Avslut och frågetecken

Maj övergår i juni. Månadsskiften är så sentimentala i sig. Så stora, men egentligen obetydliga. Inte börjar sommaren den första dagen i den sjätte månaden; den smyger sig på och är plötsligt bara där. Sommaren anas i kastanjeträdens vita blomklasar, i doften av varm jord när regnet faller. Sommaren är en surrande fluga mot fönsterkarmen och att hållas vaken av fågelkvitter om natten. Små saker. Varför gör dessa små saker mig så känslosam. 

Jag tar examen idag. Det känns, det med, men inte särskilt mycket. Att ta examen behöver inte vara något märkvärdigt, och även om det är lite sorgligt så är det även ganska skönt. Jag har bokat bord på lokal och ska äta husman tillsammans med min familj, min J och min fina Alice. Sedan är studietiden över. Abrupt, kan tyckas. Men också alldeles lagom.

Jag rensar ur gamla kläder från hyllan längst upp i garderoben och stryker allt noggrant. Packar ner i påsar, skickar iväg. Jag säljer mina kursböcker och lämnar tillbaka 23 titlar till skolbiblioteket. Laddar upp den sista, slutgiltiga PDF-en märkt Almgren_Hanna_Examensarbete på webben. Putsar mina skor rena från vårens lera och slask och försöker, emellan allt som sker, att påminna mig om hur stressad jag varit och hur värd jag borde känna mig att ta det lite lugnt nu. Man glömmer så lätt.

Att söka jobb är... uttömmande. Jag ser notiserna från Platsbanken landa i min inkorg och jag undrar hur hösten kommer att bli. Var kommer jag vara, vad kommer jag göra? Vill så gärna hitta rätt. Må bra. Trivas. Och jag hoppas att det där jobbet som bara känns rätt på något vis ska dyka upp. Måste bara låta sommaren ske, samtidigt. Inte gå händelserna långt i förväg utan hålla mig nära nuet i tanke och sinne. Sånt är lättare sagt än gjort - speciellt för en som gärna vill effektivisera och komma framåt. Men jag inser samtidigt att inget sen kommer bli bra om inte nu blir bra. Och det är en kär, kär vän som påminner mig om att jag också kan utnyttja den där mellanperioden i ett vakuum av ströpass på jobbet och ansökningsprocesser vid datorn till att fokusera på mig. Så svårt. Men så nödvändigt. 

Jag ska äta på lokal och sedan rensa vidare i min lägenhet. Åka till Göteborg och stå i ett hav av människor som tillsammans sjunger i kör till När lyktorna tänds och Midsommarnattsdröm. Jag ska äta pizza och träffa mina småkusiner. Det blir nog bra, det hela. Det kommer bli bra.

Kram på er.
H (Nu officiellt: grafisk designer.)

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

Avslutning

Helg. Äntligen.

De senaste två veckorna har varit som att dra sig

igenom en tjock vägg av betong. Motigt, smärtsamt, jobbigt.

Plugg, jobb och ännu mer plugg. Svullna ögonlock och sena nätter

framför datorn. Trötthet. Men nu är jag igenom och se slutet

på den här perioden. November är till ända och nästa kapitel börjar:

Adventstiden. Och trots att min hjärna kan liknas vid ett virrvarr av

längtan, önskemål, måsten, planer och förhoppningar om hur

jag vill att mitt december ska se ut,

vill jag försöka förklara. Förklara allt jag tänker på,

såhär i avslutet av årets elfte kapitel. 

Jag tänker på hur allt var för ett år sedan. På hur min syster, och sedan

min mamma fick Corona och hela familjen satt isolerad

under samma tak i nästan en månads tid. Att man glömmer

så fort. Ogreppbart.

Jag längtar efter att bjuda hem Emma, julpyssla, äta skinksmörgåsar

och dricka kryddigt te.

Jag är sådär herregudsnartfalleralltihop-trött av plugget

och börjar, såklart, ifrågasätta mina livsval. Är utbildningen rätt?

Kan jag bli något inom design? Ska jag skriva? 

Eller ska jag ta tag i den vilande drömmen om att

starta ett litet café på en vacker plats?

Helst av allt vill jag bara skapa. Blogga, dela med mig.

Men att leva på det är ju få förunnat. 

Är det ens en idé att fortsätta drömma om 

kreatörslivet?

Jag hoppas att jag får tid att se Karl-Bertil Johnsson på bio.

Med popcorn till.

Jag ringer till vårdcentralen och bokar tid för undersökning.

