Ett år - och så ännu ett

Hej på er, alla nyårsfirare.

Hoppas att julen, mellandagarna och tillvaron

gjort er gott. För min egen del har juldagarna varit okej,

men jag har varit trött och ganska ledsen. 

Så kan det bli - och så får det lov att vara ibland.

Idag ligger dimma och regn tungt över Lund,

och solen struntade i att stiga över horisonten. Det är nyårsafton.

I fjärran ekar smällar av fyrverkerier.

Jag är ingen firare av rang, utan hade sett fram emot

en alldeles underbart lagom och trygg afton tillsammans

med min själsfrände Emma - som liksom jag helst

tillbringar den 31:e med matlagning och På Spåret.

Planerna fick tyvärr lov att ställas in - jag är inte helt kry -

och det känns väldigt tråkigt. 

Istället för att fokusera på idag vill jag i detta inlägg

fokusera på det som varit och det som komma skall:

Ett år - och så ännu ett. Låt oss se bakåt och framåt!

2021 - vad hände då? På ett sätt känns det som att 

världen stått stilla; som att 2020:s omvälvande världskriser

lämnat kvar en skugga som täckt in året i en dimma av

väntan. Och så har det ju varit, på många sätt.

Men för min egen del, på ett personligt plan, har 2021

innehållit många förändringar och ganska stora livshändelser.

Trots närvaron av en begränsande pandemi.

För ett år sedan skrev jag såhär på bloggen:

Här är mitt 2021, så som det ser ut inuti drömmen:

✷ Alldeles snart får jag erbjudande om en fin liten lägenhet

nära Lund, med högt i tak, fina golv och stora fönster. 

✷ Jag lär mig baka surdegsbröd så pass bra att jag kan gå på känsla.

✷  Jag har frukost- och bokklubb i min lägenhet.

✷ Jag läser så mycket som jag lovat mig själv att göra.

✷ Jag lär mig mer om illustration och formgivning och

startar ett eget inom kreativt frilansande.

✷ Jag börjar sjunga i kör.

✷ Jag känner mig älskad.

✷ Jag tar med mig vänner och familj ut i skogen.

✷ Jag låter håret växa långt och yvigt. 

Ja, jag vågar till och med slinga det gyllenblondt.

✷ Jag lär mig mer om antika föremål och design.

✷ Jag får uppleva en jul med snö. 

✷ Jag vandrar i Norrland och

upplever Sarek. Det är fantastiskt.

✷ Museerna öppnar igen och jag får

möjlighet att arbeta på ett friluftsmuseum.

✷ Jag smakar och lagar nya slags rätter och testar

nya drycker. Jag och Madde håller middagsklubb

och utforskar världens olika kök.

✷ Dalarna, Stockholm

och Gotland är fina platser jag besöker.

✷ En liten, rar och glad hund flyttar in i mitt liv.

✷ En liten tatuering med stor betydelse

 får flytta in på min kropp.

✷ Jag känner att allt bara blir bättre och bättre.

Med andra ord: Många önskningar och mål.

Och jag kan bocka av en del av dem:

Jag har, efter en smått overklig dag i januari,

hittat, köpt och flyttat in i min Lundalägenhet.

Och jag nyper mig fortfarande i armen när jag tänker

på hur fin den är. Och jag är glad över att jag redan

hunnit bjuda in till frukostklubb och middagsmys

i den ett flertal gånger.

Bakat med surdeg har jag inte gjort,

men jag har hittat en fin kör att sjunga i och lärt mig mer

om form och design - genom utbildningen jag

avslutade i juni såväl som i den jag påbörjade

i augusti. Jag har en riktning att gå i, och inte förrän om

tre år behöver jag välja en ny. Det känns skönt.

Jo, museerna öppnade igen - och jag fick

på sätt och vis möjlighet att arbeta i en sådan miljö.

När jag dekorerade skyltfönster på Kulturen

nu innan jul fick jag vistas på en fin plats

och känna mig delaktig i den.

Under vintern och våren träffades jag

Madde många gånger för att grotta ner oss

i matlagning från olika länder.

Vi har kommit av oss med vårt projekt

litegrann, men jag ser fram emot

att fortsätta testa nya smaker och rätter,

vilket jag också gjort i år i och med matkvällarna

med M.

Inte reste jag till någon ny plats,

men det är jag inte ledsen över.

Ingen hund och ingen julafton i snölandskap

- men ett långt, yvigt hårsvall,

en tatuering på min arm och ett hopp

om att allt faktiskt kan bli bra - det tar jag med mig.

Annat fint och nytt som jag gjort och upplevt i år:

✷ Skickat in en bokidé till förlag

✷ Gjort pasta från grunden

✷ Spelat vinylskivor

✷ Tagit antikroppstest. Och vaccinerat mig.

