28 januari, 2021

Den otroliga berättelsen om en otrolig dag


 Hej på er alla fina där ute.

Det tog ett tag att samla sig tillräckligt för att kunna skriva 

det här blogginlägget. 

Ett inlägg om något som hände förra fredagen,

en solig, kylig januaridag med rosa moln ovanför

Lund. En fredag som vände hopplöshet till hopp,

till glädje och lycka.

En lördag och söndag som utspelade sig som 

inuti en bubbla, som på ett

ja, rosa moln... Faktiskt.


Sedan mina tidiga tweenie-år har jag drömt

om en egen lägenhet. Jag har bläddrat i inredningsböcker,

förlorat mig inne i bloggarkiv, samlat på mig 

x antal flyttkartonger med loppisfynd,

föreställt mig olika slags boenden,

gått strörundor inne på IKEA

och längtat till den där dagen

då jag faktiskt har en anledning att fylla

kundvagnen med sådant jag behöver.

Jag har sparat på serviser och gamla, broderade

lakan, gjort inspirationscollage, byggt miniatyrhus

och sparat vackra bilder i mappar på datorn.

Ja, jag har drömt. Länge.


Lund är den mysigaste, tryggaste och finaste staden

jag vet. Här är husen låga och gatorna krokiga,

cyklisterna många och bilisterna få.

Här finns en stadspark med fontäner,

en gågata med en gigantisk bokhandel,

surdegsbagerier, vinbarer, falafelvagnar och kulturmuseum.

I centrum tonar domkyrkan upp sig framför

universitetsområdet, där vildvinen färgar fasaderna

röda i oktober.

På vårkanten sitter studenterna i rader i solen,

äter glass från glasskulturen och firar in sommaren

med spex och baler.

Och överallt blommar magnoliorna.


Jag studerar ju i Lund för tillfället,

och sedan i somras har jag letat boende där.

Det har varit visning efter visning, bostadsköer

och mail till hyresvärdar. Chockhöjningar och budgivningar

innan objekten ens släppts på marknaden, Stockholmspriser

och orimliga hyror. Sådant man aldrig ens får

en chans att tävla mot.


Senast förra torsdagen förlorade jag en budgivning.

Budgivare nummer tre gav sig inte. 

Och jag kunde inte gå längre.

Ett lånelöfte är ett lånelöfte,

och luften sjönk ur mig - ännu en gång.

Men så dök en ny annons upp på Hemmet.

En exakt likadan lägenhet, fast till ett mycket lägre

utropspris. Finare än den förra, till och med.

Och där och då bestämde jag mig:

Nu jävlar.


Fredag morgon: Jag äter frukost hemma medan världen

utanför fönstret ljusnar. Lyssnar på lärare och klasskamrater

över ett Zoom-möte och beger mig sedan till skolan.

Ersättningsbuss och långsamtgående tåg.

Jag letar upp mäklarens nummer och skickar iväg ett sms.


Två timmar senare är jag framme.

Min fina skola. Och jag träffar fina, fina Astrid,

som sitter och jobbar med vårt arkitekturprojekt.

Jag berättar om lägenheten. Hon berättar om sin.

Och sedan ringer min mobil.


Jag säger att "Jag är flexibel angående tillträde!"

och "Jag kan komma och titta när som helst!"

och underligt nog får jag lov att komma 

på visning redan en timme

senare. Säljarna jobbar ändå hemifrån idag.


Så jag beger mig ut igen. Tar bussen genom stan,

kliver av och letar mig fram till rätt port.

Blir insläppt av en äldre man som verkar

bo på entréplan, väntar i trappuppgången

och rättar till håret. Nu.


Mäklaren är ung och glad. Vi pratar om konst,

om Helsingborg och Lund, om studier - och allt möjligt.

Han släpper in mig i lägenheten och visar mig runt.

Den är verkligen jättefin. Jättefin.

50-tal, originalkök, stora fönster med kvällssol,

en sovalkov och renoverat badrum, parkettgolv

och rymlig klädkammare. Ja, allt är perfekt.