Bussolyckan (liten, men jo - en olycka) jag var med om för tre år sedan

gör sig påmind allt oftare. Revbenet ömmar. Ryggen och bröstet

gör ont, så ont. Det är oklart om det ens finns något att göra åt

en illa tilltygad skelettdel såhär i efterhand, men det känns bra att 

i så fall låta ett tränat öga bedöma det - inte google.

Jag längtar efter Luciakonserten i Domkyrkan om några helger,

som jag ska gå på tillsammans med min fina Madde.

Jag skriver en lista på mat jag vill laga. På mat jag vill äta.

På mat jag saknat, längtar efter och hoppas att jag vågar mig på igen.

Stuvade makaroner, lasagne, pannkaka. 

En vanlig jävla hamburgare på ett stökigt

snabbmatställe. Sånt jag har svårt att tillåta mig själv - 

men vill vinna tillbaka in i livet. Måste.

Jag får en fråga: "Vill du fira nyår ihop?"

och det är det finaste jag någonsin hört.

<3

Jag ger mig ut på Black Friday-rean och blir lätt illamående

av stöket. Men mitt mål blir hursomhelst uppfyllt: 

Ett par vita manchesterbyxor och en rutig knytblus.

Något nytt till vinterns alla högtider. För att få känna mig

lite högtidlig, jag med.

Jag surfar in på Svt nyheter efter en hel dags 

studier, instängd i en bubbla tillsammans med kurslitteratur

och uppsatsskrivande. Tydligen har jag missat en hel del.

Till exempel att landet fått sin första kvinnliga statsminister

och förlorat henne igen. Att smittan ökar igen. Att vintervädret verkar

komma hit, i år igen.

Jag går på julgranständningen på Lunds stora torg

och måste nypa mig i armen: Att jag bor i den här stan.

Den är så otroligt fint.

Jag känner mig vilsen och förvirrad när helgens planer

ställs in. Men jag försöker andas igenom förvirringen,

och efter några timmar klarnar allt. Det inställda blir

omställt och lördagen resulterar i en träff

med min morfar och extramormor, gammeldags julmarknad

och fika på caféet där jag jobbar. Tända julgranar på torget,

en myllrande statskärna och skymning efter 16.

Och jag landar här, i soffan hemma hos föräldrarna.

Välkomnas av ett adventspyntat kök, en varm katt 

att klappa på och en TV att se På Spåret på imorgon.

Men först och främst ska det firas söndag med

saffransscones. För det har jag bestämt.

Lite sådär känns allt, är allt, blev allt,

så här i slutet av november.

Krama er själva. Och ha en fin helg.

H

Tentablubblan

November sluter in mig i en bubbla - en tenta, seminarie

och stressbubbla. I skolan är ämnet forskningsfältet, alltså

att förstå hur design kan forskas kring, rent teoretiskt.

Och jag har pluggat hårt förut, men aldrig på universitetsnivå.

Allt är nytt; seminarier, gruppresentationer över videolänk,

debatter och främmande begrepp. 

Examinationsuppgifterna löser av varandra och jag

 är så rädd att jag ska ha råkat missa något.

Råkat missförstå. Läst fel kurslitteratur. 

Jag får ta det hela en dag - eller snarare en timme i taget.

Föreläsning, eget arbete, läsa, läsa, läsa,

skriva, anteckna, organisera. 

Och så livet: det ska hinnas med, det också. 

Jag varvar fokuset på graphic design research

med att boka tvättid, dammsuga och moppa, 

handla toapapper och yoghurt, 

svara på mail, på sms och på frågor i huvudet,

gå på körrepetition, ha coachingsamtal, ringa mamma.

Min att-göra-lista tar aldrig slut, och på ett vis är det skönt.

Under den senaste veckan har jag haft 

noll procents utrymme till att känna efter. 

Samtidigt är det just det som får mig att 

känna mig otillräcklig.

Jag hinner inte umgås med mig själv.

Och när jag vaknar på fredagsmorgonen 

slår hjärtat hårt av nervositet.

Hemtentamen. Skrivs mellan nio och 15. 

Påsarna under mina ögon -

efter många timmars stirrande på en datorskärm - 

är så stora att jag måste föreviga dem.

Men tentan skrivs. 

Efteråt känner jag mig fri för en stund, 

men måste snart ta tag i allt det där

som plugget tvingat mig skjuta upp. 

Och sedan väntar en jobbhelg

på caféet från förmiddag till stängning.

Jag känner mig otillräcklig för att jag inte hinner tänka.

För att jag inte hinner höra av mig till alla jag känner. För att jag 

är rädd att en byggkloss i det lutande tornet ska tippa

över och få alltihop att rasa. 