✷ Börjat studera vid universitetet, skrivit tentor och fått bra betyg på dem.

✷ Vunnit en budgivning.

✷ Sett min syster ta studenten

✷ Varit på Allsång på Skansen.

✷ Tecknat elavtal, installerat Wifi, köpt en dörrmatta

Ja - känt mig vuxen, helt enkelt.

✷ Haft coachingsamtal.

Och så, avslutningsvis, vill jag formulera en liten

lista på sådant jag önskar få uppleva år 2022.

Inga löften, egentligen, utan snarare mål.

En del viktigare än andra. Men alla betydelsefulla:

✷ Bli frisk och fri.

✷ Fortsätta prova nya saker och ny mat.

✷ Läsa böcker.

✷Fortsätta bygga upp och förbättra relationer

till vänner och familj.

✷ Använda och uppskatta saker jag äger 

snarare än att köpa nytt.

✷ Ha sommarsemester.

✷ Fjällvandra.

✷ Baka och laga recept från mina kokböcker.

✷ Bära mer färg.

✷Åka längdskidor.

✷Komma iväg på en liten resa.

Annars vill jag mest bara fortsätta leva livet

jag skapat för mig själv här i min stad, med mina vänner

och mitt plugg, i min fina lägenhet.

Gott nytt år på Er,

ni fina som kikar in här ibland, trots att

det kan dröja mellan inläggen.

Ha det fint så hörs vi i januari.

H

Luciaveckan med ljus i hår

Om jag fått välja hade den 13 december varit rikets nationaldag.

Det är, utan tvekan, årets finaste, mest mysiga och känsloladdade dag.

Tända adventsljus, knarrande skare under kängorna på väg till skolan,

en vit särk som trilskas, våfflat hår och strumpbyxor som korvar sig.

Mamma som skrapar bilens vindruta och snön som yr 

i strålkastarnas sken.

Glittret på sned, hundra nyvakna ansiktet vända mot mitt

i klassrummets nedsläckta, blågrå morgontimma.

De inövade sångerna. Lusselelle, Staffan, Mössens julafton.

 Värmen från det lilla ljuset mot

handflatans insida. 

Någon som hostar och hyschar. Och sedan: 

Det ovana och fina i att få känna sig stolt över sin insats,

över att få sitta i mammas knä, äta en russintung lussekatt

och sörpla i sig varm saft där, mitt i skolan mitt i veckan.

Och än så länge har dagen bara börjat.

Den känslan.

Den.

Jag sjöng i skolans luciatåg genom hela min skolgång,

upp i tonåren, med kyrkans barntimme och på folkhögskolan

jag pluggade på 2019. Och nu har jag gjort det igen;

Hittat en kör och faktiskt haft hela tre luciakonserter i Lunds

finaste Akademiska Förening. Sjungit mindre om möss och kakor

och desto mer om helgonféer och värmländska sägner.

Bytt ut glitter mot buxbomskrans och plastljus

mot ett riktigt. Men annars är känslan densamma.

Åh. Jag älskar verkligen Lucia.

Och under veckan som gått har jag firat både en, 

två och tre gånger.

Redan på Nobedagens kväll ställde jag mig vid spisen

och förberedde risgrynsgröt med kanelstång, 

blandade smet till saffransscones,

kokade glögg enligt Mandelmanns recept och marinerade plommon

och apelsin enligt Leila Lindholms recept.

Lämnade in en jobbig tenta, gav mig ut i snöstormen och köpte

en liten hyacint och en liten gran hos min grönsakshandlare, bredde

min julduk på bordet och satte ljus i alla stakar. 

Här skulle det inte finnas någon tvekan om att adventshelg

rådde.

Och på lördagsmorgonen stegade mina fina vänner in 

i min hall. Stelfrusna, blöta av snöfallet, men glada och goa

som vanligt. 

Jag har som mål att föra samman mina olika vänskapskretsar

och försöker därför bjuda personer från olika delar

av livet. Gymnasieklassisar, internetbekantskaper,

barndomsvänner och pluggkompisar. Och det går bra!

Stämningen blir fin och avslappnad när de flesta

är främlingar men alla har något gemensamt

eller träffats tidigare vid något tillfälle.

Och jag placerar dem allihop vid mitt köksbord,

ser till att de känner sig omhändertagna

och låter samtalen växa fram av sig själva.

Så glad för det! Det bästa som finns är att höra

skratt och prat i sitt eget hem när man står i köket

och rör i grytor.

"Se naturliga ut nu när jag fotar er."

:)

Emma hade också med sig kameran

och förevigade mig, som ju oftast inte hamnar på bild.

Fint!

Och det allra bästa tecknet på att ens gäster

trivs - att man gjort något rätt - är väl att de stannar kvar länge.

Det hade redan börjat skymma när den sista

rundan kaffe druckits ur, och de sista

kramarna delats ut. Tack och hej och 

dags att ta tag i disken. Eller?

