Mot slutet av januari

Vi rör oss sakta, långsamt, dröjande, men visst rör vi oss ändå. Vi rör oss mot slutet av den första oxmånaden och även om den aldrig tycks vilja ta slut så gör den ju det. Januari tar alltid slut och det är en tröst i det lilla.

Jag har påbörjat min examenskurs i skolan och funderar mycket över våren. Över hur jag ska disponera min tid. Över vilka rutiner som är bra att öva in, över hur jag ska göra för att må bra och inte gå under när deadlines och seminarium hopar sig. Jag vet ju att stressen kommer komma över mig förr eller senare. Hur skapar jag barrikader som står emot den? 

Januari har bestått av en ny slags vardag; av att bo lite mer tillsammans med min J. Av att tvätta och vika varandras kläder, av att dammsuga ett nytt köksgolv och handla hem mat till middagar att överraska med. Jag finner mig plötsligt i kö till delidisken på ICA; frågar efter rökt sidfläsk och en liten bit ost. Han har lärt mig det ofta blir bättre så. Jag börjar följa hans sovschema, brygger vårt kaffe i mokapot. Vi tillbringar åtta timmar framför filmatiseringen av Hundra år av ensamhet och jag börjar fundera kring att ta upp spanskan igen. Jag blir serverad räkpasta med rostade mandlar vid hand köksbord och måste iderligen ta ur de enda två skålar han äger ur diskmaskinen och diska dem för hand. Han kramar mig och jag kramar honom, trycker varandras händer när vi faller in i sömnens dvala.

En söndag packar vi ner foliepaket och termos i en ryggsäck och tar bussen söderut - så långt sydväst man kan komma i det här landet. Vi vandrar längs den vidsträckta sandbanken, över berg av tång och drivved, ända ut till naturreservatet Måkläppen och till sälkolonierna som bor där. Snart stänger reservatet för säsongen, för att ge djuren lugn och ro. Men vi hinner ta oss dit, och vi snörvlar i den isiga luften medan molnen hotar vid den danska kustlinjen i fjärran. Vi vandrar, jag hittar en stor bit bärnsten utan att knappt behöva leta, vi pratar om då och nu, vi äter våra baguetter under vindskyddet i Falsterbo - och vi får beskåda sälarnas huvuden guppa omkring i det turkosa vattnet. Jag påminner mig åter om mitt behov av naturen, av att vandra och blicka ut mot en vidsträckt horisont, och bestämmer mig för att notera det i vårens schema. 

Skriva, äta, natur och mänsklig värme. Kanske är det framgångsreceptet för mina barikader. Hur står ni emot - eller följer med - i vinterns gång och motgångar? 

 

Kram,

H

Folkdräkter, tåg, tacksamhet och värme

Sent i söndags kväll kom jag hem efter några dagar i norra Sverige. Jag skriver norra därför att jag aldrig förr varit längre upp i landet än Norrköping, men målet för denna resa var ett landskap som huserar både fjäll och skidorter och där tåglinjernas slutstation är Gävle C. Tar man en titt på kartan utgör Dalarna snarare Sveriges medelpunkt - men för en skåning som mig var det oavsett en resa norrut som jag gjorde.

 

Och resan, den gjorde jag med min Emma. Redan i vintras kom frågan: "Vill du åka till Dalarna med mig?". Jag ville inget hellre. Och trots olika sommarjobbscheman och andra bestyr lyckades vi boka in vår resa till den tid då Dalarna kanske blomstrar som mest; midsommar.

Tidigt en fuktig torsdagsmorgon avgick snabbtåget från Lund C. Min ryggsäck var tung men hjärtat mjukt och lätt. Att få upptäcka en ny plats tillsammans med Emma! Va! Att jag förtjänar något så fint.

Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, fnissade åt andra passagerares skämt, läste i våra böcker, virkade, bytte tåg och beundrade sjö och skog genom fönsterrutan. Jag gav Emma en present för att inviga resan: En keps tillägnad husmorsklubben. Nu har vi varsin. Två kepsar åt två husmorsor att springa omkring och sprida husmoderlig anda i. Emma blev glad och det gjorde mig glad. På eftermiddagen rullade vi in i Falun.

Det var varmt - ja riktigt hett - i Falun. Vi sökte skydd från solen inne på Dalarnas museum, som Emma tittat ut till oss. Det var fri entré och vi fick oss en dos ny kunskap om Faluns arv som gruvstad, om folkdräkter och Dalahästar. Det var fint. Kvällen kom. Vi vandrade till vårt Airbnb som låg fint invid sjön Runn. Här var trähusen röda och dikena fulla av blomster. Vi vilade, åt mat och pratade om livet. Utanför ville världen aldrig bli mörk men vi tände ljus ändå. 

Midsommaraftonen kom och himlen var lika klarblå som dagen före. Något som är ovärdeligt med att ingå i en husmorsklubb är att den andra husmodern tänker på sådant som att stiga upp och ordna frukost, duka upp i trädgården och planera dagen. I en husmorsklubb känner man sig alltid man alltid väl omhändertagen. 

