Ett år i backspegeln

Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut?
År 2025 blev jag sambo. Fick därmed lära mig hur man hyr ut i andra hand samt hur svårt men fint det kan vara att bo tillsammans med sin kille.

Vad var din största framgång 2025?
Det skedde inte så många framgångar på någon front, egentligen. Mestadels kände jag mig fast; fast i mitt mående, min karriär (fick ju aldrig något riktigt jobb) och pengamässigt. Men jag tog examen, ändå. Fastän jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Vilka platser besökte du?
Jag var mest hemma i Skåne. Men jag besökte Stockholm över julen och reste ju till San Sebastián samt Biarritz med J i juli månad. Det var fint. Kommer aldrig glömma den resan.

Den bästa dagen på året var:
Kanske var det en av dagarna i Frankrike. Gå till marknaden tidigt på morgonen. Köpa baguette i bageriet. Äta musslor på restaurang och vila mitt på dagen.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Så den var nog inte det mest utmärkande jag upplevt.

Vad gjorde du på midsommar?
På midsommarafton besökte jag Kulturens midsommarfirande tillsammans med Emma och Alex. Det var smockfullt inne på området och kanske inte den bästa platsen att fira på. Men vi hade en fin picknick och det var varmt.

 

Köpte du något speciellt?
Resan till Baskien.

Bästa matupplevelsen?
Jag och J bokade och besökte en Michelinrestaurang i San Sebastián och blev serverade sju, åtta rätter som alla tillagats med precision. Klart den stack ut. Men nästan allt som J lagat till mig hemmavid har varit ganska otroligt gott faktiskt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag har varit ganska ledsen. Ledsen och lite frustrerad, faktiskt. Men jag blev glad över min mammas snällhet, mina fina vänner och över att bli så varmt välkomnad hos Js släkt under julen i Stockholm.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än år 2024.

Blev du bättre på något?
Jo, att baka surdegsbröd. Det vill jag bli ännu bättre på i år!

Bästa tiden på året?
Jag kommer nog minnas december som särskilt skön. Det var väldigt länge sedan som jag faktiskt hade tid att göra pepparkakshus och gå på julmarknad med mamma. Utan att känna stress över tentor och inlämningar som ett ok över axlarna.



Hände något oväntat?
Min katt Tintin blev sjuk och gick bort. Det hade jag nog inte trott skulle hända så snart. Annars innehöll 2025 inga större överraskningar.

Den bästa TV-upplevelsen:
Serien Hundra år av ensamhet på Netflix var helt otrolig.



Den bästa boken du läste i år?
Jag har nog inte läst så många böcker, men Övervintring lärde jag mig mycket nyttigt av.

Är det något du saknar år 2025 som du vill ha år 2026?
Ett jobb. Pengar att leva på, trygghet i mig själv och lite mindre oro. Må bra.

Högsta önskan just nu?
Ett roligt och kreativt jobb där jag mår bra och får göra det jag är bra på. Snälla rara!

(Lista från Sandra.)
Och ni mina fina; vad är er hösta önskan inför det nya året?

Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H

Augustisuck

Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig. 

Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så. 

Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.

Hur mår ni?
Kram, Hanna

Jag vill minnas

16/7

Jag skriver för att minnas. Så har jag nog alltid gjort. Och visst vill jag minnas de här dagarna, den här tiden. Flyttbubblan. Det är juli och ömsom regnstorm, ömsom tryckande, fuktig hetta. Vi är lediga båda två – i fjol blev det aldrig så – och även om jag mest är arbetslös och arbetssökande försöker jag unna mig att vara här och nu. Och tillåta mig mellantinget; det flytande mellan ledighet och plikt, sommar och vardag, att skapa något nytt och lämna det gamla bakom mig.

För det gamla har bytts ut, visst har det. Trots att min egen etta på Söder har stått mer eller mindre tom under det senaste halvåret är den nu helt obeboelig. Sängen har fraktats bort. Kylskåpet har tömts. Jag och mamma har slängt, packat ner, skapat högar för loppis och mitt förråd och Jakobs förråd och garaget. Jag älskar fina saker, jag gör verkligen det. Och de många vackra kokböcker, antikföremål och skira textilier jag samlat på mig är ju trots allt… jag. Jag tycker om fina ting. Samtidigt vet jag att det är skönt att bli av med grejer, och att ett nytt slags liv kräver kompromisser och uppoffringar. Så: Jag tvingas ta en stor mängd beslut kring vad som ska sparas och inte. Vilka minnen kräver sina fysiska objekt och vilka klarar sig utan dem? Vad kan jag glömma, vad kommer jag ångra? Det är svårt. Snurrigt. Och efter alla turer ner till diverse källare och förvaringsutrymmen känner jag mig yr. Yr, trött men vid gott mod. Det känns bra att förändra. När jag, som det ser ut just nu, inte kommer någonvart på jobbfronten, så är det istället annat som måste förändras. Och jag inser att jag gillar det.

Jakob får semester och vi tillbringar ett antal dygn tillsammans i det som numera även är mitt hemma. Vi bygger bo. Rensar, organiserar, löser problem. Flyttar på möbler och planterar om krukväxter. Hittar nya platser att ställa sådant som hade sina naturliga platser i min etta. Vi bråkar lite om mina saker, om var de ska få plats. Men jag tänker att det inte är värt att bråka. Att det kommer kännas bättre, mer självklart, om ett tag. När boets alla pinnar lagts rätt och märkts av vardagen. När allt levts i, lite grann.

Och jag mår ju bra här. Med J. Jag får kramar och någon som möter mig i dörren. Jag får hembakat surdegsbröd till frukost, naanbröd till lunchgrytan och porlande, frisk kombucha som han smaksatt med hallonen jag plockade åt oss. Jag får oliver på faten som jag visste att han skulle tycka om, får någon att diskutera viktiga och oviktiga problem med och någon att äta sillunch med på balkongen när solen visar sig en eftermiddag. Jag tror att jag kommer minnas den här tiden – bobyggandet – som en lycklig en. En annan slags sommar än den förra, då vi var nykära och lyckliga på det viset. I år är det tryggheten som skänker lycka. Känslan av att veta att vi båda är med på det här; att vi tagit det hela ganska långsamt och att där vi är just nu, ett halvt år sedan jag för första gången testade att “bo” med Jakob under några dygn i januari, har vi hamnat för att vi tillåtit det hela att ta tid. Förhoppningsvis har vi förberett oss väl. Pratat om ekonomi och fördelningar, diskuterat hur ofta det är rimligt att torka golvet, sålt dubbletter av inredningsprylar och övat på att kompromissa. Om jag lagar mat idag, kan du ta ansvar för det imorgon? Om du kommer hem först, kan du sätta på en tvätt? och Är det okej om jag sätter mig i ett annat rum en stund, om vi inte umgås just nu?

Ja, jag vill minnas den här tiden. När jag ser tillbaka på den kommer jag kanske minnas skimret. Kanske kommer jag känna tacksamhet för att allt blev så bra. Kanske kommer jag skratta och tänka att vi var så unga och bekymmerslösa. Vem vet. Jag försöker undvika att grubbla och analysera. Det är mitt sommarprojekt.

Om några timmar sitter vi på ett flyg med destination Baskien. Ännu en tid jag vill känna, uppleva och minnas.

Kram,

H

Cykelskifte

Juni spiller över i juli. Plötsligt är det farligt varmt överallt. I Europas medelhavsländer brinner olivlundar och folk uppmanas att hålla sig inomhus. Jag åker till villan, från en stekhet stadskärna till en något svalare trädgård. Jag äter jordgubbar och vita smultron från landet i min frukostyoghurt och läser några kapitel i taget i en tegelsten till bok. Har fruktansvärt ont i nacken, blir yr av minsta rörelse men får massage av mamma. Kramar mamma. Tittar på bilder av Tintin tillsammans. Katten, som blev sjuk hastigt och som efter elva år plötsligt inte finns mer. En måndagsmorgon lägger han sig under mammas och pappas säng, hostar till och slutar vifta på svansen. När jag tagit mig till Helsingborg och får klappa den mjuka pälsen en sista gång någon timme senare är den lilla kroppen redan stel och kall. Och när vi lämnat flyttkartongen hos veterinären och återvänder hem är huset konstigt tyst. Från en dag till en annan, efter elva år. 

Man brukar väl säga att livet går i cykler. Är det tre, fem eller kanske sju år en cykel består av? Jag vet inte. Men om det är sju år som gäller, har det gått sju år sedan jag var tjugo. Tjugo, med en enorm lust att komma bort, och med en biljett till Nya Zealand i min hand. För sju år sedan åkte jag så långt bort från vardagen jag bara kunde komma, och såhär sju år senare, har jag kanske också en hel del nya ting framför mig. 27 år och förhoppningsvis med ett fint och spännande jobb runt hörnet. 27 år och utan min Tintin.

