hålla släckta den här vintern. Att utesluta grumlande faktorer, som kan bidra till eventuellt inre mörker, är ett annat. Så jag gör det jag kan. Jag duschar varmt men snabbt, innan tankarna börjar snurra för mycket. Jag pluggar intensivt timme ut och in, lämnar in min hemtenta i tid och flyr tröttheten genom att umgås med vänner. Jag tackar ja när jag blir bjuden och bjuder in, hem till mig. Jag diskar noggrant och omsorgsfullt, rengör besticklådorna och tar hand om mina palettblad i brist på människor att rå om. Jag sover en extra natt hos mina föräldrar och åker tillbaka till dem några dagar senare. Jag äter stuvade makaroner i köket hos en ny, fin bekantskap. Jag börjar läsa Utvandrarna, som stått i min bokhylla sedan jag fick pocketserien i studentpresent, och anstränger mig för att fly in i berättelsen. Även i boken är det kristid i Sverige, men en värre slags kris. Man måste påminna som att vi i alla fall inte har potatisröta och missväxtår. 

Jag vet inte. Kanske borde jag ha valt en annan sorts bok; en ljusare verklighet att fly in i. 

Ja, så kom november, och ännu ett oktober är till ända. Mitt oktober har varit vackert, fyllt till bredden med sådana där varmt skimrande små stunder som man kanske inte kommer komma ihåg alla detaljer av men som lyft vardagen från just vardag till lite mer utav en var dags helgdag. Min stad är tacksamt nog som skapad för oktober; här finns kullerstensgator och tvåarmade gatlyktor, cykelavstånd mellan allt och alla jag känner, bibliotek med kvällsöppet och caféer som saknar wifi. Tidiga morgnar kommer alltid vara just tidiga, men i oktober sveps världen in i en morgondimma så mjuk och spöklik att jag inte kan göra annat än att tycka om dem. I oktober doftar det tryggt utav stekt kål och köttbullar i mitt trapphus, i oktober är morgongröten återigen legitim, i oktober vandrar jag genom rödeksskog och genom fårhagar, ser jag Tunna blå linjen alldeles för sent om natten, håller jag och Emma husmorsklubb tillsammans, återupptäcker jag punschrullens lilla storhet, har jag sprängande huvudvärk och pluggar barnkultur på distans. 

Tack oktober, och på återseende. November kommer kanske inte bli den bästa och ljusaste av månader, men det är helt okej, det med. För vem orkar egentligen hålla skenet uppe hela tiden?

Kramar,

H.

Lagat och ätit

Sedan jag kom tillbaka från min frankrikeresa har jag lagat ganska mycket mat. Dels för att jag sökt trygghet i det, dels för att jag har velat utmana mig med att använda det jag har i skafferiet, dels för att jag tar med mig matlådor varje dag, dels för att det är roligt. Ju. 

Husmanskost och barndomsmat passar så bra när mörkret sänker sig över Norden. Vindströmmarna som drar över de skördade fälten är isande, vinande, och jag kontrar med att köpa ett paket kroppkakor på extrapris. Värmen i elementen har ännu inte slagits på och jag kontrar med att koka soppa tillsammans med en vän. Man får göra sitt bästa för att vara snäll mot sig själv så här års - och även om jag just nu mår väldigt bra så är det väl dumt att bädda för enslighet, kyla och oro i onödan. Mat och matlagning kan inte lösa allt, men det kan kanske göra en del av tillvaron lite, lite finare.

Vad har jag då lagat och ätit? (Läs: mest ätit, samt värmt upp halvfabrikat.) Jo men till exempel det här: 

Soppa. Pumpasoppa med rågbröd som min vän H bakat på bageriet där hon jobbar och Keldas tomatsoppa med Lidls fluffiga Somunbröd.

En fika, från samma bageri som rågbrödet: Solbulle och ett experiment med croissantdeg. Samt fikon. Fikonen är så goda just nu.

Min fina Alice har ju flyttat till sta’n! Och även om vi inte alltid har tid att ses så känns det tryggt att veta att hon finns här, alldeles nära. En måndagskväll kom hon hem till mig och vispade ihop potatismos i mitt kök. Brunsås, lingon, köttbullar och hela baletten till det. Det godaste som finns, kanske.