Nä, då var det faktiskt dags att hälsa nästa gäst 

välkommen till bords. 

Madde åt en god restlunch tillsammans med mig,

och därefter klädde vi oss varmt och drog ut i mörkret.

Vi såg en fantastisk luciakonsert i Lunds Domkyrka.

Fullsatt, som alltid, och med hårresande vacker stämsång.

Kände många känslor under den där timmen.

Jag säger ju det; Lucia berör verkligen.

På söndagen före lucia steg jag upp och ägnade

förmiddagen åt att skriva på en skoluppgift. Och jag åt 

risgrynsgröt med kryddkokt frukt tillsammans mes saffransbröd

med färskost till. Så gott så gott.

Eftermiddagen tillbringades mitt i Lunds historiska centrum,

där hästskjutsar med kusk och vagn körde fram mellan

tegelstensbyggnaderna. Lund år 2022, eller London år 1843?

Vem vet.

Hur som helst: Jag repeterade inför årets luciakonsert

hela eftermiddagen, och var både trött och glad

när kvällen kom. Fint men utmattande med så mycket 

på agendan veckan ut.

Och på luciadagens morgon klev jag upp vid sjutiden, 

bäddade ner mig i soffan med en kopp kaffe,

slog på SVTs luciamorgon och kikade på det innan jag kokade

min frukostgröt.

Och eftermiddagen lång vandrade jag balsalarna upp och ner

tillsammans med hundra andra, vitklädda och

smånervösa körsångare. Tre luciakonserter höll vi, och avslutade

kvällen med att tacka våra dirigenter med blommor och applåder.

Och slutligen tog jag bussen hem genom ett tindrande Lund,

med värme i hjärtat och sånghes hals. 

Det var min luciavecka, det.

Och nu sitter jag här vid mitt köksbord igen.

Det är bara några dagar kvar till jul.

Snön faller, min amaryllis har slagit ut (och är rosa),

de sista klapparna ska slås in och jag har lagt

skolarbetet åt sidan. Nu är det jullov.

Stora kramar på er där ute,

så höres vi snarast!

H

Första och andra adventshelgen

Hej alla fina därute i kylan. 

Jag befinner mig i skrivande stund i min lilla soffa,

i min lilla lägenhet i lilla, lilla Lund.

Och nu är det plötsligt december. Staden är klädd i girlanger,

granris och lampor. I parkerna brinner marschaller och på Stortorget

tronar en hög, tät gran. Mellan de låga stenhusen trängs

julklappsletande studenter, barn med röda nästippar,

pensionärspar som äter sin klassiska helglunch på Grand Hotel

och så alla de andra, som kämpar sig igenom

de sista oxveckorna före jul.

Och oxveckor är det även för min del. 

De två adventshelger som kommit och gått har varit

otroligt fina, och däremellan har jag försökt skapa stämning

och ro i hem och kropp så mycket det bara gått.

Men faktum kvarstår att mörkret är tärande,

dagarna påfrestande korta och skolarbetet tungt.

Det är mycket nu. Och ibland känns det svårt 

att hinna med att njuta av allt det fina. Ibland tar den där

inre stressen över, slår över kanten och resulterar

i ångest, sömnbrist, otillräcklighet eller bara

ynklighet. Ynklig - det har jag känt mig på den senaste tiden.

Liten, ynklig och lite rädd mitt i allt det mörka och kalla.

Men då vill jag lova er, att det botar ganska bra

med advent, med att åka hem till familjen över helgen,

med att gå på julmarknad, se på julkalendern, 

äta köttbullsmackor, koka saffransgröt, prata med mamma, 

slå in en och annan klapp, lyssna på barndomens julsånger, 

öva inför luciakonserter, yoga,

bjuda in till helgfrukost, lyssna på podcasts om julens

traditioner, tänka på vad det nya året har i bagaget,

öppna en lucka i kalendern varje morgon, tända ljus,

köpa en blus och ett par mjuka byxor till högtidens 

firanden, äta korv med rotmos, dekorera skyltfönster, 

köpa hem ett paket grötris, inte hinna och vara nöjd ändå, 

bläddra i kokböcker och skriva ner recept till julbordet

vakna upp till snöfall, vira halsduken ett extra varv,

klappa katter, träffa sin stöttepelare i livet på café en

stökig fredagseftermiddag, dricka chai,

tillverka en vacker girlang och hänga en stjärna

i fönstret ovanför bordet där jag sitter och skriver.

Andas.

För det är just sådant jag fyllt tillvaron med,

sedan den där första adventshelgen. Sedan sist vi hördes.

Och trots att oxen i mig frustar av trötthet,

är hjärtat fyllt av tacksamhet.

Ha det så fint ni bara förmår.

Det behöver vi alla.

Kram,

H