Jag ställer frågor om stambyte, takkåpa, förråd

och tvättstuga. Sådant jag lärt mig att man ska fråga om.

Och även där låter allt... bra.


Jag får skjuts tillbaka till stationen

och blir avsläppt utanför mäklarkontoret.

"Jag ger dig en stund att tänka över det," säger mäklaren,

"...men med respekt för köparen som redan lagt ett bud måste

du återkomma med ett besked snart."


Jag går tillbaka till skolan. 

Ringer mamma, som ringer banken.

Och vi klurar på en summa för ett bud.

Inte för lågt, inte för högt. Och vad kan den andre

budgivaren tänkas ha lagt?

Det räknar vi snart ut:

Den andre budgivaren var nämligen med

på budgivningen som jag förlorade dagen innan.

Och jag vet hur högt hen kan gå pengamässigt.

Hur högt hen gick innan hen lade sig.

"Lägg den här summan", säger mamma,

och jag chansar. Lägger lite mindre än det, ändå.

Kanske, kanske kan det fungera.


Det dröjer några minuter, 

tio på sin höjd. Hjärtat bankar, jag tuggar i mig min

lunchlåda utan att riktigt känna smakerna. 

Så ringer mobilen igen. Batteriprocenten tickar nedåt.

"Hej Hanna. Tack för ditt bud. Den andre spekulanten

har dock höjt sitt bud igen..."


"...men ditt är faktiskt lite högre. 

Grattis - lägenheten är din."



Om mitt hjärta bankade vilt innan,

står det kanske helt stilla nu. Jag tackar, förstår

ingenting och vågar inte tro för mycket.

Det måste ha blivit fel någonstans, varför skulle jag...

Varför skulle det gå den här gången?


Resten av dagen består av hetsiga telefonsamtal

mellan mig och mamma, mellan

bankmannen, mäklaren,

Madde och mig. Ja, jag ska sova hos Madde inatt,

vi ska ses på Broder Jakobs Stenungsbageri

(där vi numera är stammisar)

och äta semla. Jag möter henne, svettig och glad,

berättar om allt som skett och ber om ursäkt

för min tankspriddhet

i förväg: Det måste skrivas kontrakt idag.

Mäklaren har redan blivit nedringd med högre bud.



Så går allt i en rasande fart:

Jag och Madde köper ingredienser till vår

nordmakedonska middag: 

Grovt bröd, ajvar, vinbladsdolmar, bönor

och tomater, ljus lager och

 vindruvor som ska bakas i ugn och ätas

med valnötter och yoghurt.

Madde cyklar hemåt i mörkret för att börja

hacka grönsakerna och jag möter mina

fina, snälla föräldrar på ett myllrande

Clemenstorg.


På mäklarkontoret är det Kick-Off med digital konsert.

Och just därför kan vi mötas här och nu,

en sen fredagskväll då kontoret vanligtvis håller stängt.

Från ett mötesrum hörs skratt och musik,

i vårt läses stadgar, paragrafer och avtal upp.

Vi spritar våra händer, skickar runt kontrakten

 och skriver under på varje blad.


Så är jag lägenhetsägare.

Mest mina föräldrar, till en början, såklart.

Men ändå.




Resten av kvällen är fantastisk,

som alltid i Maddes sällskap.

Vi lagar mat och tänder ljus,

lyssnar på fin musik och pratar, pratar, pratar.

Jag upprepar: "Det här är sjukt." och "Jag kan inte tro det."

Och Madde säger: "Bara njut. Du är värd det."


Sex dagar har passerat sedan den där

otroligt underliga, men otroligt fina dagen.

En solig, kylig fredag i januari.

En chansning, en visning,

tusen telefonsamtal

och ett fantastiskt avslut på alltihop.

Ni kan tro att jag var trött - ja, rent utmattad faktiskt -

hela helgen efteråt.

Och jag har fortfarande svårt att riktigt tro att jag

inte bara drömt alltihop.



