Om att bli nyförälskad i en stad, röras till tårar av kärlek, ha hopp om framtiden och älska livet här och nu

 Ja, så är det.

Jag mår så himla bra just nu.

Det är september - den vackraste och skönaste månaden näst efter maj.

Sensommaren drar sin absolut sista suck, morgonluften är hög och klar

att andas. Jag stiger upp i mörker, kokar gröt, tänder ljus och 

tillbringar en stund i ensamhet.

Packar min väska och sätter mig på tåget. Försöker hålla avstånd. 

Läser, lyssnar på lugn musik, inspirerande podcasts om kreativitet och mående 

och betraktar de Skånska slätterna svischa förbi utanför. 

Morgondimma över fälten. Danmarks silhuett är osynlig i väst.

Jag åker till Lund. Pendlar varje vardag. När jag stiger av

på centralen möter doften av nyrostat kaffe emot mig. 

Kanel, kardemumma. Skolmatsbespisning. Varför är morgnar

så annorlunda mot alla andra tider på dygnet? Nystart.

Och Lund, sen. Lund på hösten är det vackraste som finns. 

Myllret, tryggheten, vildvinsrankorna på universitetsbyggnaden

som skiftar i oxblodsrött. Torghandeln på Clemens.

Creperier och caféer. Domkyrkans slag och Allahelgonakyrkans

mystik. Akademibokhandelns tusentals titlar.

Kullersten, flanörer, stadsparksliv och sprakande

fontäner.

Jag försöker tänka enklare i höst - har tröttnat på att aldrig vara

här och nu och ständigt planera för nästa steg.

Och drömma om framtiden på olika sätt, känna hopp och förväntan

gör jag ju fortfarande. Men med pandemin och all osäkerhet

kring allting har jag tvingats börja tänka annorlunda. 

Det har varit bra för mig. 

Sänkta krav på mig själv, större fokus på att må bra i nuet

och att ta en dag i sänder. Det är så klyschigt 

att man kan börja undra. Men det är sant.

Och jag mår plötsligt så himla mycket bättre än förut.

Jag promenerar till skolan under äppelträd som jag pallrar

mellanmål ifrån, mellan femtiotalshus och nybyggda skrapor.

Solen reflekteras i de moderna glasytorna.

I skolan: Morgontrötta elever, klasskamrater som hälsar och skrattar.

Min alldeles egna ateljéplats, föreläsningar om konsthistoria,

arbete med att binda böcker, studiebesök på museer och konsthallar,

utflykter, lunch och fika. Sol ute, arbetslust inne.

Går in i mig själv och arbetet och socialiserar mig 

när jag har lust och ork. Inte för höga krav nu.

Det är okej.

Jag har bokat en resa till Stockholm med Alice.

Vi ska besöka vår gemensamma vän Linnea, äta brunch,

bo på hotell, gå på Skansen i höstskrud, köpa

julklappar i Gamla Stan och låtsas att vi har lite mer pengar

än vi egentligen har på flott restaurang.

(I alla fall en medelflott en.)

Fram tills dess ska jag arbeta med kreativa saker som får mig

att känna genuin glädje inför det jag älskar mest - att skapa.

Jag ska gå på lägenhetsvisning, se min kusin döpas,

fira min lillasysters födelsedag, få helgbesök från Göteborg, 

jobba på en arbetsplats jag trivs på,

plocka björnbär och träffa mina vänner.

Mina vänner, som rör mig in i själen

när de berättar att de vill ses, att de bryr sig, att de tycker

om att vara med mig. Som jag träffar över

långa frukostar mitt i veckan och pratar, pratar, pratar

om livet med. Som också känner hopp

om framtiden. Om livet.

Det finns så oerhört många fina och vackra ting

jag vill göra, se och uppleva.

Det är dags att sluta slösa tid på att upprepa

gamla, tråkiga mönster.

Eller vad säger ni?

Är vi inte värda det, tro?