Nyfiken

 

Med skolstart, en ny termin, 

en flytt, en ny stad och ja - ett nytt liv - 

känner jag både oro och nyfikenhet.

Oron är svår att göra något åt. Och tråkig att tala om.

Men att känna sig inspirerad och intresserad

av allt det där nya är desto roligare.

Låt mig dela med mig av sådant jag längtar efter att

utforska I höst!

Jag är nyfiken på höstens utbud av TV, serier & filmer.

Jag ska gå på bio på Lunds minsta

och finaste biograf tillsammans med min morfar

och se The Father och längtar efter mörka kvällar

med På Spåret, säsong fyra av Bonusfamiljen samt

Lotta Lundgrens och Erik Haags 

En smak på Livet och Big Bang.

Den andra säsongen av Tunna blå linjen 

och Wes Andersons nya vill jag icke heller missa!

Jag är nyfiken på universitetsvärlden.

Vilka ansikten döljer sig bakom namnen i min schema-app?

Hur ser Orkanenbiblioteket och ateljén där jag kommer sitta

många timmar under de kommande åren ut?

Kommer jag tycka att kurserna är roliga eller mest

svåra? Kommer jag trivas?

Kommer det bli en grafisk designer av mig till slut?

Jag är nyfiken på mitt nya bostadsområde. 

På naturreservatet precis nedanför. 

På utbudet i min matbutik och mitt bibliotek.

På vilka människor som bor granne med mig

och vilka cykelvägar som är bäst när jag vill

ta mig in till centrum.

Jag är nyfiken på maten jag kommer laga till

mig själv i min lilla kokvrå. 

Jag vill lära mig nya rätter,

 dela måltider med

mina vänner och ta många fina matbilder på

allt loppisporslin jag äntligen kan 

packa upp och börja använda. Just nu är

huvudet inställt på mat som är trygg, mjuk

och påminner om barndomen; husmanskost med

höstens överflöd av rotsaker, frukter, djupa smakackord

och värmande rätter.

Jag är nyfiken på mitt nya hem. 

På hur det kommer formas, stöpas, växa fram

med tiden. Hur kommer det se ut?

Jag vet inte säkert ännu. 

Kommer jag känna mig... hemma där?

Hoppas.

Jag är nyfiken på Malmö!

Min studentstad, från och med nästa vecka.

Har väl egentligen aldrig känt en särskilt stor 

dragningskraft till Malmö

 - kanske har jag haft fullt upp med att utforska Lund -

men nu är jag spänd på att testa stadens

utbud av caféer och lunchhak.

I närheten av universitetet ligger exempelvis

Malmö Saluhall, Söderberg & Sara, Noir, Mygel,

Saltimporten, Aster, Farina

och ja, en hel drös med prisbelönta små

matparadis att beta av.

Dessutom: Väldigt billig och god falafel.

Jag är nyfiken på att testa dessa produktnyheter, när de 

dyker upp i butikernas hyllor. Att utforska matbutiker och 

titta på allt jag aldrig provat är så himla roligt.

Jag är nyfiken på hur det skulle kännas

inuti att få sjunga igen. Imorgon tänker jag anmäla

mig till en termins körsång - om jag vågar...

Jag är nyfiken på allt det fina och vackra 

som jag vet väntar om,

när,

jag äntligen lyckas kämpa mig ur min elaka sjukdom.

Slutligen är jag mycket nyfiken på 

vem jag är,

hur jag mår och vad jag skapar

om en, två och tre månader.

Det kommer bli bra.

Kramar till er!

H

Storm

 Det stormar utomhus och inuti.

Jag bor i en kuststad och när vindbyarna drar fram

genom luckorna i bebyggelsen ut mot havet

tvingas jag kroka mig fast i en lyktstolpe

för att inte blåsa ut i den trafikerade gatan.

En stor gren från ett av centrums få träd har fallit ner

över promenadstråket. 

Skurarna är intensiva, oförutsedda och högljudda. 

Hela citys brus försvinner i en trumvirvel presenterad av 

vädrets makter.

Och så kikar solen fram mellan molnmassorna

för ett ögonblick. Ljus, hetta och mojnande vind.

Vågar jag fälla ner paraplyet? 

Nä. Plötsligt dansar regndropparna runt mig igen.

Storm, ljus, mörker, ja - allt på en gång.

Jag blir förvirrad, och tänker att vädret passar bra

ihop med den rådande situationen inuti mig:

Förvirrat, upp och ner, hit och dit och alla

årstider i ett enda trassligt nystan.

Om fem dagar flyttar jag hemifrån.

På riktigt, den här gången. Senast när jag lämnade

barndomshemmet flyttade jag till ett internat

för ett år av studier. Jag trivdes aldrig där.

Dessutom kom en pandemi emellan och hela utbildningen

fick avslutas där jag började; hemma i köket

framför en datorskärm.

Den här flytten hoppas jag blir mer lyckad.

Jag är rädd, nervös och orolig över att känna mig ensam

i en tom lägenhet, men samtidigt fylld av hopp

och tro på att allt kommer bli bra.

När jag fått tid och ro till att bo in mig, skapa mina

egna rutiner, bli vän med allt det nya och trygg i 

att bo själv - ja, då vill jag fylla tillvaron med 

allt möjligt fint. 

Jag längtar efter att inreda och bona, efter att fylla

mitt skafferi och se krukväxterna spira.

Jag ser fram emot att bjuda in gamla och nya vänner

till middagar och frukostar, baka bröd och rosta granola.

Jag vill pynta fint till advent och lyssna på jazz

om morgnarna. Läsa i min soffa, måla vid mitt köksbord

och spela sällskapsspel på min parkett. 

Kanske lära mig strunta i att ta disken när jag är för trött,

acceptera att frysmat är en helt okej middag när tid saknas

och att ingen bryr sig om man går och lägger sig

tidigt fast det är helg. Om det är det man vill.

Den här veckan innehåller några sista dagar

på sommarjobbet, x antal lådor som behöver packas, 

lite inköp av diverse nödvändigheter 

(toapapper, gardinkrokar och bestick), 

några fikastunder och mentala förberedelser inför

universitetet - som jag börjar på alldeles, alldeles strax.

Oj oj oj, hur ska allt gå?

Klarar jag mig igenom stormen, tro?

Jodå. 

Jag får bara komma ihåg att

hålla paraplyet uppfällt när det börjar regna.

☁☂

Kramar!

H

Sådant jag ser fram emot

 Hej på er.

Mår ni bra? Mindre bra? Utvilade, utmattade, lyckliga

eller olyckliga? Jag hoppas, såklart, att ni mår fint. Men kom

ihåg att mindre bra känslor och mående är okej de med.

Och de går över.

Jag mår bra, men känner mig lite... jäktad.

Lite orolig inför allt det nya som stundar i livet,

bara om några ynka veckor.

Samtidigt ser jag fram emot mycket!

Och kan inte låta bli att längta litegrann. 

Bland annat ser jag fram emot detta:

Den friska, klara morgonluften som drar in

i takt med att augusti övergår i september.

Eftermiddagssolen, fukten i gräset, äpplena

och björnbären i vår trädgård.

Att höstens TV-program ska börja sändas.

Särskilt Bonusfamiljen, Agatha Christies Hjerson

och En smak på livet med Lotta Lundgren och Erik Haag.

(Ja, jag är en Historieätarna-nörd djupt in i själen.)

Att få se min lägenhet, mitt hem, växa fram

och bli precis som jag önskar.

Att fylla den med tavlor, med mina böcker och 

prylar, hänga upp gardiner och rullar ut mattor

jag köpt. Bo in mig, trivas och skapa

mig min egen vardag.

Att bjuda in till inflyttningsbrunch,

laga till några enkla smårätter, kanske koka lite gröt,

duka fint och sätta på jazz på högtalare.

Hoppas att många fina kan och vill komma!

Att ännu en gång packa ryggsäcken

med vässade pennor och nya suddgummin,

ta bussen till Malmö och kliva in på universitetet.

Att påbörja en treårig utbildning (!)

och inleda resan mot att bli

grafisk designer.

Att få nya bekantskaper, utvidga min 

vänskapskrets, våga bjuda in mig själv

och bjuda in andra till att umgås med mig.

Slå ihop de olika grupperna

av människor jag träffar och förhoppningsvis

kunna skapa en större gemenskap

som känns kul och snäll och bra.

Det vore fantastiskt!

Att fylla mitt skafferi.

Storhandla och veckoplanerare.

Laga matlådor tillsammans med mamma

och vara kreativ i min kokvrå.

Att starta upp- och avsluta

diverse kreativa projekt.

Matlagning, skrivande, virkning, måleri,

ljud och foto. Bland annat :)

Att ha över släkten på fika, 

umgås mer med mina roliga

småkusiner och skämma bort dem.

Att göra utflykter.

Höstbetonade sådana.

Vandra i naturreservatet nedanför mitt

bostadsområde, leta efter svamp

och grilla pinnbröd tillsammans med en vän.

Att gå på gammeldags skördemarknad 

på Fredriksdals friluftsmuseum här i stan.

Köpa med mig ostkaka hem och lyssna på

spelmännens visor.

Att få min andra spruta och förhoppningsvis

snart kunna umgås i grupp igen,

slippa vara rädd och kanske våga kramas.

Vad ser ni fram emot, just precis

nu?

Kramar,

H

Stillbilder ur livet

Livet pågår, saker sker.

 Mamma och pappa åker till Falsterbo

med husvagnen. De blir borta i flera dagar.

Min syster jobbar och träffar vänner.

Jag jobbar och kommer hem till ett

tyst, kvavt hus. Timmarna är många och långa,

och negativa tankar blossar upp när jag minst

anar det. 

Men jag försöker fylla ut tiden systematiskt;

organiserar, tvättar håret, målar klart en möbel,

dammsuger hallen, lyssnar på sommarprat, syr litegrann.

 Och på något vis lyckas jag få de där

timmarna att gå. Att vara själv är inte detsamma

som att vara ensam. Måste komma ihåg det.

Jag ska till jobbet men längtar efter

att sitta i solen en stund. Så jag dricker mitt kaffe

på bänken framför ytterdörren, som morgonens

solstrålar hunnit värma. Min granne 

kommer ut för att hämta tidningen.

Vi hälsar på varandra.

Kockarna på jobbet lyssnar på julmusik 

i köket hela eftermiddagen lång. Vi sjunger med

och min chef berättar om sin idé lussekatt-korv-med-bröd

som Pressbyrån stal från honom i fjol.

En liten flicka besöker restaurangen

tillsammans med sin mamma. Flickan har

en vid, regnbågsfärgad paljettkjol

på sig och jag berömmer henne för den.

Hon ser stolt ut.

Jag har en ledig dag mitt i veckan

och har tusen saker som behövs tas itu med.

Och jag tar itu med dem.

Men jag hinner också äta otroligt

surdegsbröd med tomathummus och krasse

tillsammans med min vän Astrid

på stans bästa bageri. 

Samt att ta en välbehövd tupplur på soffan

trots att det inte ens hunnit bli eftermiddag.

Jag tar med mig en fullpackad cykel på tåget

och åker ner till min lägenhet. Cyklar genom Lund,

för den allra första gången inser jag,

jag susar fram över kullerstenen och parkerar

på min gård. Känner mig vuxen och stark.

Jag bor här nu. Här bor jag!

Eftermiddagssolen gör vardagsrummet

varmt och tryggt. Jag rensar och sätter

in mina första skafferivaror i skåpen.

Lägger surdegsbröd i frysen och en duk på matbordet.

Knäpper några bilder. Ljuset är fint.

Helgen tillbringas med Madde.

