Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig.
Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så.
Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.
Kram, Hanna
Min fina. Du har en jätteviktig plats att vara på. Viktigare än något kontor eller konferensrum. En plats där hjälp finns, och sen finns all tid i världen för jobb och friskvårdsbidrag och annat.
SvaraRaderaTa hand om dig, mitt <3