Fredag eftermiddag.
Efter en intensiv, känslofylld och fin vecka sitter jag på en full
ersättningsbuss mellan Lund och Helsingborg.
Tågen är inställda. Kanske fram till nästa år.
Under en tid där varje dag är en ständig balansgång
mellan ljus och mörker, hopp och mörka siffror,
decemberstämning och åtstramade restriktioner,
var det här kanske droppen.
Ersättningsbussar i timmar fyllda med resenärer i ett redan
osäkert klimat. Farligt. Det känns farligt.
Och jobbigt till den grad att jag inte vet vad jag ska tänka.
Skratta eller gråta?
Jag som var så oerhört tacksam över att slippa distansundervisningen,
den som drabbat mina vänner och nu även min lillasyster.
Att få ha en plats att ta mig till, klasskamrater att prata med,
en ateljéplats att arbeta vid.
Och nu? Fem veckors jullov utan planer,
bunden till hemmet?
Värre kan man ha det, absolut är det så.
Men visst känns det tomt och ledsamt.
Inget blev som det skulle. Och ingen vet hur allt blir.
Jag ser på julfilm, bakar
ett pepparkakshus, planerar julklappar
och värmer mig under filtar
och värmedynor.
Raggsockor och stearinljus.
Och jag tittar tillbaka på
bilderna jag tagit i veckan
och inser att det mesta
är himla fint ändå.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar