22 december, 2017

18 december, 2017

om ett vimpelspel


Det har saknats något här, på väggen ovanför soffan
och bänken med alla mina färger, objektiv och brev. 
För några veckor sedan drog jag fram lådan med tyger och 
köpte gamla spetsar på loppis.



Sedan måttade jag ut en himla massa trianglar
och klippte, klippte, klippte.



Trianglarna syddes ihop på avigsidan,
två och två,
och sedan fästes de på spetsbandet. 
En enkelt raksöm är allt som behövs.




Och efter en del tålamodsprövningar och 
några nålstick i fingrarna hänger det nu där, vimpelspelet,
och vajar till när någon går förbi. 

Kram på er!

27 november, 2017

Mässing & stearin


Vi har en stor loppis i vår stad.
Jätte, jättestor är den. Och priserna är nästan
obefintliga. Många gånger förut har jag fyndat fina saker - som
en druvsax från 20-talet, Kockums emalj, glasassietter och små silverbestick.
I torsdags hade de julmarknad, där på loppisen, och jag tog cykeln
i motvinden och cyklade dit. Redan en kvart innan öppning var
det kö in i lokalerna, och det utbröt bråk mellan två män om
vem som varit först på en julservis. 
Jag försökte att inte stressa upp mig, och letade igenom
de otaliga borden och högarna med krimskrams
efter något fint. Och jo, en del hittade jag faktiskt.



Mina första fynd var dessa anspråkslösa små 
ljushållare i mässing. Jag fick också tag på ett
paket smala julgransljus.


Tolv sådana här fann jag också. Jag tror att de
är till för att sätta på elektriska julgransljus,
men jag använder dem
nog som servetthållare...


Fina julkort kan man inte ha för många av. Särskilt
inte när de är såhär fina och kostar en krona stycket.



Finast är kanske de små, danska julkorgarna
att fylla med karameller och hänga
högst upp i julgranens grenverk.



Och så julkulorna, förstås. Sköra som 
tunn novemberis är de, men lyckligtvis klarade de
hela cykelturen hem igen. 

Kram på er. 

17 november, 2017

Big city.








Nästan två månader har passerat nu,
sedan jag var i Toronto.
Idag åker även min vän Madde hem från sitt långa
äventyr. Så mycket hon upplevt, alltså.

Fotografierna ligger där i sin mapp
och skriker om att få bli redigerade, tittade på,
givna den uppmärksamhet de förtjänar. 
Men av någon anledning är det svårt.
Jag tror att resan var för bra, minnena
för positiva. Det blir nästan jobbigt att titta 
tillbaka. Speciellt när
utsikten utanför fönstret visar en
svart, tom gata, fylld med vattenpölar som
dansar i hällregnet.

Men här har ni några bilder att se på,
i alla fall. Några bilder från
kontrasternas stad, där borta 
på andra sidan jordklotet. 

Kramar.

27 oktober, 2017

Toronto.


Ur "Anteckningar":

2017-10-08, 05:56

Det känns vemodigt - väldigt vemodigt. Jag älskar den här staden.
Den har allt - allt som Helsingborg inte har; Skyskrapor,
stora butiker, mångkultur, god mat, vackra museer, musik, tystnad,
renhet, klar luft och tryckande värme. Vi kramas och skiljs åt.
Jag passerar passkontrollen och köper en illgrön juice för mina
sista silvermynt. Väntar på boarding. På planet ser jag på
film och äter god flygplansmat. Natten faller. Det är klar sikt, och snart
visar sig det mörka himlavalvet utanför fönstret som jag betalat
extra för att sitta vid. Jag krånglar mig ut, går på toa
och återvänder till min plats. Kastar ännu en blick ut genom rutan. 
Jag flämtar till. Utanför flygplanskroppen, under de utströsslade
stjärnorna, ser jag norrskenet. Det är svagt - inte sådär intensivt som på
film - men det är där. Det leker sig fram över horisonten som ett
vildsint djur som springer i galopp. Länge, länge stirrar jag på undret, 
innan det tillslut bleknar bort någonstans över Kanadas västkust. 
Jag fäller en tår. Det här hade jag velat dela med någon. Men.
Jag är glad i alla fall. Jag ser norrskenet som ett tecken på
att allt blir bra - så länge man tar sig utanför huset och kanske 
även landet man bor i. Så länge man upplever saker. 
Jag ska bli stark, fri och modig. Jag vill ha en Karlavagn
på armen (just en sådan som jag just nu ser 
utanför fönstret) och jag vill bli bra. 

.

Jag har tillbringat en fantastisk vecka i Toronto, Kanada,
hos min vän Madde. Här är en film om den veckan.

29 september, 2017

september blues





Luften blir kyligare. Bakom husknuten mognar björnbären långsamt; 
de flesta blir sura av regnet och det uteblivna solskenet. 
Men så plötsligt, en eftermiddag i slutet av månaden, spricker det
upp och asfalten under mina fötter värms upp igen. 
Jag märker att jag ibland sluter ögonen, blundar och försöker insupa 
den allra sista solenergin - sådär som man gör under vinterhalvåret - och jag njuter.

Hemma i villan firar vi lillasysters 15:onde födelsedag. Vi bakar ut
en pizza, värmer bröd och skär grönsaker i stavar. 
Tomat (som tyvärr redan börjat smaka vatten) varvas med tjocka 
skivor mozzarella. Vi äter och ger henne saker till rummet. 
En egengjord poster i svart ram, en lampa och en monstera.
Och så den vita, mjuka morgonrocken, förstås. 

Solen sänker sig över byn redan vid sextiden. 
Jag plockar några av de få äpplen som kommit i år och pressar
juice. Juice med ingefära. I magen vilar en liten oro
- men också glädje - för snart lyfter flyget mot Kanada. 
Vi ses snart.

Kramar,
Hanna

11 september, 2017

Mellan regnen




Det är måndag. Igen. Helgen delvis regnade bort,
delvis glödde i septembersolen. Jag och mamma har varit i kolonistugan
och skördat äpplen, sallat och gul zucchini. Söndagen
spenderades med att pressa juice och baka paj. Smulpaj med vaniljglass
är nog något av det godaste man kan äta här i livet, tycker ni inte?

Ja, nu är det måndag igen. Och det regnar. Igen. Jag jagar efter bortsprungna katter, 
provar på att göra lite yoga och pluggar till ett stundade högskoleprov... 
Imorgon måste jag nog försöka ta mig ur huset för lite miljöombyte -
om inte mammas & pappas förkylning drabbar även mig. 
Men det ska den väl inte göra.

Kramar,
Hanna.

04 september, 2017

saker jag släpar med mig hem


Jag och pappa åker tvärs över Skåne och går på marknad en lördag. 
Solen är mild men varm och bokskogen bakom marknadsfältet står
ännu i grönska. Vi sicksackar mellan alla bord, till hälften fyllda med motorcykeldelar
och till hälften med gamla mazettiburkar, kobratelefoner, kockumskärl och elvisbilder. 


Jag tänker att det här - det är nog den sista sommardagen. Njuter. 
För fyrtio kronor köper jag en fin gammal köksalmanack från 1957 (den ska
få ett eget inlägg) och för femtio en kockumskanna. Den danska, puderrosa
plåtburken går också på fyrtio. När jag öppnar den inser jag att jag nog
aldrig kommer behöva köpa gummiband igen. 


Ja, så är det. Jag samlar på mig lite saker och ting, här och där. 
Någon gång kommer jag kunna plocka fram allt och ställa i ett litet
kök någonstans. Längtar. 

Kramar på er!