Vi styrde kosan mot målet för dagen: Borlänge. Här, hade vi läst, firades det midsommar med gammeldans och kaffestuga i hembygdsmiljö. Och det gjorde det sannerligen. Oj, vad idylliskt allt kändes. Vi levde ut våra inre dalkullor och band kransar, fikade i gröngräset, följde resningen av majstången och dansade såklart alla danser runt den. Innan hemfärd mot Falun igen köpte jag några lotter och vann en resa med Ålandsfärjan. Bara en sån sak.

 

Midsommarmiddagen blev västerbottenpaj från frysdisken, en burk matjes och örter som vi snodde från tomten. Jordgubbar och glass i skymningen. Kortspel, te och sju sorters blommor under kudden. Ingen av oss lyckades dock drömma om några framtida friare.

Sen var det lördag och ännu en höjdpunkt för resan stundade: Vi skulle fara till Sundborn och Carl Larsson-gården! Målaren Carl Larsson - som ju står bakom bilden av det "äkta" och idylliska Sverige, bodde i ett hus fullt av vackra ting att måla av, frun Karins textilier och deras gemensamma vision om det kärleksfulla och levande hemmet. Än idag turas Larsson-släktet om att bo i och förvalta huset, men när de själva inte är där är det istället ett museum. Vi hade bokat guidade turer både inuti huset och i trädgården. Så, vi begav oss till Sundborn. Det var kanske den vackraste platsen jag besökt i Sverige.

Ni ser ju.

Visningarna av både kostaden och trädgården var båda helt underbara. Jag och Emma liksom befann oss inuti alla de vykort och julkort och målningar som man sett hela livet igenom. Och det var så fint att höra alla historier om hur Larssonfamiljen ständigt firade livet, gav varandra kärleksgåvor, lät barnen vara barn och alltid strävade efter att vistas utomhus, i det gröna. Jag kände absolut att jag måste bo i ett hus någon gång, och att jag då kommer vilja måla det i vackra kulörer och plantera pelargoner i alla fönsterkarmar. Vi hann med att utforska de vackra omgivningarna samt gå på en liten utställning också. 

Trötta och mätta på intryck åkte vi hemåt i eftermiddagshettan, inhandlade tortellini till middagen och hade lite välbehövlig skärmtid på varsitt håll. Väl hemma drog Emma på sig baddräkten och vågade sig i sjön nedanför huset. Jag satt med fötterna i det ljumna vattnet och njöt av tystnaden och solen på näsan. Fint, var det.

 Sista dagen! Emma ordnade frukost bestående av den sista filen, de sista gubbarna, havregryn och kardemumma. Jag bryggde kaffe på det allra sista pulvret. Sedan packade vi ihop oss och lämnade dörrnyckeln i en låda. Hejdå, lilla huset. 

Vi vandrade hela vägen upp till vårt sista utflyktsmål; Falu gruva. Sista biten av vägen gick genom det gamla Falun, med sina klarröda trähus och smala gator. Fint, tyckte vi.

Falu gruva var verkligen hundra gånger mer intresssant än man kunde ha trott. Områden är stort, och förutom den stora, stora gropen som är lämningen efter själva utgrävningarna finns där ett stort museum, flera arbetarbostäder som visar på livet förr, ett litet tåg att åka runt med, en smedja, butiker, caféer och jag vet-inte-allt. Jag och Emma hade även bokat en underjordisk tur av gruvan så ni förstår att vi inte hann se allt ovan jord.

Vi blev ombedda att ta på oss varsin tröja eftersom det var 25 grader ovan jord men bara fem nere under marken. Därefter väntade en vandring längs gångbroar och nedför trappor, genom valv och schakt och överallt dröp väggarna av fukt och sikten var dålig. Vår guide berättade om gruvans historia med stor inlevelse och ja, det var helt enkelt en väldigt givande liten tur.  

Klockan 13 slog vi oss ner vid ett bokat bord i gruvans restaurang. Vi åt klassisk falukorv med rotmos och senap, knäckebröd från Skedvi och en god salladsbuffé till. Vi var väldigt nöjda med vårt lunchval!

Resan avslutades som den inletts: Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, läste i våra böcker, pratade om livet, virkade lite till, bytte tåg och beundrade solnedgången genom fönsterrutan. När aftonen kommit ankom vi också till Lund. Jag kramade min reskamrat hejdå, åkte hem och kände mig ganska överväldigad - både av intryck och av tacksamhet och värme. Tänk att man kan ha det så bra.

Kramar till er som läser också. Tacksamhet och värme, som sagt.
H

Fredag, lördag, söndag

 

Så var det måndag. Igen.

Jag tycker om måndagar - helgerna är så himla långa -

och just nu befinner jag mig i en period där ensamheten

är särskilt jobbig. Jag försöker förstå och reflektera över det där;

Hur kommer det sig att jag i vissa perioder älskar

att vara ensam, men i vissa stunder fullständigt

drunkna i hopplöshet, ångest och sorg

över att behöva tillbringa en eftermiddag

själv, hemma i min lägenhet?

Det är svårt att sätta fingret på hur det funkar; hur jag funkar.

Kanske får jag större förståelse för det hela med tiden.

Man kan ju hoppas. Så länge är det bästa nog att

visa sig själv förståelse, att kurera ensamheten med

att låta TV:n stå påslagen

i bakgrunden när man äter middag, att ringa mamma, 

att sova bort några timmar eller bara

tacka ja när någon frågar om man vill hitta på något.

Och tacka ja - det gjorde jag i helgen.

I fredags, efter att ha kommit hem från behandlingen i Malmö, 

sköljde den där ensamhetsvågen över mig och jag kände mig som världens

mest ynkliga person. Regnet föll och lägenheten var knäpptyst.

Jag hade kanske mått bättre av att gråta en skvätt,

men unnade mig i alla fall att sätta en timer på 40 minuter och sova

bort ångesten en liten stund. Det hjälpte faktiskt litegrann,

och satte stopp för mina dumma tankar om att ställa in kvällens planer.

När kvällen kom tog mig upp ur soffan, duschade och for iväg till

min fina Madde och hennes kille, balkong och nya lägenhet.

Det var oerhört trevligt, mysigt och fint, förstås.

Jag fick god mat serverad, fick klämma på Maddes egenodlade

tomater, fick skratta och smaka på en Cosmopolitan.

Tack för att ni finns, Madde och Niklas <3.

Vill hälsa på snart igen!

På lördagen sken solen igen, och tur var väl det,

för min lägenhet bli mycket finare och trevligare när himlen

är blå. Och jag fick frukostgäster! Tove och Julia, som jag gick

i gymnasiet med, kom på besök, och jag kokade gröt

med kardemumma till dem. Julia köpte med sig kaffe

och Tove färska bär från torget. Himla fint, och gott.

Åh, jag blir så glad över att ha gäster i mitt hem,

bjuda dem på mat och prata länge. Det vill jag fortsätta med i höst,

och ja, hela livet ut egentligen.

Efter frukosten gick vi på stan, så som vi gjorde

förr i tiden. Då: för att kolla på nagellack, prova Converse och äta cheesecake

på Espresso House. Nu: för att köpa snittblommor, fylla på

hudvårdsförrådet, leta efter krokar på Granit och prata om

alla kompisar som är gravida/förlovade/har flyttat utomlands.

En väldigt fin förmiddag, blev det!

Sedan gick jag hem och städade halva lägenheten.

Kände mig vuxen.

Igår, söndagen den sjunde augusti, tog jag sovmorgon

(Jag sover väldigt mycket och länge för tillfället, av oklar anledning.)

och vid tolvtiden åkte jag in till Malmö för att äta lunch med Emma.

Emma är hemma! Hon har tillbringat en termin på utbyte i 

Österrike, och ni kan tro att jag har saknat henne.

Men nu, nu har vi äntligen tid och möjlighet at göra sådant vi båda

tycker om: Äta mat, prata om mat, gå på museum, gå på loppisar,

bjuda hem varandra, vara kulturella 

och drömma om hösten. Mmm. Bästa Emma.

Vi åt god mat på Saluhallen

 - jag en nudelrätt och hon en Reuben Sandwich - 

och därefter betalade vi varsin tjuga för att få komma

in på Slottet och gå på utställningar där.

Vi tittade på akvariet, på en utställning om hemmet,

de permanenta samlingarna samt en del obegriplig konst.

Vi frågade varandra saker som:

"Vilken svindyr vas hade du valt från den här montern?"

"Är det inte sjukt att den här tavlan målades samtidigt 

som Digerdöden härjade?"

och

"Vilken möbel i ditt hem hade du räddat om det börjat brinna?"

Efter besöket köpte jag ett vykort i shopen

med titeln: Nisse på Stranden.

Nu sitter den på min kyl och andas trygghet.

Vi promenerade bort till Slottscaféet, som verkligen

är oerhört vackert och mysigt, gå dit!

Vi satt i ett hörn inne i växthuset, pratade om allt möjligt,

drack kaffe och rabarbersaft och skildes inte åt förrän 

klockan slagit sex.

Jag gick hem och tog en dusch, tvättade en tvätt, 

läste en stund och struntade i att måla det sista lagret på

den där dörren som stått halvmålad i några veckor nu.

Imorgon, kanske.

Ja, hörni. Ibland hjälper det att tacka ja,

även om huvudet och kroppen skriker:

Nejnejnej!

Det gäller bara att försöka påminna sig om det,

när vågen av ensamhet rullar in,

och förvandlar en till 

en sorglig, blöt pöl.

:)

Kramar,

H