Om att bli nyförälskad i en stad, röras till tårar av kärlek, ha hopp om framtiden och älska livet här och nu

 Ja, så är det.

Jag mår så himla bra just nu.

Det är september - den vackraste och skönaste månaden näst efter maj.

Sensommaren drar sin absolut sista suck, morgonluften är hög och klar

att andas. Jag stiger upp i mörker, kokar gröt, tänder ljus och 

tillbringar en stund i ensamhet.

Packar min väska och sätter mig på tåget. Försöker hålla avstånd. 

Läser, lyssnar på lugn musik, inspirerande podcasts om kreativitet och mående 

och betraktar de Skånska slätterna svischa förbi utanför. 

Morgondimma över fälten. Danmarks silhuett är osynlig i väst.

Jag åker till Lund. Pendlar varje vardag. När jag stiger av

på centralen möter doften av nyrostat kaffe emot mig. 

Kanel, kardemumma. Skolmatsbespisning. Varför är morgnar

så annorlunda mot alla andra tider på dygnet? Nystart.

Och Lund, sen. Lund på hösten är det vackraste som finns. 

Myllret, tryggheten, vildvinsrankorna på universitetsbyggnaden

som skiftar i oxblodsrött. Torghandeln på Clemens.

Creperier och caféer. Domkyrkans slag och Allahelgonakyrkans

mystik. Akademibokhandelns tusentals titlar.

Kullersten, flanörer, stadsparksliv och sprakande

fontäner.

Jag försöker tänka enklare i höst - har tröttnat på att aldrig vara

här och nu och ständigt planera för nästa steg.

Och drömma om framtiden på olika sätt, känna hopp och förväntan

gör jag ju fortfarande. Men med pandemin och all osäkerhet

kring allting har jag tvingats börja tänka annorlunda. 

Det har varit bra för mig. 

Sänkta krav på mig själv, större fokus på att må bra i nuet

och att ta en dag i sänder. Det är så klyschigt 

att man kan börja undra. Men det är sant.

Och jag mår plötsligt så himla mycket bättre än förut.

Jag promenerar till skolan under äppelträd som jag pallrar

mellanmål ifrån, mellan femtiotalshus och nybyggda skrapor.

Solen reflekteras i de moderna glasytorna.

I skolan: Morgontrötta elever, klasskamrater som hälsar och skrattar.

Min alldeles egna ateljéplats, föreläsningar om konsthistoria,

arbete med att binda böcker, studiebesök på museer och konsthallar,

utflykter, lunch och fika. Sol ute, arbetslust inne.

Går in i mig själv och arbetet och socialiserar mig 

när jag har lust och ork. Inte för höga krav nu.

Det är okej.

Jag har bokat en resa till Stockholm med Alice.

Vi ska besöka vår gemensamma vän Linnea, äta brunch,

bo på hotell, gå på Skansen i höstskrud, köpa

julklappar i Gamla Stan och låtsas att vi har lite mer pengar

än vi egentligen har på flott restaurang.

(I alla fall en medelflott en.)

Fram tills dess ska jag arbeta med kreativa saker som får mig

att känna genuin glädje inför det jag älskar mest - att skapa.

Jag ska gå på lägenhetsvisning, se min kusin döpas,

fira min lillasysters födelsedag, få helgbesök från Göteborg, 

jobba på en arbetsplats jag trivs på,

plocka björnbär och träffa mina vänner.

Mina vänner, som rör mig in i själen

när de berättar att de vill ses, att de bryr sig, att de tycker

om att vara med mig. Som jag träffar över

långa frukostar mitt i veckan och pratar, pratar, pratar

om livet med. Som också känner hopp

om framtiden. Om livet.

Det finns så oerhört många fina och vackra ting

jag vill göra, se och uppleva.

Det är dags att sluta slösa tid på att upprepa

gamla, tråkiga mönster.

Eller vad säger ni?

Är vi inte värda det, tro?

Första skolveckan: Ett kärt återseende, höstvindar, pendlarliv och teckning

 Hej på er! Hej september!

