Lite om då, nu och sen

Det nya

Den här veckan har jag tillbringat en regngrå

förmiddag i Malmös gulligaste område St:Knut.

Ätit en god frukost på café, kikat in i antikvariat och

upptäckt mycket nytt och fint som jag inte visste fanns.

Jag börjar verkligen få upp ögonen för Malmö.

Det känns fint.

Nästa vecka ska jag få bjuda hem min morfar

på fika i min lägenhet för allra första gången.

Sedan ska vi gå på Kino i Lund.

Jag ska även ha en allra första repetition

med den kör jag ska sjunga i i höst!

Lite nervöst, på ett bra sätt.

Skapandet

I typografikursen jag läser i skolan just nu är det

fokus på bokstäver, på olika typsnitt och designers.

Att studier kan vara så kul, ändå.

Idag presenterade vi veckans formuppgift; typografiska

affischer i olika varianter. Mitt typsnitt blev Sabon och här

är resultatet:

Parallellt med skolarbetet skriver jag en del.

Mest om hur det känns, när det känns. Kanske allra oftast

i jag-svaga stunder. Jag fotograferar också, som alltid,

inreder lägenheten pö om pö och längtar efter

stunden då jag får tid att sätta mig ner och måla litegrann.

En rolig nyhet på den kreativa fronten är förresten

att jag ska dekorera skyltfönster i museet Kulturens

julbutik, inför deras julstök i advent! Fyra stora fönster ska jag 

fylla med illustrationer. Så himla roligt!

Känslorna

Oj oj oj. För tillfället pendlar mitt mående mellan

känslorna nollställd, spänd och tom. 

Och de svänger lite väl fort, tycker jag. 

På en dag genomgår jag många toppar och dalar,

men känner väl mest att jag är otillräcklig.

Jag vill så mycket. Vill träffa alla vänner,

vill tacka ja till fler pass på jobbet och samtidigt

hinna bara...vara. Om jag tänker efter tror jag att jag haft

för få lediga dagar under de senaste månaderna.

Hela sommaren innehöll jobb, jag flyttade hemifrån

i augusti, började skolan dagen efter det

och har jobbat extra alla helger sedan dess.

Hmm, ja. Jag måste nog försöka avsätta någon

dag till ingenting så fort det är möjligt. 

Öva på att ha lite tråkigt. Vila.

Önskningarna

Om jag fick önska mig materiella ting just nu 

(Attans att man fyller år i mars månad...) 

hade jag velat ha en dörrmatta, ett diskställ,

ett nytt, större köksbord, en köksblandare

som inte läcker, ett presentkort på ICA

och kanske ett par varma tofflor.

En långhårig liten tax också, tack.

Tacksamheten

Just nu är jag kanske allra mest tacksam för

mina vänner. För gamla och nya bekantskaper,

för att jag vågat gå på kompisdejter och strävar efter

att knyta ihop olika kretsar till en. 

Jag är tacksam för de fina samtalen,

för pluggstunderna, för sms och meddelanden,

för inbjudningar och att bara veta om

att jag inte är ensam. 

Älskar er!

Maten

Det är kyligt och skumt om morgnarna och jag kokar

ganska mycket gröt i min kokvrå. Försöker variera mig

med toppings och tillbehör. Jag vill mest ha trygg, mjuk och 

snäll mat. Till gröten blir det surdegsmackor med messmör

och gurka. Messmör. Som jag saknat det.

Lunch och middag blir köttfärssås som mamma skickat

med mig hemifrån, ganska ofta vegetariska köttbullar

och en och annan korvtallrik.

Jag är sugen på svamp- och skavgryta med mos,

på att att laga en god soppa samt att ge 

blodkorv med picklat äpple en chans, enligt Emmas lovord.

Pirret

Vardagen är fin och det sker fina saker
nästan var dag, tycker jag. Jag ser bland annat fram emot
att fortsätta utforska Malmös cafévärld,
se The Father på bio och uppleva
Lunds Kulturnatt tillsammans med mamma nästa helg.
Ha det fint så hörs vi snart,
Kram
H

Landningsbana

Söndag 17/9.

 Klockan är 19:30 och mörkret har lagt sig över byn.

Utomhus är luften frisk men kylig. Himlen avslöjar ett blekt, varmt sken 

ifrån solnedgången men domineras av svarta moln. Björnbärssnåret bakom huset

prunkar medan äppelträdet gjort sitt för det här året. Jag plockar de sista, mjöliga

och syrliga frukterna. De funkar till gröten, trots tonen av jäst i gommen.