Med studietiden bakom mig, med ständiga försök till att finna balans i mellantinget mellan att vila, live:a semester och vara arbetssökande på halvtid. Jag packar ner saker i lådor och skriver ett avtal för andrahandsuthyrning. Hos J krymper utrymmet i min del av garderoben i takt med att jag flyttar över alla kläder dit. Vi diskuterar gemensamma matkonton och hur ofta man borde våttorka golven. Och jag måste påminna mig om hur fantastiskt det är att ens kunna diskutera sådana, vardagliga ting. För ett år sedan hade jag blivit oerhört glad och stolt över mig själv om jag vetat om vart livet varit påväg. En gemensam vardag. Tvåsamhet. Något nytt; en del av det som förändras i det här cykelskiftet. Mitt sjuårsskifte. 

Och om sju år, när nästa cykel tagit vid, kanske den jag varit fram tills nu känns lika svindlande långt bort som en resa till andra sidan jordklotet.

Var befinner ni er i livscykleriet? 
Kram, H.

Den första helgen i maj

Hej på er.

Jag ville passa på att kika in här medan lusten finns och inget annat kommit i vägen. Får man skrivlust är det lika bra att ta tag i den innan den flyr sin väg.

Det har varit helg. För första gången på länge har jag lyckats ha en helg, en helt vanlig helg, utan en ständig känsla av stress över att utnyttja varje ledig minut till att skriva på examensuppsatsen. Den lämnades in på Valborg och under helgen hade jag ännu inte fått någon feedback – och kunde därmed inte heller "fixa" något. Jag måste fortfarande öva på att inte få ångest av att känna mig onyttig; att försöka tillåta mig att sova ut och ta det lugnt. Det är svårt. Men en bra grej att bemästra.

På fredagen gick jag i terapi för första gången på några veckor (på gund av examensarbetet). Jag var nervös. Kände inte att jag hade gjort så mycket framsteg sedan den senaste sessionen. Men. Min terapeut var nöjd med mig och sade grattis grattis för att ha lämnat in uppsatsen. Jag grät en skätt, av lättnad kanske, och försökte känna mig...bra. 

Sedan åkte jag hem till Lund och jobbade några timmar i butiken. Jag jobbar här. Efter jobbet mötte min J upp mig vid Domkyrkan, vi köpte med oss chicken cashew och grön curry och åt hemma. Sen såg vi Låt den rätte komma in men Jakob tyckte nog att den var för brutal. Jag håller väl med. Men den ska man ha sett. 

På lördagsmorgonen sov vi länge. Jag bakade ett surdegsbröd som blev väldigt fint men väldigt kompakt. Hmm. Varför blev det så? Limpan fick åka i soporna till slut och jag kände mig lite misslyckad. Hjälp mig, surdegsguden. Giv mig styrka.

På kvällen hände en så fin grej. Jag cyklade genom ösregnet - det första på lång, lång tid här i Skåne - och träffade Emma på Kulturmejeriet. Middag från barmenyn; mjukt sesambröd, paprikaröra och rosa pickles. Sedan: Två timmars konsert med Ellen Sundström och Ellinor Brolin. Kjell Höglunds texter till tonerna av akustisk gitarr och synth. En lycklig publik i alla möjliga åldrar som tillsammans skrålar 

Jag har haft samma känsla förut

Det är inte första gången

Just när tåget lämnar perrongen.

Det var kanske den bästa konserten jag någonsin varit på. Och jag blev så sugen på att skriva, skapa, känna.

Söndagen var rätt grå. Regndis och kyliga vindar. Men det gjorde ingenting. Jag sov ut, ännu en gång. Kanske är kroppen trött efter de många månaderna av en ständigt pockande inre stress. Jakob gjorde french toast till oss och vi åt dem tillsammans med hallonsylt och svart kaffe. Sedan cyklade vi de få kilomterna hem till min lägenhet; lägenheten som jag älskar men som mest står tom och som jag vill försöka hyra ut. Vi tittade igenom mina ägodelar; kan den där stolen få plats? Ska de där tavlorna följa med? Ja, vi pratar om att flytta ihop. Knäppt, men fint, det med.

Resten av söndagen innehöll en liten, liten ekorre som satt i trädet utanför Jakobs köksfönster, en promenad genom hägg och nyutslagen syrén, en god paj till middag och en partiledardebatt som jag inte förstod så mycket av. Men mest: vila. Och jag försökte intala mig att det är okej att vila när det är helg. 

När jag skriver det här har jag precis fått reda på att uppsatsen är bra nog att presentera inför examinatorn. Efter måndag morgon nästa vecka är allt klart. Helt helt klart. Gud.

Hur mår ni? Är maj snäll mot er?

Kram,

H