23 augusti, 2017

Den sovande sommaren



Sommaren sover. Då och då vaknar den till, argsint, och sprutar ur sig monsunregn
 som dränker människorna och blommorna nere på jorden. 
Då och då gäspar den och låter skymta några strålar av en mild sol. 
Men mest sover den, tungt och stilla, och låter ett ständigt molntäcke täcka himlavalvet. 
Det blir augusti och jag åker till södra Spanien med min vän från gymnasiet. 
Vi har vunnit en språktävling och får gå på språkkurs i fem dagar på en språkskola
 i Málaga. Hettan är outhärdlig och tung av fukt. När skymningen faller blir bilarna 
matta av kondens och håret kryllar sig i våra nackar. På eftermiddagarna tar vi 
med oss våra nyss inköpta solfjädrar och vandrar ner längs backen, hejar på skolans
 tyska elever och äter billiga aprikoser från snabbköpet. 



Vi doppar oss i Medelhavet men blir snart svettiga igen, slinker in på svala
caféer för att äta churros med tjock, rykande choklad och sätter oss sedan på 
den högljudda bussen för att åka in till staden. Det är feria - festival - under hela
 veckan och på torgen trängs fulla ungdomar med flamencoklädda damer och
 varma hästar. Vi flyr folkhoperna och tar oss till det historiska centrumet 
för att vandra i gränderna, äta vegetariska middagar och därefter glass.
 I Spanien betalar man för storlek och får välja hur många smaker man vill. 
Jag väljer kanel och nougat. 



I skolan diskuterar vi skillnader mellan Italien, Sverige, Tyskland och Ungern. 
Vi talar om politik och om upplevelser i Spanien. Någon har gått på tjurfäktning och sett 
en tjur bli dödad, någon annan har har svårt att förstå sin värdfamiljs uttal. Vår lärare Antonio 
har helskägg och berättar att han älskar Melodifestivalen. "¡Me encanata La Melodí!" utbrister 
han och visar ett klipp på Zelmerlöws Cara Mia. Italienaren Andrea skrattar och det 
gör vi också. "Vale, hay entusiastas" säger jag. "Det finns entusiaster".



Hos värdfamiljen är allt ganska utmanande. Familjen är trevlig och pratsam, 
men mycket är påfrestande. Det bor en tysk studerande i ett rum och en tonåring i ett annat.
En annan tonåring bor visst också där, och så två hundar: Chocolate y Nata
Choklad och Grädde. Huset sitter ihop med grannens där det bor ett visst antal 
personer som tycker om att lyssna på musik inpå småtimmarna. 
Min säng gnisslar och jag kan inte låta bli att tänka på småkryp när jag ska sova. 
Värmen gör det omöjligt att stänga fönstren och slippa musiken, och 
på badrumsgolvet sprattlar en halvdöd kackerlacka.

Vi lämnar Málaga en tidig morgon när himlen fortfarande är stjärnbeströdd. 
Bredvid en ask apelsinpepparkakor och en påse finsk lakrits lämnar vi en lapp där 
vi förklarar att vi måste ta bussen nu och tackar för allt. "Gracias por todo." 
Och sedan drar vi våra resväskor genom förorten El Palo så att alla gamla 
pensionärer väcks från sin vila.



Hemma är ljuset förändrat. Det har slagit om till höst. Jag känner det i luften, 
ser det i solnedgången. Nu börjar skolorna igen, men jag stannar hemma. 
Jag jobbar lite. Skriver. Sover. Lagar mat. Går. En kväll läser jag ett brev från 
min vän som just börjat studera skrivande på en folkhögskolan i Småland. 
Brevet är fyllt av vemod och lycka, längtan och oro och jag känner igen mig i vartenda 
ord hon skriver. Vill skriva tillbaka direkt, berätta att jag känner likadant. 
Jag är förvirrad, har ingen direkt plan och inte ens en kalender. 
Det får mig att ligga vaken om nätterna och tänka, undra och tänka igen. 
Men det får mig också att våga drömma. Jag kan göra vad jag vill nu.



Min brevvän skriver att sommaren varit som en passage - en nödvändig men ointressant 
del i en längre berättelse - och jag håller med. Sommaren har legat i dvala och 
dragit med sig mig in i den, och kanske var det menat att vara så. 
Kanske är det hösten som ska väcka världen till liv igen.