Sommaren är övermogen nu.

Veckan som passerat har känts litegrann som att gå ner för landning.

Flygplanets varningslampor tänds i skymningsljuset, landningsbanan börjar anas

någonstans på andra sidan det nedersta molnlagret. Snart syns konturerna av

allt som känns som hemma, som Sverige, som kyla och värme på samma gång.

Att komma hem. Det är alltid en känsla med dubbla sidor.

Att hösten anlänt - det är ett faktum jag vågar tro på fullt ut nu. 

På restaurangen där jag jobbar helg serveras det fisksoppa och chiligryta,

gästerna överger uteserveringen och har dragit mössor över sina barns hjässor.

Vardagsveckorna är emotionella resor mellan energitoppar

och trötthetssvackor, mellan ork och hopplösa

försök till att motivera mig. 

Jag jobbar på bra med mina uppgifter

och lämnar in i tid, men alla digitala videomöten

tynger huvud och ögon. Knoppen blir utmattad

och jag har svårt att förstå varför. 

Svårt att lyssna fast allt som sägs är intressant.

 

Min behandlare frågar hur jag mår, egentligen,

 och jag svarar att för det mesta mår jag väldigt bra.

Livet känns kul, spännande och ganska fantastiskt.

Lund är tryggt och skolan rolig, min lägenhet ger

mig nyp-mig-i-armen-känslor och alla kreativa idéer

som ryms inuti spritter och pirrar

i maggropen. 

Så är det, helt ärligt.

Och när oktober snart tillåter lite mer vila, lite

mer tid till tanke och fler fina, lugna stunder

 tillsammans med familj och vänner, 

är det med glädje

jag ser fram emot hösten.

Att få landa, ta mark och stänga av motorerna

för ett tag. Försöka inse att jag kommer stanna här;

 inte måste flytta på mig och bryta upp 

med allt fint jag är så nära på

att kunna väva in i mitt liv 

ifall jag själv inte skulle vilja det.

Försöka slappna av.

Ändå finns det sådant som tynger hjärtat, 

som slår mig med ett just det i stunderna mellan

 skola, jobb, sysslor och nöjen

och som tyvärr skymmer det goda måendet

med en irriterande mörk skugga.

Och kanske är det just det som är det svåra:

Att jag mår så bra och har det så fint,

men fortfarande dras med

ätstörningsproblematiken. Det är liksom

det enda som sticker ut, som gör ont

och tär på allt det andra. Och i de stunder

då den inte gör väsen av sig, 

då jag tänker på allt annat som sker,

så känner jag mig helt frisk. 

 

Det tar liksom emot att behandla sig själv

som en sjukling när tillvaron är 

så fin i övrigt. 

Som att tvingas stanna hemma 

från jobbet i 48 timmar efter

en möjlig matförgiftning,

som kroppen för länge sedan

gjort sig av med och glömt bort.

Som att försöka somna och ligga kvar

i sängen timme efter timme, trots att kroppen är 

klarvaken och solen skiner utanför. 

Ja, det tar emot.

Motivationen kommer och går,

vissa dagar är lätta och i en del stunder

känns det tyngre. Jag hoppas verkligen

att jag lyckas göra mig av med hela skiten nu,

 när stödhjulen är nedfällda och farkosten hittat 

parkeringsplats på min nya destination. 

En ny årstid, en ny stad, nya mål

och nya vänner. Samt tusen roliga saker att se fram emot. 

Det kommer bli bra.

 

För de som skulle vilja öka sin förståelse

kring ätstörningar kan jag rekommendera er att 

läsa följande:

"Det är väl bara att äta."

"Att vara närstående till någon som har en ätstörning."

och se följande miniserie: 

Min kropp och jag

Det finns tusen studier, många bra böcker, ännu fler

personliga berättelser och tyvärr oräkneliga

oberättade sådana. Men att börja med

att försöka förstå en del av allt det där svåra,

är en god start det med.

Kram,

H

En kort hälsning bara

 Hej alla fina. Hoppas att er helg varit fin.

Jag håller på att formulera ett blogginlägg om min lägenhet,

och tänkte väl egentligen få det färdigt innan jag skrev något annat här inne.

Men att blogga om det som känns här och nu, få skriva av mig om högt och lågt

och dela med mig av min vardag är på något vis 

ett behov, som jag behöver få uppfyllt ibland. 

Och eftersom lägenhets-inlägget tar sin lilla tid att knåpa ihop 

kommer här en kort liten hälsning, i all sin enkelhet. 

