Avslut och frågetecken

Maj övergår i juni. Månadsskiften är så sentimentala i sig. Så stora, men egentligen obetydliga. Inte börjar sommaren den första dagen i den sjätte månaden; den smyger sig på och är plötsligt bara där. Sommaren anas i kastanjeträdens vita blomklasar, i doften av varm jord när regnet faller. Sommaren är en surrande fluga mot fönsterkarmen och att hållas vaken av fågelkvitter om natten. Små saker. Varför gör dessa små saker mig så känslosam. 

Jag tar examen idag. Det känns, det med, men inte särskilt mycket. Att ta examen behöver inte vara något märkvärdigt, och även om det är lite sorgligt så är det även ganska skönt. Jag har bokat bord på lokal och ska äta husman tillsammans med min familj, min J och min fina Alice. Sedan är studietiden över. Abrupt, kan tyckas. Men också alldeles lagom.

Jag rensar ur gamla kläder från hyllan längst upp i garderoben och stryker allt noggrant. Packar ner i påsar, skickar iväg. Jag säljer mina kursböcker och lämnar tillbaka 23 titlar till skolbiblioteket. Laddar upp den sista, slutgiltiga PDF-en märkt Almgren_Hanna_Examensarbete på webben. Putsar mina skor rena från vårens lera och slask och försöker, emellan allt som sker, att påminna mig om hur stressad jag varit och hur värd jag borde känna mig att ta det lite lugnt nu. Man glömmer så lätt.

Att söka jobb är... uttömmande. Jag ser notiserna från Platsbanken landa i min inkorg och jag undrar hur hösten kommer att bli. Var kommer jag vara, vad kommer jag göra? Vill så gärna hitta rätt. Må bra. Trivas. Och jag hoppas att det där jobbet som bara känns rätt på något vis ska dyka upp. Måste bara låta sommaren ske, samtidigt. Inte gå händelserna långt i förväg utan hålla mig nära nuet i tanke och sinne. Sånt är lättare sagt än gjort - speciellt för en som gärna vill effektivisera och komma framåt. Men jag inser samtidigt att inget sen kommer bli bra om inte nu blir bra. Och det är en kär, kär vän som påminner mig om att jag också kan utnyttja den där mellanperioden i ett vakuum av ströpass på jobbet och ansökningsprocesser vid datorn till att fokusera på mig. Så svårt. Men så nödvändigt. 

Jag ska äta på lokal och sedan rensa vidare i min lägenhet. Åka till Göteborg och stå i ett hav av människor som tillsammans sjunger i kör till När lyktorna tänds och Midsommarnattsdröm. Jag ska äta pizza och träffa mina småkusiner. Det blir nog bra, det hela. Det kommer bli bra.

Kram på er.
H (Nu officiellt: grafisk designer.)

Fylla år.

23/3 

 

Hej. Jag befinner mig djupt innuti en tentabubbla och gör inte mycket annat än att skriva, läsa och ha huvudvärk. Jag har så mycket jag vill blogga om; prata om, dela med mig av och fråga er. Men jag hinner inte. Just nu hinner jag nästan ingenting, förutom att skriva på den där sabla uppsatsen, då.

Men, jag ville ändå kika in här och säga att imorgon fyller jag 25. Jag fyller 25 och det känns underligt. 25 år på jorden, halvvägs till femtio, ett antal grå hårstrån i hårbotten, ett litet liv i en liten lägenhet i en liten, liten stad. Känner jag mig vuxen ännu? Vet ej. Kanske känner jag mig mer vuxen imorgon.

Vi hörs på andra sidan tentainlämningen. I helgen ska jag fira och bli firad och det ska bli så roligt. Jag berättar mer sen. Sen, när jag blivit 25.

Kramar,

H

Gott slut och godare nytt

Så var ett nytt år kommet. Ännu ett. Jag har firat nyår med Emma och haft 

ett ganska perfekt avslut på 2022 om jag får säga det själv. 

Hoppas att ni också haft det fint, och att ni är snälla mot er själva idag.

Under de senaste dagarna har jag försökt reflektera, blicka tillbaka

och sammanfatta året som gått. Jag har inte kommit fram till så mycket. 

2022 känns, i mitt fall, som ett slags… mellanår. Jag befinner mig på ett vis på 

samma plats nu som för ett år sedan; i behandling för en ätstörning och på 

paus från mina studier på programmet Grafisk design i Malmö. 