September är min absoluta favoritmånad. Sommaren dröjer sig kvar i vindarna

men luften är krispigare, himlen högre, äpplena rödare och björnbärssnåren äntligen överfulla.

September betyder nya skor, en scarf kring halsen, smulpaj och nya rutiner. Tomma skrivblock och kalendrar att fylla med planer. Och även om allt är lite annorlunda just den här hösten har den där känslan av nystart och nytt liv infunnit sig i mitt bröst. Jag fyller på mitt lager av kunskap och bekantskaper och får återskapa rutiner som jag saknat. Jag hoppas och tror att det blir bra. En höst i balans ska det bli.

Ja. Jag har börjat plugga konst, design och arkitektur på LKD i Lund. Min gamla gymnasiestad, som jag älskar så mycket. Här känner jag mig trygg och fri på samma gång. Staden är gullig och lagom stor,

lummig och fylld med personer i min egen ålder. Som vill framåt, de också. Dagarna består av teckningsövningar, kroki, designföreläsningar och museibesök. Jag har fått en egen ateljéplats att utsmycka och bre ut mig på och ett gäng klasskompisar att lära känna. Jo, visst blir det bra.

Helgerna kommer innehålla en del jobb på samma arbetsplats jag tillbringat sommaren på. Oerhört glad är jag för det. För människorna där, för stämningen och det roliga i att vara till nytta. Och så har jag lovat mig själv att få in tillräckligt av det där andra också. Vila. Fina saker. Familjeaktiviteter. Film, mat och naturvistelser. Balans, var det. Balans.

Hoppas ni haft en fin första septembervecka ni med,

var ni än befinner er i livet.

Kram,

H

Vindar

Jag cyklar till och från jobbet varje dag.

Över grusad landsväg, genom skog, förbi

raps- och havrefält.

I motvind tar färden 30 minuter. 

Annars runt 25.

Julivädret lekte tafatt med oss här i Skåne.

12 grader en tisdag och jag tänker att

jag hade behövt fingervantar,

där på cykelstyret.

Två dagar senare hägrar högsommarvärmen 

och caféet där jag jobbar ekar halvtomt

på lunchgäster.

De flesta har tagit sin tillflykt till

stranden.

Man får ju passa på.

Så är det plötsligt augusti. 

En månad med röda solar,

björnbärsbonanza, äppelpaj,

krondill och kräftstjärtar.

Jag ska fortsätta jobba tills sommar

övergår i höst.

Sedan börjar ännu ett nytt kapitel i mitt lilla liv.

Den 31 väntar Lund, en konst och designutbildning,

en ny klass, en egen ateljeplats, en trevande bostadsjakt,

träffar med gymnasievänner och förhoppningsvis

gott mående. Vintern och våren var tuff.

Sommaren har varit bättre.

Jag jobbar på och med mig själv,

försöker komma ihåg

att vara snäll mot

mig

och göra sådant jag tycker om,

när tiden finns för det.

Läsa, vila, ladda.

I tomrummen mellan jobb och allt annat.

Hoppas augusti är fin där ni är

och att ni också försöker komma ihåg

att vara snälla mot 

er.

Kramar,

H.

Mellanlandning

Hej på er i högsommarvärmen!

Det är varmt, men man ska ju inte klaga.

Så jag klagar på avsaknaden av syre istället.

Men att gå runt dammen tidigt på morgonen,

eller sent om kvällen när solen

till slut börjat dala nedåt,

pausa podden i lurarna för att kunna höra

fågelkvittret ordentligt,

andas in de få brisarna

som sveper förbi och uppfyllas av den söta

doften från alla fläderbuskar - 

det är något av det finaste en kan uppleva.

Jag mellanlandar hemma efter skolårets slut.

Har börjat jobba med servering på

ett fantastiskt fint fik & restaurang här i stan.

Alla är snälla och omgivningarna vackra.

Jag cyklar till jobbet, genom skog

och över åkermark,

får god lunch och göra lunchgäster glada.

Det är fint.

Och så skönt det är att ha en fast punkt,

i alla fall för nu.

