Luciaveckan med ljus i hår

Om jag fått välja hade den 13 december varit rikets nationaldag.

Det är, utan tvekan, årets finaste, mest mysiga och känsloladdade dag.

Tända adventsljus, knarrande skare under kängorna på väg till skolan,

en vit särk som trilskas, våfflat hår och strumpbyxor som korvar sig.

Mamma som skrapar bilens vindruta och snön som yr 

i strålkastarnas sken.

Glittret på sned, hundra nyvakna ansiktet vända mot mitt

i klassrummets nedsläckta, blågrå morgontimma.

De inövade sångerna. Lusselelle, Staffan, Mössens julafton.

 Värmen från det lilla ljuset mot

handflatans insida. 

Någon som hostar och hyschar. Och sedan: 

Det ovana och fina i att få känna sig stolt över sin insats,

över att få sitta i mammas knä, äta en russintung lussekatt

och sörpla i sig varm saft där, mitt i skolan mitt i veckan.

Och än så länge har dagen bara börjat.

Den känslan.

Den.

Jag sjöng i skolans luciatåg genom hela min skolgång,

upp i tonåren, med kyrkans barntimme och på folkhögskolan

jag pluggade på 2019. Och nu har jag gjort det igen;

Hittat en kör och faktiskt haft hela tre luciakonserter i Lunds

finaste Akademiska Förening. Sjungit mindre om möss och kakor

och desto mer om helgonféer och värmländska sägner.

Bytt ut glitter mot buxbomskrans och plastljus

mot ett riktigt. Men annars är känslan densamma.

Åh. Jag älskar verkligen Lucia.

Och under veckan som gått har jag firat både en, 

två och tre gånger.

Redan på Nobedagens kväll ställde jag mig vid spisen

och förberedde risgrynsgröt med kanelstång, 

blandade smet till saffransscones,

kokade glögg enligt Mandelmanns recept och marinerade plommon

och apelsin enligt Leila Lindholms recept.

Lämnade in en jobbig tenta, gav mig ut i snöstormen och köpte

en liten hyacint och en liten gran hos min grönsakshandlare, bredde

min julduk på bordet och satte ljus i alla stakar. 

Här skulle det inte finnas någon tvekan om att adventshelg

rådde.

Och på lördagsmorgonen stegade mina fina vänner in 

i min hall. Stelfrusna, blöta av snöfallet, men glada och goa

som vanligt. 

Jag har som mål att föra samman mina olika vänskapskretsar

och försöker därför bjuda personer från olika delar

av livet. Gymnasieklassisar, internetbekantskaper,

barndomsvänner och pluggkompisar. Och det går bra!

Stämningen blir fin och avslappnad när de flesta

är främlingar men alla har något gemensamt

eller träffats tidigare vid något tillfälle.

Och jag placerar dem allihop vid mitt köksbord,

ser till att de känner sig omhändertagna

och låter samtalen växa fram av sig själva.

Så glad för det! Det bästa som finns är att höra

skratt och prat i sitt eget hem när man står i köket

och rör i grytor.

"Se naturliga ut nu när jag fotar er."

:)

Emma hade också med sig kameran

och förevigade mig, som ju oftast inte hamnar på bild.

Fint!

Och det allra bästa tecknet på att ens gäster

trivs - att man gjort något rätt - är väl att de stannar kvar länge.

Det hade redan börjat skymma när den sista

rundan kaffe druckits ur, och de sista

kramarna delats ut. Tack och hej och 

dags att ta tag i disken. Eller?

Nä, då var det faktiskt dags att hälsa nästa gäst 

välkommen till bords. 

Madde åt en god restlunch tillsammans med mig,

och därefter klädde vi oss varmt och drog ut i mörkret.

Vi såg en fantastisk luciakonsert i Lunds Domkyrka.

Fullsatt, som alltid, och med hårresande vacker stämsång.

Kände många känslor under den där timmen.

Jag säger ju det; Lucia berör verkligen.

På söndagen före lucia steg jag upp och ägnade

förmiddagen åt att skriva på en skoluppgift. Och jag åt 

risgrynsgröt med kryddkokt frukt tillsammans mes saffransbröd

med färskost till. Så gott så gott.

Eftermiddagen tillbringades mitt i Lunds historiska centrum,

där hästskjutsar med kusk och vagn körde fram mellan

tegelstensbyggnaderna. Lund år 2022, eller London år 1843?

Vem vet.

Hur som helst: Jag repeterade inför årets luciakonsert

hela eftermiddagen, och var både trött och glad

när kvällen kom. Fint men utmattande med så mycket 

på agendan veckan ut.

Och på luciadagens morgon klev jag upp vid sjutiden, 

bäddade ner mig i soffan med en kopp kaffe,

slog på SVTs luciamorgon och kikade på det innan jag kokade

min frukostgröt.

Och eftermiddagen lång vandrade jag balsalarna upp och ner

tillsammans med hundra andra, vitklädda och

smånervösa körsångare. Tre luciakonserter höll vi, och avslutade

kvällen med att tacka våra dirigenter med blommor och applåder.

Och slutligen tog jag bussen hem genom ett tindrande Lund,

med värme i hjärtat och sånghes hals. 

Det var min luciavecka, det.

Och nu sitter jag här vid mitt köksbord igen.

Det är bara några dagar kvar till jul.

Snön faller, min amaryllis har slagit ut (och är rosa),

de sista klapparna ska slås in och jag har lagt

skolarbetet åt sidan. Nu är det jullov.

Stora kramar på er där ute,

så höres vi snarast!

H