Jag bor kvar i min lägenhet och har varken skaffat partner eller hund, 

inte klippt håret kort och inte målat om hemma. 

Samtidigt är jag rikare på livskunskap, har utvecklat mina vänskapsrelationer 

och fått några nya, blivit lite tryggare och schysstare mot mig själv och kämpat 

hårt för att leva närmare mina egna värderingar. 

Så, 2022 är kanske ett sånt där år som bara behövs ibland - för att bygga en bro 

mellan det gamla och nya, lägga en grund för vuxenlivet och bereda plats för 

eventuella framtida, mer drastiska förändringar. Typ.

Vid fjolårets nyår skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag blickade 

tillbaka på mina intentioner och punktade upp önskningar för 2022.

Det här hoppades jag på då: 

✷ Bli frisk och fri.

✷ Fortsätta prova nya saker och ny mat.

✷ Läsa böcker.

✷ Fortsätta bygga upp och förbättra relationer

till vänner och familj.

✷ Använda och uppskatta saker jag äger 

snarare än att köpa nytt.

✷ Ha sommarsemester.

✷ Fjällvandra.

✷ Baka och laga recept från mina kokböcker.

✷ Bära mer färg.

✷ Åka längdskidor.

✷Komma iväg på en liten resa.

Nu när jag har facit kan jag meddela följande:

✷ Jag är ännu inte helt frisk och fri - men på god väg!

✷ Ja, jag har provat på både nya saker och ny mat. 

Jag har blivit styrelseledamot i min bostadsförening, besökt Paris, 

Uppsala och New York, designat etiketter som hamnat på butikshyllorna, 

ätit polska piroger (igår!), råbiff, pretzel och spätzle. Bland annat.

✷ Jo, jag har läst några böcker. Inte många - men det är alltid något.

✷ Relationer har byggts på, utvecklats och lagts tid på. 

✷ Jag har använt mina saker men även köpt en del nytt. Svårt det där.

Var ligger balansen mellan att vara ekonomisk, tänka hållbart,

unna sig och släppa på kontrollen?

✷ Jag hade en fin sommarsemester! Jag var i Stockholm 

och Uppsala med min Madde och det var fantastiskt.

✷ Tyvärr har ingen fjällvandring inträffat. Kanske år 2023 året det händer?

✷ Mina kokböcker har använts litegrann, men samlar dessvärre mycket damm. 

Jag jobbar på det.

✷ Jo, mer färg har jag nog faktiskt burit i år. Kanske håller jag på 

att hitta en trygghet i hur jag vill klä mig?

✷ Längdskidor förblir oåkna.

✷ Jag har rest! Både inom Sverige och utanför - två gånger till och med.

Sammanfattningsvis har jag visst rört mig en bit i den riktning jag velat forma året 2022. 

Inte fullt ut, men en bit på vägen. Så, vad tänker jag kring de 364 dagarna framför oss? 

Om ännu en omgång vinter, vår, sommar och höst? Jo, lite såhär:

År 2023 vill jag…

✷ Bli helt frisk och fri. För det måste gå.

✷ Som ett led i ovan nämnda mål: Äta mer socker och härlig mat.

✷ Fortsätta prova nya saker.

✷ Ha ännu fler husmorsklubbar med Emma.

✷ Jobba på någon av mina bokidéer. Hallå Emma, ska vi skriva en gröt-bok?

✷ Läsa.

✷ Bli mer bekväm med att vistas i naturen: 

Lära mig elda, vandra utan oro, äta utomhus och utforska nya platser.

✷ Sova och vila mer.

✷ Fira min 25-årsdag på ett härligt vis.

✷ Besöka norra Sverige (Förfrågningar om att bli min resepartner mottages gärna).

✷ Kompromissa lite mindre.

✷ Utveckla min kreativitet och göra mitt skapande mer professionellt.

✷ Röra mig på ett sätt som passar mig. Vandra, yoga och dansa.

✷ Se fler film-klassiker.

✷ Umgås med min släkt, hälsa på bebisar och stärka relationsband.

✷ Kramas.

