29 mars, 2020

Det nya ordet på C

Jag pluggar på distans och har skrivande på schemat en gång i veckan. Inför vårt förra möte, för en vecka sedan, skrev jag den här texten. En text som känns.



Det hela börjar som ett problem på avstånd. Svårigheter i ett annat land och en annan världsdel; för ett annat slags folk. En annorlunda sorts vardagsliv. Risfält och skyskrapor, tecken istället för ord. Så långt bort man kan komma utan att börja närma sig igen.


Det pratas om turister ombord på ett kryssningsfartyg. Hur långtråkigt det måste vara, att sitta instängd i en hytt sådär. Inte här, utan där. Fortfarande där. Men verkar det inte ta ovanligt lång tid? Verkar det inte göras en onödigt stor sak av det där… viruset?


De första veckorna i mars passerar lika anspråkslöst som veckorna dessförinnan. Jag ritar femtio honungsbin i olika storlekar, firar fettisdagen och tvättar min tvätt. Vi har gästlärare på skolan, gympa på onsdagar och studiebesök inplanerade i kalendern. Sommarjobb söker sommarjobbare och evenemang sin publik. Någon säger något om Italien och skidresor och att man kanske borde vara försiktig nu, men herregud - folk kan ju aldrig låta bli att överdriva.


Så sker plötsligt allt som inte ska kunna ske inom loppet av en vecka. På måndagen vaknar jag upp oroslös. På tisdagskvällen kan jag inte slita ögonen från nyhetsflödet. Onsdagen känns dystopisk - horisonten suddas ut av all snö - och torsdagen panikartad. Börskrasch och rekordbilliga flygbiljetter. En i personalen ställer fram en behållare med handdesinfektion och i matbutiken gapar hyllor tomma. Alla pratar om det nya ordet på C. Fredag, lördag, söndag bildar ett vakuum av ovisshet.


Det går fort. Kvickt, raskt, hastigt. Röda prickar sväller och sprider sig över världskartan i takt med att SVT uppdaterar om det rådande läget. Läget, ja. Hur är det med det? Bara bra - eller inte? Jag läser allt som skrivs, insuper så mycket information jag kan och försöker bestämma mig för vilken sorts känsla som bör infinna sig i maggropen. Oro eller lugn? Ångest eller optimism? Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Jag förstår det inte helt - ingen gör det - men snart regnar rapporter med direktiv och rekommendationer över oss alla. Och vi börjar ana att det där C:et kanske inte tänker hålla sig på så stort avstånd, trots allt.


Beskedet kommer under en eftermiddagslektion: Skolan stänger imorgon. Åk hem och kom inte tillbaka eller stanna och sätt dig i isolering. Blå handskar vid frukostbuffén, inställda turnéer, håll avstånd och vad medveten om riskerna. Jag, som turligt nog varken är dansk, norsk eller finsk, packar ihop och åker hem. Jag kan det. Jag är är priviligerad. På bussen sitter passagerarna utspridda, andas genom högt eftertraktade munskydd och spritar händerna efter varje oundviklig kontakt med möjliga smittkällor. Rak i ryggen, tänk noga efter före! Samhällsnytta, eget ansvar, minsta symptom, avspärrat område. De nya vardagstermerna flockas i huvudet. 


Internatet hör av sig via videolänk. Skolans aula i pixlig kvalitét. Någon svarar i mitt ställe när närvarolistan avverkas. Jag arbetar från köket, min lillasyster från sitt rum. Man måste låtsas nu, låtsas att allt är som vanligt. Vi tar kafferast, går en lunchpromenad och säger ses imorgon till små, välbekanta ansikten som snurrar runt ute i cyberspace. Nästan som på riktigt.