I juni får jag nycklarna och blir Lundabo

på riktigt.

Ja, det är på riktigt!

Och jag är så otroligt, himla glad.


Vi hörs snart igen,

Kram,

H

23 januari, 2021

En vecka i livet

 Det är lördagskväll när jag skriver

det här inlägget. 

Jag håller en kopp masala chai intill bröstet,

andas in den söta ångan. Ute är det stilla. 

Ganska kyligt, men med en aning av vår i luften.


Ännu en vecka av det nya året har kommit och gått.

En ovanlig, ovanligt fin och ovanligt händelserik

vecka. Inte så mycket ned, utan mest upp.

Ett mycket gott helhetsbetyg ger jag den!


Jag har varit hemma för det mesta, haft lektioner

via Zoom, redovisat ett projekt i grafisk design

(på engelska, dessutom), ätit frukost på café

alldeles själv, haft en teckningsövning och påbörjat

ett arkitekturprojekt.


Jag har tittat på Mandelmanns gård & Sveriges Mästerkock

varit hos en sjukgymnast och fått nyttiga tips,

kokat mycket gröt, ätit mycket frukt, 

sett soluppgången över staden, druckit gott kaffe

och vandrat i skogen i snöfall.











Och så igår,

när luften var klar och solen sken igenom molnen,

hände något fantastiskt. Ja, hela fredagen var faktiskt... 

drömlik. Och imorse, när jag vaknade upp i Maddes

soffa, undrade om jag just

drömt alltihop.


Men det har jag inte.

Men berättelsen om allt som hände den där

drömlika fredagen i januari

kommer i ett annat inlägg.


Ha en fantastisk söndag hörni.

Snart blir allt ljusare.


Kram,

H

16 januari, 2021

Mitt emellan

 Ni kanske vet hur det är.

Att se en annons på hemmet - äntligen en inom budgetens ramar.

Visst, den är liten, saknar det ena och det andra

och ligger kanske lite långt bort från centrum. Men det har man

överseende med. 



Man kollar upp föreningen, räknar pengarna,

ringer bank och mäklare och hör sig för om det ena och andra.

Förhandsvisning? Online? Bokad söndagsvisning? 

Vad är smartast

egentligen?




Man lever på hoppet, det gör man. Och det är fint att

drömma lite. Man kan inte låta bli att återvända till

den där annonsen - ibland mitt i natten - 

och börjar plötsligt inreda utrymmena

i huvudet vare sig man vill eller ej.

En sådan soffa i det hörnet... kan man riva en del

av väggen tro? En ny plastmatta i köksvrån.

Skåpet som står i förrådet, hade det fått plats tro?




Och sådär håller man på. Hoppas. Väntar.

Vem lägger första budet? 


Så händer det: Man leder budgivningen.

Hjärtat dunkar. Jag svettas. Släpper inte mobilen

på hela dagen. Och så händer något annat:

Surr, surr, surr

Det slutar inte vibrera. Från en timme till

en annan stiger priset med flera hundra tusen.

Flera hundra tusen över budgeten.

Det går inte. Det gick inte - inte den här gången heller.


Man försöker släppa bilderna som etsat sig fast

i hjärnbalken. 

Jag, vid mitt matbord, i min sovalkov,

i min kokvrå med retrokök. 

Nähä. Det blev inget. Det blev inget.

Nästa gång... men när?



Min vän Madde vill att jag bloggar mer -

om allt möjligt, livet, vardagen, skolan och tankarna.

Det vill jag också! Men den här veckan har varit

som ett vakuum. Jag har inte känt några starka känslor,

inte varit med om något specifikt och mest vandrat runt

mellan hemmets fyra väggar.

Vad ska man då skriva om?


Kanske just om sådant här:

Hopp som kommer och går,

gör en lycklig och sårar en svårt.

För sådant händer ju också,

mitt emellan,

allt det där andra.