Ja, lite så. Slår inte mina önskningar in så gör de inte det, men jag tror att de har större 

chans att bli sanna bara genom att jag formulerat dem för mig själv. Och nu, när också ni,

fina läsare, vet om dem - så kanske chansen ökar ytterligare.

Ha det nu så fint ni bara kan, så hörs vi snart igen.

Kram,

H

Igen och igen och igen

Det är vinter i Skåne. För en gångs skull har det tunna täcket av snö stannat kvar över en, två och tre nätter. Morgnarna är dimhöljda och i luften glittrar iskristallerna. Mina fingrar värker när vantarna saknas, och jag måste addera några minuter när jag beräknar tiden för att gå till bussen. När det är så här halt har man inte råd att vara stressad.
 
Jag har varit på andra sidan Atlanten. Det var kort, intensivt, explosionsartat gällande alla intryck och känslor och händelser och ja, det mesta. Jag har varit på andra sidan Atlanten och jag vill berätta om det för er. Men först behöver jag mellanlanda här, hemma i Lund och i den annalkande julen, i de trygga och snälla små bestyr som fyller helgerna - och i det beslut jag tagit och som kommer påverka mitt liv för en tid framöver.

Det tar så lång tid - så oerhört, obegripligt lång tid att bli fri från en ätstörning. För ett år sedan, nästan på dagen, var jag både fysiskt och psykiskt begränsad till den grad att jag inte klarade mig på egen hand över huvud taget. Beslut togs över mitt huvud och trots att jag inte heller då tyckte att det var så himla illa, så var det just det. Illa. Idag är det bättre, men fortfarande inte helt bra. Jag har tagit mig uppåt och framåt, och till och med fått uppleva stunder av total frihet. Men, jag blev aldrig helt klar. Och det räcker att små, små gnistor av den brinnande ätstörningen dröjer sig kvar för att de ska få ny glöd och sprida sitt sken över hela livet. Igen, igen och igen. Igen, igen och igen.

Nej, jag känner mig inte mer redo för att ta mig an kampen mot att bli helt frisk nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Sjukdomen hittar alltid sina anledningar till att vänta, strunta i och skjuta upp. “Jag är ju inte så sjuk längre”, “Jag åt ju normalt igår” och “Det är snart jul - jag tar tag i det då” är några, ologiska och orimliga exempel. 

Det är så tröttsamt. 

Så, nu kör jag ännu en omgång ätstörningsbehandling. För en person med en ätstörning känns det lättast att hålla sådana saker för sig själv, och låtsas som att allt är frid och fröjd. Just därför berättar jag.

Kramar,

H

Listat.

Jag lånade en lista från mademoiselle Emma. Lånat är bra.

Fem saker jag är rädd för:

Att bli sjuk igen.

Vad som kommer hända med klimatet.

Bränder.

Skadedjur.

Att jag ska glömma betala en faktura/räkning/något annat viktigt.

Fem drömresemål: 

Norrland. Kanske Abisko på hösten.

New York.

Japan. Stad och landsbygd.

Prince Edward Island.

Frankrike.

 

Fem saker jag älskar att äta: 

Gröt av alla dess slag!

Scones. Med smör och ost.

Smulpaj med lättvispad grädde.

Yoghurt, granola och bär.

Kall tomatsoppa.

 

Fem saker jag vill hinna göra i år: 

Bli frisk!

Måla dörren till mitt kök (som varit svart sedan jag flyttade in).

Måla klart illustrationerna till ett projekt jag håller på med.

Plocka svamp för första gången i livet.

Hälsa på en viss kompis på annan ort(!).

Fem saker jag längtar efter: 

Att besöka släkten i Göteborg nästa vecka.

Morgonluften i september månad. 

Att bjuda hem fina människor.

Mamma. 

Att få träffa Emma igen, efter hennes halvår i Österrike!

 

Fem saker jag vill bli bättre på:

Att laga riktig mat till bara mig.

Att avsluta kreativa projekt.

Att vara spontan (vilket jag har blivit bättre på!)

Ekonomi (så att jag slipper oroa mig för det).

Att måla.

Fem saker jag redan är bra på: 

Att bjuda på god frukost.

Skrivande.

Födelsedagspresenter och julklappar.

Att överraska de jag tycker om.

Att få gäster att trivas (tror jag i alla fall...).

Fem saker jag stör mig på: 

TV-reklam som är dålig.

Att allt är så dyrt.