Samtidigt vet jag att jag klarat av

stressiga perioder förut - och att den här snart är över.

Jag får väl trösta mig med det. 

Oxveckorna i november och tidiga december -

 de kommer ju alltid. 

Men det är också därför det är så skönt att fira jul därefter.

Och julen börjar sakta men säkert växa fram,

runt omkring och inuti mig. 

<3

Kram så länge,

H

Ett hej

Måndag. Jag har en föreläsning i skolan

och åker hem direkt efteråt. Är det extra kallt idag,

eller är det bara jag som inte kan sluta frysa? 

Det hjälper inte med

dubbla strumpor, inte med en varm dusch, 

inte ens med en värmedyna innanför filten i soffan. 

Först efter att ha sovit

en timme mitt på eftermiddagen verkar kroppen

hitta tillbaka till sin normala temperatur.

En vän ställer in vår fika eftersom hon blivit sjuk.

En annan på grund av en familjekris. 

Jag följer en klasskompis

som inte mår bra till bussen och ser till så att 

hon kommer hem.

Mamma och jag pratar om måendet 

över videolänk, och min behandlare ringer 

för att höra hur det är med mig.

Så mycket känslor, toppar och dalar. 

Vecka 42 är en känslig en.

Kroppen och huvudet längtar mest efter sömn,

men jag tar mig till skolan och tar mig till 

körrepetitionen. Och även om jag inte utbyter 

många ord med någon,

hinner jag i alla fall prata med litegrann.

Och i körsalen ekar min röst i ton med de andra

sopranernas. Den smälter in och blir 

en del av en helhet; något större, och det känns skönt. 

Att bidra utan att

höra enbart sin egen stämma.

Jag älskar mitt hem, min stad och min plats i livet,

men kan inte låta bli att längta bort. 

Kanske längtar jag bara

efter att ha något att längta till. 

Tänk: för ett halvår sedan var varje

dag, vecka och månad en tid av ovisshet. 

Senast igår hörde jag någon prata om 

en inplanerad charterresa.

Och överallt på stadens gator hörs rösterna

från danska och tyska semesterfirare.

Och visst, det finns något som lockar med

ett besök på kontinenten,

men just nu hade jag nöjt mig med en helg

i en stuga. Skog och mark,

 en tänd brasa och en värmande

gryta. Det vore något, det.

Vad ville jag säga med det här blogginlägget?

Vet inte. Kanske ville jag bara säga hej.

Kramar,

H

Och flyttfågeln flög söderut

 Ja, så är det!

Förra lördagen packade jag och mina föräldrar

bilen full med det sista flyttlasset och körde ner mot

Lund och min 1,5:a på fjärde våningen. 

Och efter några timmars borrande, mekande,

storhandling, uppackning av lådor 

och thai med plastbestick

blev jag tillslut lämnad själv.

Själv. Inte ensam. Måste påminna mig själv

om det ibland.

Och sedan den helgen har vardagarna avlöst varandra.

Jag har varvat hemmafix med att träffa kompisar

på caféer, att utforska

mitt kvarter, att cykla till affären för att fylla på

skafferiet, att laga enkla måltider,

diska, diska, diska, betala räkningar, installera

bredband och cykla hit och dit.

Den här veckan har dessutom varit min allra första

universitetsvecka i livet. Stort, lite skrämmande

och än så länge väldigt roligt. Om morgnarna tar jag

bussen mellan min stad och en annan,

promenerar genom Malmö city och placerar min ryggsäck

i atlején på fjärde våningen i Orkanenbyggnaden.

Utsikt över varvet, hamnen, havsinloppet. 

Ett myller av kontorsarbetare och pluggisar.

Ett enormt rooftop-bibliotek, studentkaffe i termos

och fyrtio mikrovågar i pentryt. Allting: nytt, glansigt,

modernt och framåt.

När jag skriver det här inlägget

 är det fredag och jag ska återigen till skolan

för att redovisa våra allra första uppgifter;

ett självporträtt och en grafisk formgivning för Malmös

olika stadsdelar. Jag har tagit mig igenom veckan.

Och jag har tyckt om det.

Verkligen. När jag promenerar över Paulibron

och spanar på trampbåtarna, när jag slår mig

ner på en studieplats avsedd för just studenter 

- sådana som mig - 

när jag öppnar min kursbok om typografi eller 

cyklar hem ifrån matbutiken i staden där jag bor,

tycker jag om allt och känner mig så glad.

Det här blir bra, hoppas jag,

och jag är så himla, otroligt spänd på

att se vad livskapitlet

jag har påbörjat

har att erbjuda.

Kramar! Och ha nu en finfin ny vecka.

H