Kram,

H

07 januari, 2021

Någonstans mellan vardag och helg



Hej på er alla fina! Hur mår ni? Jag mår faktiskt bättre än
på länge. Det är januari, jullovet sjunger på sin sista vers och Skåne
har benådats med två hela dygn av oavbrutet, tungt snöfall. Med ens känns det mesta
ljusare och krispigare, och även om jag vet att det vita snart
smälter bort igen var det fint att ha den här på besök, som omväxling. 
I mitt kvarter har barna varit ute och åkt pulka, byggt snögubbar
och kastat snöboll. Kanske är det många 10-talsbarns allra
första kontakt med riktig snö?





Som inläggsrubriken antyder befinner jag mig just nu 
någonstans mellan vardag och helg. Dagarna flyter in i varandra
och i en del stunder känner jag mig oerhört uttråkad.
Men jag försöker hur som helst ta tillvara på den sista
ledigheten, göra snälla och mjuka saker, äta gott
och sova ut. Det kommer behövas för att klara av 
den tidiga kallvåren, med alla dess kyliga vindar, slaskiga
trottoarer, försenade tåg och oändliga eftermiddagar.
Även om det snart, snart blir ljust och varmt
igen har vi en bit kvar...

För att ge glöd åt tillvarons små, glödande
ljuslågor
har jag exempelvis tillbringat 
helgen på café med min vän
V. Vi åt god frukost och pratade i tre timmar.
I söndags tog jag mig till Lund, handlade mat
och hade italiensk afton med fina, kloka Madde. 
Vi gjorde egen pasta á la vodka 
och avslutade
med varsin skål affogato - gräddglass 
med hett kaffe och apelsin.
Tända ljus, soffläge, ABBA på vinyl och
några timmars diskussioner om allt möjligt.
Jag sov över på hennes bäddsoffa
och morgonen efter åt vi mitt rågsurdesgbröd
framför ett gammalt avsnitt av På Spåret.
Mmm. Njuter av bara tanken på alla
middagar vi ska laga tillsammans det här året.

I onsdags, när världen var vit utanför när vi vaknade upp,
körde jag och mamma till det fantastiska surdegsbageriet
Brödkultur 2.0. Vi åt varma frallor med lagrad ost,
färskpressad juice och yoghurt med granola. Efter en
skogspromenad i snöstorm åkte vi hem med frukt- och nöt-
bröd och två kardemummaknyten i flottiga, bruna papperspåsar.










Annat fint jag sysslat - och sysslar - med
för att må bra är:

- Jag har stigit upp i gryningen, kokat kaffe och skummat
mjölk. Läst Samlade verk i soffan. Nästa projekt är Emma, som Madde
varit snäll att låna mig, nu när biblioteken hålls stängda.
 Jag ska läsa brittiska klassiker och hon: de stora ryssarna.

- Jag har kokat gröt. Som vanligt, förvisso,
men det är ju så otroligt gott. Med körsbär, jordnötssmör,
tahini, kakao, kardemumma, kaffe, vanilj, saffran eller mandelarom.
Bland annat.




- Jag har en ny, fin skolväska som jag köpte på Ikea.

- Jag ska snart fira min mammas födelsedag, och i början
av nästa månad bor vi på ett pensionat vid havet för en natt.
Bara vi två. Min julklapp och födelsedagspresent till världens bästa person.

- Jag klappar mina katter och vilar huvudet mot 
Milous varma mage. Vissa morgnar sticker han in nosen
i mitt rum och lägger sig i min säng en stund.
Fjäsk (för att få mig att kliva upp och ge honom frukost)
eller äkta kärlek? Tror blindt på det senare.




- Jag har fått långt hår och funderar på att
slinga det ljusare. Kanske. 

Imorgon är det fredag igen.
Jag ska äta en god lunch och förbereda
mig mentalt inför skolstarten nästa vecka.
Ta tag i det där med att bygga en digital portfolio.
I helgen blir det mer grötkokning, serietittande,
lägenhetsvisning och så mycket vila som möjligt.

Ta hand om er.
Håll ut. Allt blir bättre.
Kram,
H