18 januari, 2024

Varning för snöras





"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

01 januari, 2024

Första januari

 


Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 
 
Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 
 
Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."
 
Det tackar vi för.
 
Kram på er, allihop.
H

10 december, 2023

Tystnad



Det blev tyst härinne. Jag ber om ursäkt för det. Anledningen står väl att finna i att det i mitt liv inte alls varit särskilt tyst; tvärtom. Hösten har inneburit ständigt föränderliga vindar, intensivt skolarbete och ganska intensivt arbete med mig själv. Jag går i terapi och arbetar dagligen med att strukturera om inuti hjärnan. Jag strukturerar samtidigt om inuti kroppen, försöker att strukturera om livet och håller hårt fast vid förhoppningen om att all möda kommer vara slitet värt i slutändan. Jag vet att det kommer det.

Just nu skriver jag på en hemtenta som ligger som ett ok över hela mig. Jag har tvingats inse att julen inte kommer innebära fullständig avslappning i år heller; redan i början av januari kommer nästa tentaperiod. Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag gör det här - varför utsätta sig för ständig stress och press? Samtidigt håller jag med min terapeut i att jag hade nog inte kunnat bli frisk om jag inte gjort det i en verklig miljö. Att plugga, pendla och försöka leva lite mitt emellan alla måsten är så normalt jag kan leva som 25-åring. Jag är en student och det är inte alltid roligt. Men det är att leva i likhet med många andra 25-åringar. Jag är inte ensam.

December är årets mysigaste månad, men jag har kommit på mig själv med att längta till det nya året. 2023 har varit ett mellanår. Jag firade en fin födelsedag, besökte Dalarna med min Emma och fick världens bästa jobb. Utöver det har inte mycket hänt som jag kommer kunna ådra mig minnet av på dödsbädden. 2024 kommer antagligen också vara ett slags intetsägande mellanår. Jag ska fortsätta plugga, fortsätta bo där jag bor och kommer antagligen inte pengar nog att åka iväg på någon livsomvälvande resa. Ändå längtar jag dit. Kanske är det som så att jag under 2023 lyckats genomföra så pass stora förändringar i kropp och knopp att mitt jag faktiskt känner förhoppningar om att kunna må bra under året som kommer. Kanske är det inte de livsomvälvande händelserna som krävs. Kanske har jag, under året som gått, lagt grunden för att 2024 ska bli himla fint, även utan alla de där fantastiska händelserna. 

Jag hoppas det.

08 oktober, 2023

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder




Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.


Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.



Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.


En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 



På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 




I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 


<3.
Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.


Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 




Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 




Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.




Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

29 september, 2023

Jag vill


...eftersom alla andra försök till blogginlägg känns omöjligt svåra att formulera för tillfället.

Jag vill läsa...
ut Vackra värld, var är du? av Sally Rooney. Jag påbörjade den i augusti, efter att ha sett serien Conversations with Friends. Långsamt, rått, äkta, verkligt. Hennes röst är verkligen unik och jag tror att alla hennes verk kommer ses som moderna klassiker i framtiden. Små inkapslingar av 2020-talets ungdomlig. Men: Just den här romanen bara... tilltalar mig inte alls. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, tror jag, och det gör det svårt att uppskatta berättelsen i sig. Den centreras ju, rätt och slätt, om just karaktärerna och deras små liv.
... och därefter vill jag påbörja Supper Club av Lara Williams. Den ligger i min bokhylla.

Jag vill lyssna på
Lugn, sällsam julmusik. Helt ärligt. Men jag håller mig, lovar.


Jag vill äta
Ganska mycket. Har oändliga listor med rätter, foton och instagramposter nedsparade för höstens alla måltider. Men något jag tänker på just precis nu är detta.

Jag vill titta på
Varje dag promenerar jag runt i Malmö och tänker på att jag vill se om Tunna blå linjen. Tyvärr existerar den icke på internet för tillfället. Så, jag slår istället till med: Brittiskt kostymdrama, På spåret (premiär 3/11!) samt Svts nya satsning Sveriges Historia.


Jag vill bo
I ett hus vid skogens slut. Ängar och åkrar runt knuten. Vita knutar, mossigt tak. I den gamla trädgården prunkar päronträd och kvitten, i landet trivs krasse och solvarm pumpa. På grusplanen sprätter pärlhöns omkring och innanför det öppna köksfönstret brummar en radio med jazz. Jag står bakom en diskbänk och vänder ihop en sats frukostbröd. Är det för mycket begärt?

Jag vill rensa
Bland mina kläder och det mesta andra föremål jag äger. Känner just nu att allt gammalt groll måste bort och ut och göra plats för något nytt.


Jag vill fixa
Fläcken av kaffe som jag spillde på sängens madrass igår. Den droppande kranen i köket. Kursen i redaktionellt berättande och typografi som jag just nu läser i skolan. En ny kaffekanna eftersom den förra sprack i tusen bitar. Mig själv och mitt förhållande till maten. Allt står på to-do-listan inför månadsskiftet som stundar.

Jag vill stoppa
Mitt generellt dåliga mående. Vill även väldigt gärna stoppa det där evinnerliga kriget i Europa men det är väl underförstått.