Solen skiner förrädiskt snällt och sorglöst över ett land och ett folk i kris. Vadå då? Det ska väl bli vår i år också? Jovisst. Och alla knoppar som spricker, alla diken med tussilago som lockar och koltrastar som sjunger behövs ju - behövs som allra mest just nu. Samtidigt stänger stat efter stat sina gränser, sina storstäder och annars ståndaktiga system. Siffrorna stiger exponentiellt. Någon siar om panik, konkurser och en ekonomisk kris djupare än alla tidigare. Min kompis berättar om en hel bransch som går i stöpet, om flera tusen anställda som blivit varslade. Blir allt annorlunda nu, på riktigt? Om krisen kommer - ja, där är vi nu - men sen då?


Ingen verkar veta hur det ska bli med alltihop, och frustrationen av att känna sig förvirrad och maktlös går inte att råda bot på. Inget botemedel är ännu funnet. Världen, tiden och samtiden har sina egna, märkliga sätt att te sig på, och om man inte förstått det förut är det kanske dags att komma till insikt om att den enskilda människan är mycket, mycket liten. Endast när vi  som en större enhet påverkas av samma sak samtidigt (och har viljan att påverka samma sak samtidigt) har vi makt att göra det. Hosta inte. Tvätta händerna. Sluta res så förbannat i jobbet, strunta i att köpa den där dyra bilen och erbjud dig att hjälpa dem som är ensamma. 


Parallellt med upprustning, beredskapsplanering och extrainsatt vårdpersonal saktar ultrarapiden ner i slow motion. På sociala medier postar människor bilder på trädgårdsarbete, brödbakning och stickningsprojekt. Stöd småföretagarna, handla lokalt! Semestra i Sverige i sommar! Applåder från balkonger klockan 20.00. Kristallklara vattenströmmar som flyter genom Venedigs ödelagda kanaler. Familjepromenader i skogen och - jo - till och med ett avtagande eko av buller från motorvägen i fjärran. 


Jag sår krasse i köksfönstret och fortsätter följa uppdateringarna från landets alla myndigheter. Magkänslan förblir oviss, osäker och trevande. Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Frågan lämnas obesvarad. Kanske vet jag imorgon, kanske om en månad - eller om ett år. 

Det nya ordet på C är Årets makthavare 2020. Är det det största? Det största som hänt i modern tid? Eller blir det med hela grejen som med torkan för några somrar sedan; förträngd, bortglömd och bortprioriterad? Kanske och kanske inte förändras världsordningen nu. Till det sämre och till det bättre. Förödande, hemskt, horribelt. Stort.

12 mars, 2020

Virus och vårtankar

Hej på er. 
Jag känner oftast behov av att skriva och dela med mig 
i stunder då det är mycket som känns.
Just nu är det så. Ljuset har förändrats och luften är mjukare
mot huden. Just idag blåser det storm, men under de senaste dagarna har
jag kunnat sitta mot en husvägg och rikta ansiktet
mot solen både en och två gånger.

På tal om virus: Allt känns lite surrealistiskt just nu.
Corona har klassats som en pandemi, min norska kompisar
får inte åka hem och Danmark har stängt ner skolor och offentliga platser.
En del säger att man ska ta det hela med fattning, andra
att vi inte tar det på tillräckligt stort allvar. Jag vet inte riktigt
var på skalan jag ska lägga mig. 
Inte är jag så värst rädd för att drabbas,
och man ska absolut inte skrämma upp sig själv och andra i onödan.
Men hur vet man var gränsen ska dras? 
Är det oklokt att gå till gymmet eller åka
kollektivtrafik? 
I min matbutik ekar hyllor för konserver och torrvaror tomma.
Borde jag prata eller vara tyst?

Jag följer nyhetsuppdateringarna
och tror att mycket kommer ske under de närmsta dygnen. 
Det mesta jag läser verkar overkligt, men är ju trots allt inte det.
Mmm. 
Kanske ville jag bara skriva det här inlägget för att 
på något vis dokumentera situationen. 
För att kunna läsa läsa det igen om något år och 
tänka "så underligt allt det där var."