Om ja...ingenting, egentligen.

Det är söndag kväll och en disig halvmåne skiner utanför

mitt fönster. Nu börjar det mörkna redan vid sjutiden.

Jag tycker det är skönt att dagarna inte är så

oändligt långa längre. Rastlösheten i kroppen minskar

och det känns mer tillåtet att vila mot kvällningen,

på något vis. Kanske dumt - man får väl vila när man vill -

men det känns hur som helst lite lättare

när mörkret faller strax efter middagen.

Jag har jobbat på caféet hela helgen.

Det har varit roligt och jag har fått uppskattning för

mitt jobb. Några vänner har kikat förbi

och hälsat på mig, jag har packat bakelser

i kartong med band runt och fått ta med mig hur mycket

bröd och frallor hem som jag orkat bära.

Tungt, stressigt och många långa

timmar. Men kul, som sagt. 

Den duktiga flickan inuti mig vill vara

väl till lags, tacka ja till alla pass och visa framfötterna.

Samtidigt pluggar jag på heltid och är

lite rädd för att bli utmattad. Det är svårt

det där. Hur vet man på förhand hur mycket

kroppen och knoppen orkar med?

Härom dagen promenerade jag 

genom Höje å-dalen, som är ett naturskyddsområde

precis nedanför mitt kvarter. 

Där var ekarna vildvuxna, pilträden släpiga

och vattnet fullt av fisk och skräddare.

Hästar betade i en hage, jag passerade

små broar av trä, åkrar, ängar, kolonilotter

och solrosfält. Det var så fint, så fint.

Jag ser fram emot att ta med mig mamma dit,

någon solig helg i höst,

ta med mig matsäck och termos och 

bara... vara. 

Jag har hittat en kör här i min stad.

Och jag ska provsjunga för dem. Snart.

Herregud.

I skolan står typografi på schemat. 

Kurslitteraturen handlar om alfabetet, om att sätta

ihop och välja ut bokstäver och få dem att tilltala

det läsande ögat. En av veckans uppgifter

är att formge ett bokomslag. Fantastiskt.

Efter några veckor med flytt-flix,

nya bekantskaper, en smått förvirrad

hjärna och mycket spretigt (men fint!) i kalendern

kanske tillvaron börjar röra sig

mot en mer rutinmässig vardag.

Det känns så, i alla fall.

Och det är helt okej. Lite skönt, till och med.

Och här ska det införas rutiner, mest för att

hålla mig själv flytande när skolstressen

och hösttröttheten slår till,

men även roliga sådana.

Jag vill fira livet mer, det vill jag verkligen.

Och jag orkar inte skjuta på det mer.

Vem vet, helt plötsligt kan det ju komma

ännu en pandemi och göra allt firande omöjligt.

Morgonluften i september, förresten.

Den är så klar och skön att andas.

Har ni tänkt på det?

Ha en finfin vecka, så hörs vi snart igen.

Kram!

H

Några stunder ur sensommarens sista självande dagar

Klockan 21 är himlen redan svart. 

Jag tar trapporna ner för att slänga skräp på innergården

och får sällskap av Karlavagnen, Polstjärnan samt en ensam

liten igelkott.

🦔

Jag njuter så mycket av att äntligen ha möjlighet

 att bjuda hem mina vänner.

 Det både känns bra och genererar fina stunder, nya minnen

och förhoppningsvis glädje hos de jag bjuder in. 

Mina vänskaper var för några år sedan få till antalet 

och ganska haltande. Jag är en introvert

människa och behöver ofta mycket tid för mig själv. 

Som tonåring skippade jag fester, konserter och 

situationer som jag visste skulle innebära att behöva möta

främlingar och presentera sig. 

Antagligen hade jag då ett - tja - ganska lågt självförtroende.

Det är intressant att tänka på hur en vilja till förändring 

kan bidra till ett annat slags liv.

För inte så länge sedan fick jag en insikt om att 

ifall jag någon gång vill fira något stort - till exempel min 25-årsdag, 

bröllop eller ja, vad som helst - så måste jag börja 

vårda min vänskapskrets som något värdefullt och nyttigt.

 Och egentligen har jag nog alltid tänkt på mitt vuxna liv som rikt på

bekantskaper och fina människor. 

Sedan jag började strukturera om mitt sätt

 att umgås med andra på från att oftast tacka nej, isolera mig hemma, 

skylla på tidsbrist och mest vara för mig själv till motsatsen, 

måste jag säga att jag lyckats komma en bra bit på vägen. 