Jag hade nog blivit galen annars. 

Och allt det där somriga, slappandet och unniga

känns tyvärr inte så unnigt om jag inte...

uträttat något först. Tyvärr är det lite så.

Jag kämpar med att ge mig själv tid för

vila, att ibland stryka en massa måsten

och fokusera på ingenting. Det är svårt, men jag tror 

att jag gör framsteg.

Det måste vara lagom.

Måste finnas balans.

Annars blir det inge bra.

Den här veckan har jag ändå

lekt semester ganska bra.

Jag har utnyttjat mitt kulturkort, som jag och mamma

köpte i samband med att vi sålde

kolonistugan. Korter ger fritt inträde till stadens

slottspark och friluftsmuseum, och jag 

gör utflykter dit så ofta jag kan.

Tittar på utställningar, äter medhavd lunch,

sover i skuggan och handlar violtabletter

i lanthandeln i det lilla stadskvarteret.

Jag har spelat kubb och ätit middag på stranden,

lyssnat på sommarprat, rensat i landet och cyklat

ut på landet för att plocka fem liter jordgubbar

hos vår lokala bonde.

Det har varit jordgubbar till frukost varje dag nu.

Igår åt jag lunch i stan med en kompis.

På kvällen grillade vi hemma.

Lite så.

Nu har jag faktiskt huset för mig själv

för en kväll. Jag ska pilla litegrann med min portfolio,

dricka bubbligt vatten och klappa katten.

Ha en fin helg, hörni.

Oavsett om ni firar semester, hemester, jobbdagens slut

eller helgens början.

Kramar!

Hanna

Sista veckan börjar nu

Jag sitter i bilen påväg upp till Göteborg. 

En sista vecka i storstaden.

I bagaget finns en utställning. En noggrannt vikt vernissage-skjorta, 

handsprit och sängkläder nedpackade. 

Jag ska sova hos Alice, hänga utställning och ha avslutning på skolan. 

Packa ner mitt rum, återvända hem. Igen. 

Jag är efter många om och men KLAR med allt det 

arbete jag jobbat med så intensivt under de senaste månaderna. Hemifrån.

Jag har klivit upp om morgnarna, tagit

morgonpromenader och ätit min gröt med blåbär 

och mandelmjölk. Hängt med under lektioner och

workshops via videolänk, skrivit texter

för slutprojekt, ritat, klippt och klistrat,

byggt mönster i datorn och skurit ut texter i dussintal

till klockan två på natten. Det har varit fint och jobbigt, 

ledsamt men mysigt. Nu vet jag i alla fall hur det är att

frilansa/ studera på distans/ vara konstnär i en kris.

Nu kan jag i alla fall inte göra mer. 

Jag har producerat, producerat och producerat och känner mig

faktiskt nöjd över det jag åstadkommit, trots allt.

Att jag hann, ändå. Och samtidigt lyckades jag spara en

del energi till den där tiden efter. 

Det nya, ja.

Vad händer sen då? Efter skolavslutningen nästa helg?

Ja, jo. Det är har varit osäkert - som det mesta är just nu.

Unde de senaste månaderna har jag sökt sommarjobb

som en galning. Personliga brev, omskrivna CV:n,

personlighetstest och motiveringar, urvalsintervjuer,
gruppintervjuer, samtal och mail utan svar.
Men i veckan dök äntligen ett ja upp
i inkorgen och jag har plötsligt en timanställning
i butik med handelsavtal.
En mindre tegelsten har fallit från
det lilla hjärtat.
:)

Sista veckan börjar nu. 

Jag är nervös för att något ska gå fel, för att något inte ska klaffa. 

Men som sagt: Jag kan inte göra mer. 

Måste försöka njuta litegrann också.

Kom gärna på min miljö-och framtidsutställning,

 Museum Futurum, på kulturhuset Frilagret som ligger mitt på 

Järntorget i Göteborg, om du har vägarna förbi. 

Den hänger uppe från och med tisdag den 26:e maj till och med lördag den 30:onde.