Om man följer mig och bästa Emma på instagram kanske man har sett att vi firat grötens dag tillsammans, nördiga som vi är. Och om någon mat är just trygg och snäll så är det väl ändå gröt? Vi ansträngde oss och komponerade varsin rätt med goda tillbehör. Jag: En råggröt (På danska: øllebrødsgrød. Försök uttala det, om ni kan!) med skummad mjölk, kardemumma, kakako, en kompott med morot, äpple och apelsin, skyr och rostat rågbröd. Emma: En rostad havregrynsgröt med kardeumumma, créme fraiche, hasselnötter och en päron- och rosmarinshistoria. Allt var gott, dagen fin, hösten vacker och värmen i mitt bröst svallande. En sån där söndag som man kommer minnas länge, länge.

Jag räknade ut att jag har ätit cirka 120 chokladbollar det här året (Jag tar en varje dag efter lunchen på behandlingen där jag går). Helt plötsligt en dag så kändes den där chokladbollen inte jobbig längre, och vips kändes inte heller andra kondisbitar så läskiga. En dag i förra veckan gjorde jag mig själv en tjänst och investerade i ett paket med svensk matkultur i sin finaste form.

En (oväntat god) liten frysrätt. Funktionell, snäll och osensationell.

Och så en något mer sensationell måltid: Råbiff. Mitt livs första, närmare bestämt. Jag testade aldrig att äta råbiff när jag var i Frankrike, och vet egentligen inte heller om kött i en större - och rå - form är min grej. Men, just den här kvällen var det min systers tjugoårsdag och min familj hade ett bord bokat på en av Lunds finaste restauranger. Tillfället kändes festligt och jag tänkte, att är det någon gång jag ska beställa in en steak tartare så är det väl nu. Och jo, det var väl gott, men kanske var det kombinationen av senap, äggkräm, lök, kapris samt klirrande glas och vita kockrockar som gjorde det. Hemma i mitt eget kök hade jag nog mest känt “mähä.” Högre upplevelsepoäng än smakpoäng, alltså.

Ibland, när jag går omkring i mataffären, kan jag börja leta efter matvaror som jag åt som barn. Oftast köper jag ingenting, utan vill kanske bara försäkra mig om att de faktiskt står kvar där på hyllan, och finns för mig att tillgå ifall jag skulle vilja. Men för någon vecka sedan köpte jag faktiskt två saker som ingick i helgfrukosten när jag var barn. Yoghurten smakade som jag mindes den! Men Danonino är nog ändå godast, om jag tänker efter.

Den här lunchen gjorde mig glad. Och vill man förresten väcka uppståndelse på sin arbetsplats eller studieplats är det väldigt bra att ta med sig kroppkakor i matlådan. Oj vad det tindrar i folks ögon, och vad folk tittar avundsjukt på ens tallrik. Tänk vilka emotionella reaktioner de där små degknytena har kraften att väcka. Mat <3.

Jag har ätit frukost. Dels - hemma hos min familj. Dels - ensam, och ibland på café. Oftast vill jag ha gröt, men jag tilltalas av nästan all sorts frukostmat. Just på de här bilderna syns rågsmörgås med rökt skinka, senap och äpple samt overnight oats med rostade nötter och bär samt Malmös godaste cappuccino.

 

Avslutningsvis vill jag berätta om vad jag lagade och åt i helgen, tillsammans med min fina mamma. En kväll kokte vi mos på kålrot, morot, potatis och smör, skivade upp fläskkorv och åt det med senap, äpple och kål. Gott, i sin enkelhet. Dagen därefter bytte jag korven mot kalvfärs, men använde i övrigt nästan likadana ingredienser, när jag lagade färspanna. Och det var gott i sin enkelhet, det med.

Ja, hörni. Mat kan vara klurigt, jobbigt, svårt, känslostyrt, överväldigande, undermåligt, högt, lågt och allt däremellan. Men mat kan också bara vara mat. Jag vet inte riktigt vad jag ville poängtera med det här inlägget, men jag hoppas att ni lagar och äter något tryggt och snällt den här veckan. Det behöver vi, när världen är som den är.

 

Kramar,

H