Vår, nu.

Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.

Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.

Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.

Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få. 

Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.

Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.

Kram,

H

Varning för snöras

"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H