Faktiskt. 

Under veckan som passerat, terminens allra första,

 har jag gått på två kompisdejter, bjudit Madde på vardagsmiddag, 

haft inflyttningsfrukost och taco-tisdag 

med både gamla och nya bekantskaper. 

Jag pratar i telefon med andra; frågar de mår och hur skolan går, 

lär känna nya kollegor på jobbet och nya 

klasskamrater i plugget. 

Går med i skoltidningens redaktionsgrupp och letar efter en kör att sjunga i.

 Och visst - några timmars umgänge med andra kräver alltid 

en stunds återhämtning och social vila efteråt, 

men i övrigt så känns alltihop väldigt fint och bra. 

Mitt mål den här hösten är att knyta ihop de spretiga 

vänskapskretsarna till en, säga ja ofta och påminna mig 

om att även en introvert person har möjligheten att bli 

lite mer extrovert om man bara vill.

❤

Vi har distansundervisning och får grundliga videogenomgångar 

i programmen Photoshop, Illustrator och Indesign. 

Aha-upplevelserna är många och plötsligt öppnar sig nya 

världar av kreativa möjligheter.

✎

Min behandlare påminner mig om att sjukdomen drabbat mig. 

Jag valde inte att drabbas av den.

 Jag har svårt att tro på vad hon säger, även om jag vet att det är rätt.

💧

Tågen är inställda mellan september och november. 

Fullpackad med tusen väskor och påsar tar jag bussen, 

tåget och bussen igen innan jag äntligen är hemma. 

Jag svettas i sensommarvärmen, kämpar med packningen 

och känner hur irritationen växer inuti. 

Det slår mig att det jag känner är... ilska. 

Oftast pendlar mitt mående mellan tillfredsställelse, 

glädje och trötthet. 

Först får jag skuldkänslor, men sedan blir jag nästan stolt 

över att jag är lite arg. Kanske behöver jag få vara det ibland. 

🗯

När jag drar upp rullgardinerna på morgonen ser jag dimman över fälten i väst. Septemberdimma.

🌫

En liten instickare till er: Jag tänkte svara på några frågor

 i ett inlägg här på bloggen. Undrar du något?

Fråga på!

Kramar,

H

Och flyttfågeln flög söderut

 Ja, så är det!

Förra lördagen packade jag och mina föräldrar

bilen full med det sista flyttlasset och körde ner mot

Lund och min 1,5:a på fjärde våningen. 

Och efter några timmars borrande, mekande,

storhandling, uppackning av lådor 

och thai med plastbestick

blev jag tillslut lämnad själv.

Själv. Inte ensam. Måste påminna mig själv

om det ibland.

Och sedan den helgen har vardagarna avlöst varandra.

Jag har varvat hemmafix med att träffa kompisar

på caféer, att utforska

mitt kvarter, att cykla till affären för att fylla på

skafferiet, att laga enkla måltider,

diska, diska, diska, betala räkningar, installera

bredband och cykla hit och dit.

Den här veckan har dessutom varit min allra första

universitetsvecka i livet. Stort, lite skrämmande

och än så länge väldigt roligt. Om morgnarna tar jag

bussen mellan min stad och en annan,

promenerar genom Malmö city och placerar min ryggsäck

i atlején på fjärde våningen i Orkanenbyggnaden.

Utsikt över varvet, hamnen, havsinloppet. 

Ett myller av kontorsarbetare och pluggisar.

Ett enormt rooftop-bibliotek, studentkaffe i termos

och fyrtio mikrovågar i pentryt. Allting: nytt, glansigt,

modernt och framåt.

När jag skriver det här inlägget

 är det fredag och jag ska återigen till skolan

för att redovisa våra allra första uppgifter;

ett självporträtt och en grafisk formgivning för Malmös

olika stadsdelar. Jag har tagit mig igenom veckan.

Och jag har tyckt om det.

Verkligen. När jag promenerar över Paulibron

och spanar på trampbåtarna, när jag slår mig

ner på en studieplats avsedd för just studenter 

- sådana som mig - 

när jag öppnar min kursbok om typografi eller 

cyklar hem ifrån matbutiken i staden där jag bor,

tycker jag om allt och känner mig så glad.

Det här blir bra, hoppas jag,

och jag är så himla, otroligt spänd på

att se vad livskapitlet

jag har påbörjat

har att erbjuda.

Kramar! Och ha nu en finfin ny vecka.

H