Jag vill besöka
Ah, just nu hade jag gärna haft tillgång till en eller annan stuga. En hösthelg med skogspromenader, korvgrillning, kaminer och att vända sidor i en bok. Så mycket frisk luft att kinderna glöder och man somnar tidigt på kvällen. En gryta vid ett matbord med udda porslin. Ja, sånt drömmer man om. Stan kan vara så trång.

Jag vill känna
Glädje igen. Inte något annat än njutning av att äta gott och ge mig själv det jag vet att jag behöver. Jag vill känna pirr av förväntan som inte alltid överskuggas av tvivel och oro. Jag vill kramas och känna kärlek och slippa vara rädd för vad andra tänker. Jag vill känna livet i mig.

 
Lista lånad av allas vår Flora.

Vad vill ni? 
Kramar,
H

16 september, 2023

Små stunder i september.

Det är lördag eftermiddag och det är stekhett i Lund. Jag jobbar till stängning, handlar yoghurt i en helg-rörig butik och vandrar sedan långsamt hemåt. Halvvägs hemma stannar jag till inne i stadsparken; en svalkande oas mitt bland kullersten och asfalt. I ena änden av parken härjar overallklädda novischer med sina dunkande bergsprängare och kundvagnar med öl. I andra änden, där jag söker skydd en stund, är det tyst och stilla. Det är jag, ekorrarna och par på picknickfiltar. Jag läser i min kursbok tills sensommarsolen sjunkit så pass mycket att jag orkar gå den sista biten hem. 

Jag ställer mig på tå och kramar om Alice. På måndag tar hon en buss till Paris och ingen vet riktigt när hon återvänder hem igen.

Jag rör mig mot Lilla torg efter veckans första föreläsning i skolan. Inne på den brittiska lilla specialbutiken plockar jag på mig kardemummate, short breads och choklad med konstiga smaker. Damen i kassan ler och säger: "Tea and biscuits - such a lovely way to start the week!"
 
 
Jag skriver ett långt meddelande och försöker förklara läget; vill försäkra mig om att mitt mående inte smittar av sig och gör någon illa. I svaret som kommer en stund senare finns, såklart, bara en massa kärlek. Mina vänner, såklart. De är bara... kärlek.

Efter fem dagar med sol kommer dimman inrullande från Öresund. Klockan är halv elva på kvällen och jag tar mig de fyra våningarna ner för att slänga sopor. Under gatlyktorna ser jag fukten stilla regna ner mot marken och göra världen sådär spöklikt vacker som den bara kan bli i september.

Jag klickar på boka och plötsligt har jag och mamma en resa bokad. Vi ska hälsa på Alice. Och vi ska äta croissanter vid Sacre Coeur. 

Inne på ICA ringer mobilen. Inget upprings-ID kan bara betyda vården eller en försäljare. Det är vården, och det är ett välkommet samtal. Den andre oktober börjar något nytt.
 

Jag köper med mig en årskalender som vi säljer ut för halva priset på mitt jobb. Året 2023 är snart förbi, det med. Jag river av åtta ark papper och stryker sedan ett streck över de nio första dagarna på det nionde arket. Jag ser redan fram emot morgondagen, då jag får dra ännu ett tjockt, svart streck över den tionde.

Han som jobbar i kassan på 7Eleven vid universitetet har lärt sig min dagliga beställning utantill ("En mellan-studentkaffe tack, och jag har stämpelkort").

Jag bokar in en klipptid och kan plötsligt knappt stå ut med att ha långt hår ens en dag till. Det ska bli så skönt är allt jag känner. En höst utan halsdukstovor i nacken och toppar så torra att de bryts av sig själva. Så. Skönt.

Jag bjuder på ärtor, riven morot, räkor och fiskgratäng från frysdisken. Det går hem.

Efter att det stått på min att göra-lista sommaren igenom lyckas jag äntligen ta tag i den där omplanteringen av mina gullrankor, palettblad och den stora monsteran. De verkar bli glada, för de växer plötsligt snabbare än någonsin. Snart tar de väl över helt och hållet och slänger ut mig ur lägenheten. 

Mamma berättar om en dröm hon drömt. En dröm med dominans av färgen gul. Och gult, förklarar hon, symboliserar faktiskt hopp.

Ännu en kväll som går mot natt. Ännu ett svart streck i kalendern.

"Är du helt, helt säker?" frågar frisören, och jag anar en osäkerhet i henne. Ja, helt säker, svarar jag. Så tar hon tag om rufset och klipper strax ovanför mina axlar. Till golvet faller tre decimeter hårsvall.

När jag småspringer mot tågstationen hamnar jag bakom en far och hans lille son. "Hur stavas sabeltandad tiger?", undrar sonen. "Vi kan väl börja med tiger", svarar pappan. Jag ler för mig själv, skyndar förbi och hoppas att det dröjer innan den där pojken måste möta större problem än att inte kunna stava till ett långt, krångligt ord.

Grundmåendet är svajigt. Ibland helt och hållet uselt. Så är det, just nu. Men, i vissa stunder av klarhet; som när min syster kramar mig hejdå eller när septembersolen värmer en husfasad eller när jag råkar skratta till av ett videoklipp på mobilen eller när en hund tittar nyfiket på mig på bussen - då känns allt plötsligt fint. Och jag tillåter mig själv att suga upp den känslan; hålla den vid liv inuti bröstet, om än så bara för ett ögonblick.


Kramar,
H