Restauranger som inte erbjuder bordsbokning.

Att det är så svårt att göra snygga inlägg på den här bloggen.

Att nyckelknippan alltid hamnar allra längst ner i väskan.

Fem avslutande ord:

Kram på er, vi hörs!

Fem år senare

Det är den 14 juni idag.

För fem år sedan sprang jag ut från Katedralskolans lokaler, sjöng på ett flak och hade studentfest i mina föräldrars trädgård. Sedan den dagen har cellerna i min kropp förnyats, dött och bytts ut. Jag har klippt håret kort och låtit det växa långt igen. Jag har besökt nya världsdelar, fått en drös nya vänner och lyckats hålla kontakten med många av de gamla. 

Jag har glömt ganska mycket spanska men lärt mig dricka kaffe och köra bil. Bott i studentkorridor, i extrarummet bredvid hallen hos föräldrarna - och numera i min egen lägenhet. Jag har pluggat på folkis, folkuniversitet och universitet. Påbörjat, avslutat, tvingats avbryta. Jag har jobbat med en hel del olika saker; Agerat fotograf och skribent, dekorerat skyltfönster, jobbat på kyrkogård, suttit i kassa, varit kock, servitris och barista. Lagat buffémat till Laleh på ett slott, sålt burgare på konserter, varit utklädd till påskkärring på en marknad och pysslat med barn på en förskola.

Jag har varit trött, blivit sjuk, gått i terapi, blivit sjukskriven och kämpat mig bort från allt det svåra. Jag har hoppat fallskärm, trillat av en häst och tatuerat underarmen. Genomlevt en pandemi, vaccinerat mig och opererat mig. Jag har slutat vara vegetarian och slutat hata koriander, slutat vara överambitiös och börjat öva på att chilla mer.

Jag har längtat, saknat, känt mig ensam och älskad. Varit modig, rädd, orolig och obrydd. Jag har sett djungel och glaciärer, vattenfall och korallrev. Jag har badat i varma källor och sett norrsken från ett flygplansfönster. Haft en egen konstutställning, gått en kurs i projektledning, gått back och gått hem tidigt för att jag inte orkat.

Jag har inte blivit full eller festat till 07. Jag har fortfarande varken sett norra Sverige eller 

Dirty Dancing, inte lärt mig baka surdegsbröd, inte åkt skidor eller fattat grejen med öl. Inte heller har jag fått en kandidat i något, fått fast tjänst inom något, fått koll på livet eller koll på vem jag är.

Jag är annorlunda. Men också typ samma. Typ, nästan, exakt samma Hanna.

 

Om sommaren

Sommaren har aldrig varit min favorittid på året.

Tvärtom. Kroppen vantrivs i den tryckande värmen,

signalerar fara till hjärnan och får mig att stryka längs

med husväggarna i jakt på skugga. Illamåendet och solstinget

ligger alltid nära och lurar. I väskan ligger en vattenflaska

samt ett paraply. Ett skydd mot solens strålar.

Min hud har en inbyggd försvarsmekanism mot

myggbett - hetta och extrem svullnad - och åksjukan slår

till så fort jag sitter i en varm bil. Havet är alltid lite för kallt

för att ett bad inte bara ska kännas härligt, 

och något av det värsta jag vet är blöta badkläder 

som skaver och lämnar fuktfläckar på klänningen.

Sedan tonåren har jag sommarjobbat varje år;

rensat rabatter, serverat mat, skrubbat golv och toaletter,

pendlat, cyklat i gryningen, stannat över, stått i förlamande

kyla och burit tungt medan omvärlden firat

semester. Grillad mat är underbar de första veckorna

i juni, men i augusti längtar jag så

efter att rulla ner gardinen, tända ljus

och sörpla soppa framför TV:n.

Måste solen skina så förbannat länge?

Men jag avskyr inte sommaren.

Det finns mycket i den som är vackert, skönt

och underbart. Jovisst, varmvåren och den tidiga hösten

tilltalar mig i högre grad,

men kanske, kanske har min själ en 

liten förkärlek för den där...

nostalgin, ändå.

Jag är en djupt nostalgisk person,

så nostalgisk att det ibland blir jobbigt.

Att försöka klamra sig fast vid barndomens

trygghet, allt det mjuka och snälla från uppväxten,

kan vara svårt när livet passerar snabbt

och allt plötsligt handlar om

ansvar, pengar och arbete.