Vi träffas i stan, delar en setmeny

med dumplings, bao, wontons och smårätter jag inte

vet vad de heter på en nyöppnad restaurang.

Morgonen därpå kommer hon på frukost

hos mig. 

Jag inviger spisen och mina nya kastruller,

kokar gröt och mortlar kardemumma. 

Vi sitter med benen i kors på kökssoffan och pratar om hösten, 

 om allt det nya, om hur jag ska inreda sovalkoven

och ta mig an universitetslivet.

Vi målar en vägg i Maddes lägenhet. 

Luftfuktigheten är hög och åskan lurar 

några kilometer bort. Vi öppnar köksfönstret,

lyssnar på sommarprat och samarbetar i tystnad

med våra penslar och rollers. 

Väggen blir lila. 

Lila, som Maddes hårsvall när jag först 

lärde känna henne för fem år sedan.

Kvällen är ljum

och innegården bjuder in till 

en middag i det gröna.

Vi fortsätter vårt projekt

laga-mat-runt-hela-jorden

och landar i Grekland.

Vattenmelonsallad med rödlök och persilja,

ugnsbakad aubergine med tomatröra,

perfekt stekt fisk med vitlök och citron och

Mama Mia på datorn i bakgrunden.

Vi sjunger och dansar ikapp med Meryl Streep

och Colin Firth. Och vi vilar.

Kan sitta bredvid varandra långa stunder,

pyssla med vårt eget, vara tysta

och trivas i tystnaden.

Kanske den finaste sortens vänskap.

❤

De senaste dagarna har jag haft en olustig,

orolig känsla i magen utan att riktigt förstå varför.

Men jag tror att den är ett resultat av 

alla förändringar som hopar sig vid horisonten.

Om några ynka veckor väntar flytt, universitetsstudier,

nya bekantskaper och ett annat sorts liv.

Nytt, nytt, nytt. 

Men också kul, kul, kul.

Kramar,

H

Mellanlandning

Det har blivit augusti. 

Dagarna avlöser varandra och jag jobbar 

många pass i rad på restaurangen.
Gästerna strömmar in, beställer, väntar på sin mat, 
lämnar sin disk på borden. 

Kaffekannor kräver påfyllning, dryck behöver kylas,

 bord torkas och disk sorteras. 

Det är roligt att jobba och kollegorna är snälla och roliga. Jag trivs. 

Men med många hemma-semestrare följer ett hårt tryck 

på servicepersonalen, inte bara på
just min arbetsplats, utan på de allra flesta.

 

Det ska inte underskattas - den energi och ork som krävs 

för att orka jobba högsäsongen ut. 

Och efter sommaren väntar ju studier och helgextra. 

Med andra ord ska inte heller unga, gymnasieelever, studenter 

och nykläckta vuxna underskattas. 

De kämpar på för att ta sig någonstans, 

och hinner kanske aldrig riktigt ladda sina batterier till fullo. 

I bland behöver de få veta att andra ser det.

Visst orkar jag. Och jag är nöjd med mina val. 

Men dagarna går och plötsligt kvarstår 

endast några ynka veckor till den stora flytten, 

till ännu en skolstart och ett nytt, påbörjat kapitel för min del. 

Hallonen mognar på sina grenar i en takt snabbare 

än den jag hinner skörda i. Solnedgångarna är röda och lockande 

men jag orkar inte gå på kvällspromenad. 

I podcast-appen trängs avsnitt av årets sommarprat 

som jag vill lyssna igenom men tvingas spara till senare. 

Det varma vädret kommer och går. 

Kanske känner jag inte ångest över allt jag missar, 

utan över bristen på tid för reflektion. 

Jag hinner inte känna efter, blicka tillbaka eller längta. 

Allt går så fort ändå.

Men kanske finns det också något positivt i det här med att jobba

och ha mycket på sin tallrik. 

För tiden jag kan portionera till att tänka och fundera, 

grubbla och reflektera blir knapp. 

Skönt, det med.

Kramar,

H