Om något annat:

Våren, då.
Vårtankar.
Med ljuset och fågelkvittret följer inspirationen - varje 
år är det så. Jag läser bloggar, lyssnar på poddar,
sparar ner inlägg på Instagram, tänker, promenerar och
funderar lite till. Jag, liksom många runt omkring mig, kikar
på utbildningar och filar på arbetsprover. Framtiden är
lika öppen som ett nytt skiddblock och känslan av att
jag kan göra vad jag vill nu
är stor. 

Så!
Jag vill på något vis ringa in vad som inspirerar, vad som 
får mig att drömma, vad som fyller mitt stundvis
vintertrötta huvud med energi och kraft.
Hoppas ni blir inspirerade, ni med!

...



Jag är en hängiven lyssnare till Elsa Billgrens och Sofia Woods podcast
Billgren Wood. De talar mycket om hemmet, om att laga mat till andra,
om känslan av gemenskap och värdinneskap. Delvis utifrån deras tips 
har jag fullkomligt grottat ner mig i konton som Remembering the old ways
Jools Oliver och Mimi Thorison. Deras sätt att baka bröd, ordna 
middagar och tepartyn, duka upp festmåltider och samlas
kring ett bord får det att klia i mina skapar-fingrar.
Just nu vill jag inget hellre än att ta fram mina
brokiga porslinsfynd, baka scones, bran loaves eller höga
morotskakor med rostade nötter, sätta på
en kanna te och bre ett gäng gurk-sandwiches att lägga
på våningsfat.


Snart fyller jag år! 22 blir jag nu.
I fjol gick jag på loppis med familjen, åt paj och bär med grädde till dessert
och såg på film.
I år har jag också lust att gå på loppis (som alltid), och önskar mig
kanske att fynda små smörhundar eller ett fint toastställ i silver. 
Jag skulle också vilja ha en fin, stickad tröja, Mandelmanns Köksbok
och lite tussilago i dikena. 
Jag vill baka något vackert och se Sameblod,
som ligger på Netflix nu. Det känns viktigt att ha sett den.



Efter min födelsedag kommer påsken.
Jag vet inte varför, men de senaste åren har jag börjat intressera mig
för påsken mycket mer än förut. Kanske för att det är ett fint tillfälle
att få bjuda hem och laga gott, pyssla litegrann
och förhoppningsvis lapa lite sol. 
Helt utan krav på traditionsenlighet, till skillnad
från julen.
I år skulle jag vilja virka några äggvärmare, använda mina randiga bordsdukar,
baka ett stort morotsbröd och göra en gul hummus till,
göra bakade ägg i små formar och kanske
svänga ihop en egen färskost á la Mandelmann.
Typ så.


I övrigt inspireras jag av det här:
Rachel Khoo's fantastiska miniserie av matlagningsfilmer
från 2012 på YouTube. Här bor hon fortfarande i sin lilla lägenhet i Paris,
lagar mat och bjuder in främlingar till middag i sitt vardagsrum.
Idag har hon släppt flera kokböcker och gift sig med
en svensk. Hur som helst: Väldigt fint, kul och inspirerande.

Astrid Lindgren. Alltid, alltid Astrid Lindgren.
Nu på våren inspireras jag särskilt av Barnen i Bullerbyn och
Lotta på Bråkmakargatan. Gummistövlar i fårhagar,
vetebullar i varm mjölk, rutiga gardiner och kulörta karameller
i glasskålar.

Utomhus.
Fantastiska Underbara Clara lade upp ett inlägg
med bilder från en utflykt hon gjort med vänner och familj -
och jag hade gärna följt med henne på den. 
Grilla pinnbröd över öppen eld,
åka längdskidor, 
(vilket jag aldrig gjort med tror att jag skulle kunna vara bra på)
dricka kaffe ur termos och sola näsan mot en trädstam. 
Det hade varit något.

Skira gardiner, såpade golv,
gula blommor i vas och ljus inomhus.
Det är finfint det också.

...

Ha en fin helg, och ta hand om varandra.
Laga något gott och sätt blommor
i vas, vet ja.

Kram!
(länkar till bilderna hittar ni på min Pinterest.)