Vernissage med mig på tisdag klockan 18! Här finns mer info!

Kramar,

Hanna

Uppdatering i uppdateringarnas tid

Svt Nyheter är den mest besökta webbplatsen i min webbläsare. Det är den första sajten jag klickar in på på morgonen och den sista jag kollar på kvällen. Jag lyssnar på presskonferenserna samtidigt som jag äter lunch och diskuterar det som sagts med mina föräldrar när de kommer hem från sina jobb. Något nytt idag? Nya riktlinjer? Vad tror ni kommer hända? Själva ordet på c har blivit överflödigt. Vad skulle man annars syfta på?

Det är märkligt - förunderligt - hur snabbt och lätt man anpassar sig till allt det nya. Man vänjer sig. Får lov att göra det. Efter några veckor blir orosmusklerna trötta och ångestnivåerna dalar. Nyhetsuppdateringarna slutar förvåna och i vissa stunder, som när solen står högt på himlen och kaffet håller perfekt temperatur, känns allt precis som vanligt. Det är vår, de skånska rapsfälten har börjat gulna och regnet håller sig på avstånd. 

Plötsligt står påsken för dörren och av någon anledning beslutar vi oss för att, tja, i alla fall försöka ta oss an den. Jag hänger små gula ägg i vårt äppelträd och bakar en grönkålspaj som fastnar i formen. Vi dukar fint, ser en film, gömmer godis. Även om firandet känns som en lek blir påsken en ganska trevlig helg hemma. Fyra personer mot världen. Ett litet avbrott i en för tillfället mycket verklig verklighet. Behövligt, javisst - men bör man fira? Får man fira? Njuta? Vara glad? På annandagen sköljer en våg av skuldkänslor över mig. Människor är sjuka. Människor är ensamma. Och här sitter jag, med ett plåtägg fyllt med choklad och en hög nya kläder som jag hade kunnat klara mig utan. Vågens bränningar letar sig in i mig och skvalpar omkring inuti mitt samvete. 

Måendet rör sig upp och ner. Jag står på Kebnekajses topp, sjunker ner i Marianegravens djup och simmar hundsim någonstans där emellan. Tydligt är att jag behöver saker att göra; små mål att sträva efter. Det var längesedan jag jobbade så effektivt. När sorl från andra människor och intryck från andra platser än mitt tomma vardagsrum tonas ut hörs plötsligt de egna tankarna tydligare, och inuti mitt huvud produceras idéer, planer och måsten likt bildelar i en bilfabrik. Att bara fota och publicera ett instagraminlägg blir en hållpunkt i kalendern. Att laga en viss rätt till middag kräver många timmars noggrant planeringsarbete. Och visst, jag tar mig framåt. Vissa dagar känns allt bra. Andra dagar, när jag vaknar upp utan planer och utan måsten, är vilsenheten kvävande. Jaha. Och nu då? Ska jag baka ännu ett bananbröd? Se ännu en film? Lyxproblem, såklart. Jag vet det. Samtidigt kan jag inte undvika att känna en gnutta meningslöshet.

Veckorna passerar. Jag promenerar, dricker kaffe, tänker, yogar, fixar med saker som inte verkar vilja fixas färdigt med och längtar till havet. Det är svårt att sätta exakta ord på det jag känner, men jag tror att det har att göra med distanser. Jag befinner mig så långt bort från allt och alla, på något vis. Samtidigt gör mina tankar dagliga besök på världens alla kontinenter. Från radion strömmar spanska ord för oro, italienska myndigheters pressmeddelanden och amerikanska uttalanden utan vetenskaplig grund. Jag är här och där och hela tiden någonstans mitt emellan.

High skies, occasional emotional lows. Så skriver jag under en bild jag lägger upp på Instagram. Och just så är det, just nu. De blå skyarna är höga och klara, det ska bli 17 grader varmt och jag har ätit lunch i trädgården. Samtidigt kan tårkanalerna då och då inte hålla sig ifrån att fyllas med extrasaltad vätska. 

Ta hand om er! Det blir bra.