Men jag är glad över att kunna minnas barnaåren 

så pass detaljerat att de inre bilderna av

hur det var, hur jag var, hur livet

och världen var då

är så väldigt tydliga.

Det har jag nostalgin och de ständiga

återblickarna att tacka.

Och just barnaåren var verkligen fina.

Trygga, kärleksfulla, innehållsrika och rentav

idylliska på många sätt. Ja, jag har haft den turen,

och är tacksam för det.

När jag tänker tillbaka är det kanske

främst barndomens jular och sommarlov som lämnat

avtryck. Antaligen mådde jag som allra bäst

just då. 

Jag och min syster växte upp i en by, 

i en tjugotalsvilla med lummig fruktträdgård, 

trafikfria gator och kompisar på replängds avstånd.

Vi hade gungställning, en liten pool och lekstuga,

en grön hängmatta, päronträd, hallonbuskar, björnbärssnår

och grusgångar som gjorde ont att springa på.

Det bodde igelkottar under verandan och flög

tordyvlar under den stora hängbjörken utanför mitt rum.

Vi åt middag på altanen och badade länge om kvällarna.

Jordgubbar med gräddmjölk i soffan, 

till Skärgårdsdoktorn eller Madicken, iförda nattlinnen 

och en doft av balsamspray.

När mamma och pappa fick semester innehöll

dagarna strandbesök med ljudböcker på 

den portabla CD-spelaren, vattenmelon och

Orangina ur en kylväska 

och en tjuga i handen att köpa Calippo för.

Krabbfiske med krossade blåmusslor som bete

och Tre i rad i den vita sanden.

Jag och min syster sprang fram och tillbaka i vattenspridaren 

i mormors koloniträdgård, byggde kojor i lektältet

och läste tidningar från 90-talet. Jag lånade kilovis

med böcker och ljudböcker på biblioteket,

skrev recensioner och läste under täcket långt in på natten.

Vi sov i tält i trädgården, tre meter från ytterdörren,

såg på film mitt på dagen och gjorde utflykter

ingenstans och överallt. 

Det åts wienerbröd i Helsingør, kroppkakor på Öland

och Hönökaka i Göteborg. Fors till Liseberg och Bakken,

gicks på festival och spelades minigolf

bakom kafferosteriet. Det köptes nya sandaler 

och beställdes påsar med sommarkläder från H&M's vårkatalog.

Jo, det var viktigt att känna sig fin på skolavslutningarna.

Och på Midsommarafton, såklart.

Då ville jag inget hellre än att hela världen skulle skina

ikapp med Bullerbybarnens idylliska sommarliv.

(Och ofta var jag nog ganska ledsen och frustrerad över 

att jag varken fick leva i deras eller Madickens tid...)

För mig

smakar sommaren chokladpudding med vispgrädde,

citronfil med havrefras, räkostsmörgåsar och svartvinbärssaft.

Den doftar solkräm, nyklippt gräsmatta, klor och smältande asfalt,

ljuder av radiobrus, måsskrin, "En rød pølse, tak" och Cornelis

ur pappas stereo. Känns som illamående, iskalla havsströmmar,

outtröttlighet och magpirr - på samma gång.

Och här är jag nu, 23 sommar

efter min allra första. Den som var kall och eländig

och som tillbringades hemma i radhuset där jag 

vägrade bada i plaskpoolen men gärna drog kattstackaren

i svansen. 

Och jag måste faktisk erkänna,

att efter vad som känns som sju långa, svåra år

av sommarångest, sommaroro och sommarhat

har det där vackra och härligt obrydda från

barndomens juni, juli och augustimånader

återigen gjort sig påmint inuti mig.

Och plötsligt känner jag 

att sommaren är min, den med.

Varför skulle jag inte äga rätten att få njuta 

just nu,

som de flesta andra verkar göra?

Kanske blir det här den bästa sommaren

på väldigt länge för min del.

Inte för att jag har några storslagna planer,

någon särskilt stor semesterkassa

eller semester alls, för den delen.

Utan för att jag är trött på att inte tillåta

mig själv att må bra. 

Så kom an ni bara, alla sommarplågor,

jag är då inte rädd för er längre.

Kramar till alla er,

H