Ur "Anteckningar":
2017-10-08, 05:56
Det känns vemodigt - väldigt vemodigt. Jag älskar den här staden.
Den har allt - allt som Helsingborg inte har; Skyskrapor,
stora butiker, mångkultur, god mat, vackra museer, musik, tystnad,
renhet, klar luft och tryckande värme. Vi kramas och skiljs åt.
Jag passerar passkontrollen och köper en illgrön juice för mina
sista silvermynt. Väntar på boarding. På planet ser jag på
film och äter god flygplansmat. Natten faller. Det är klar sikt, och snart
visar sig det mörka himlavalvet utanför fönstret som jag betalat
extra för att sitta vid. Jag krånglar mig ut, går på toa
och återvänder till min plats. Kastar ännu en blick ut genom rutan.
Jag flämtar till. Utanför flygplanskroppen, under de utströsslade
stjärnorna, ser jag norrskenet. Det är svagt - inte sådär intensivt som på
film - men det är där. Det leker sig fram över horisonten som ett
vildsint djur som springer i galopp. Länge, länge stirrar jag på undret,
innan det tillslut bleknar bort någonstans över Kanadas västkust.
Jag fäller en tår. Det här hade jag velat dela med någon. Men.
Jag är glad i alla fall. Jag ser norrskenet som ett tecken på
att allt blir bra - så länge man tar sig utanför huset och kanske
även landet man bor i. Så länge man upplever saker.
Jag ska bli stark, fri och modig. Jag vill ha en Karlavagn
på armen (just en sådan som jag just nu ser
utanför fönstret) och jag vill bli bra.
.
Jag har tillbringat en fantastisk vecka i Toronto, Kanada,
hos min vän Madde. Här är en film om den veckan.
