Vänliga veckan

Vänliga veckan ligger i backspegeln. Vänliga veckan - vad menas med det? Jag vet inte. Jag har inte ens bemödat mig att googla. Men jag vet att jag av någon anledning tyckt mig känna av det; tyckte att vecka sju var lite mjukare än vecka sex. Kanske för att Alla hjärtans dag råkade infalla just då, för att butikerna svämmade över med illröda kort och min instagram med hjärt-emojis och hyllningar till partners. Kanske för att semlorna börjat säljas och för att jag sett så många rosettprydda kartonger fara fram längs gatorna, i händerna på lundabor med tumvantar och rocken knäppt långt upp i halsen som skyddsmekanism mot de plötsligt isiga vindarna. Själv har jag inte känt mig särskilt mjuk. Jag har hållit mig isolerad, aktat mig för att boka in träffar med vänner, hushållit med det lilla lager av energi som jag lyckats ansamla under februari. Jag har inte hört av mig trots att lusten funnits där, har försökt fokusera på rutiner och på skolarbete och att bara vara en helt okej människa. Jo, jag firade Alla hjärtans dag både med min J och min familj; köpte ost och vitt vin, räkor och små gåvor. Jag skrev hälsningar i sms till vänner långt borta och unnade mig själv två trisslotter. Det gjorde jag faktiskt. Men på insidan känner jag mig mer kantig och vass än mjuk och vänlig. Det är som att en skyddssköld står uppfälld och redo för... något. En attack av okänt slag; en plötsligt svallvåg av katastrof som skölja över det lilla förråd av ork och hopp som jag nu lyckats bygga upp. Mina axlar värker av att hållas spända och jag vågar inte riktigt känna mig trygg någonstans. Snart, snart, känns det som, kommer allt sköljas över och driva bort med den där plötsliga attacken av kallt vatten. Och för sådana vågor måste man stå beredd med en sköld.

Vänliga veckan - en skyddsmekanism mot allt som är hårt och ovänligt? För bortom Valentinkort och semmelbullar är februari trots allt fortfarande... februari. Och än dröjer det lite tills världen blir mjuk igen. Mjuk och vänlig på riktigt.

Kram på er (trots ett icke-kramvänligt inlägg. Förlåt.)

Hanna

Mot slutet av januari

Vi rör oss sakta, långsamt, dröjande, men visst rör vi oss ändå. Vi rör oss mot slutet av den första oxmånaden och även om den aldrig tycks vilja ta slut så gör den ju det. Januari tar alltid slut och det är en tröst i det lilla.

Jag har påbörjat min examenskurs i skolan och funderar mycket över våren. Över hur jag ska disponera min tid. Över vilka rutiner som är bra att öva in, över hur jag ska göra för att må bra och inte gå under när deadlines och seminarium hopar sig. Jag vet ju att stressen kommer komma över mig förr eller senare. Hur skapar jag barrikader som står emot den? 

Januari har bestått av en ny slags vardag; av att bo lite mer tillsammans med min J. Av att tvätta och vika varandras kläder, av att dammsuga ett nytt köksgolv och handla hem mat till middagar att överraska med. Jag finner mig plötsligt i kö till delidisken på ICA; frågar efter rökt sidfläsk och en liten bit ost. Han har lärt mig det ofta blir bättre så. Jag börjar följa hans sovschema, brygger vårt kaffe i mokapot. Vi tillbringar åtta timmar framför filmatiseringen av Hundra år av ensamhet och jag börjar fundera kring att ta upp spanskan igen. Jag blir serverad räkpasta med rostade mandlar vid hand köksbord och måste iderligen ta ur de enda två skålar han äger ur diskmaskinen och diska dem för hand. Han kramar mig och jag kramar honom, trycker varandras händer när vi faller in i sömnens dvala.

En söndag packar vi ner foliepaket och termos i en ryggsäck och tar bussen söderut - så långt sydväst man kan komma i det här landet. Vi vandrar längs den vidsträckta sandbanken, över berg av tång och drivved, ända ut till naturreservatet Måkläppen och till sälkolonierna som bor där. Snart stänger reservatet för säsongen, för att ge djuren lugn och ro. Men vi hinner ta oss dit, och vi snörvlar i den isiga luften medan molnen hotar vid den danska kustlinjen i fjärran. Vi vandrar, jag hittar en stor bit bärnsten utan att knappt behöva leta, vi pratar om då och nu, vi äter våra baguetter under vindskyddet i Falsterbo - och vi får beskåda sälarnas huvuden guppa omkring i det turkosa vattnet. Jag påminner mig åter om mitt behov av naturen, av att vandra och blicka ut mot en vidsträckt horisont, och bestämmer mig för att notera det i vårens schema. 

Skriva, äta, natur och mänsklig värme. Kanske är det framgångsreceptet för mina barikader. Hur står ni emot - eller följer med - i vinterns gång och motgångar? 

 

Kram,

H

Kontrast - och en dokumentation

Januari kom, välte sig över världen och håller oss i ett stadigt grepp. Iskyla och snödrivor samsas med kala trädgrenar och kö till ersättningsbussar, med ett avslut av min praktikkurs och början av nästa steg; mitt examensarbete. Om några månader är jag klar med skolan och ska fundera ut nästa steg, ännu en gång. 

Men nu är nu och nu är det vinter. Jag läser boken Wintering och funderar mycket kring vila, hur jag vill att min vardag ska se ut och hur jag ska få in återhämtning. Svårt. Samtidigt njuter jag av att bo med någon annan; att komma hem till pasta och köttfärssås när tågen är inställda och jag blir flera timmar försenad från Malmö. Jag njuter av att krama på någon och att se det fina i en god apelsin eller en bra serie på Netflix (Hundra år av ensamhet - se den). Jag njuter inte speciellt mycket av att känna den obarmhärtiga vinden leta sig in genom glipan mellan kappan och halsduken, men jag njuter av att komma in i värmen när jag nått min destination.

Och jag påminner mig själv om att inte glömma, om att se tillbaka, om att dokumentera och minnas allt det fina som varit. Till exempel i filmformat.

Kramar,

H

Nytt, ännu en gång

Ännu en gång är året nytt och resterna av gårdagens firande ekar ännu i fjärran. Det är storm i Skåne och jag är glad över att slippa ta mig utanför dörren annat än för att slänga soporna. Istället stannar jag i min lilla lägenhet - ensam en hel dag för första gången sedan innan jul - och stiger upp ur sängen först efter 14 (!) efter 12 timmars sömn. Om årets första dag sätter tonen för de resterande så kanske jag måste ta min kropps behov av vila som ett tecken. Mer vila, sömn och lyssna på kroppen år 2025. Klyschigt, men jag vet att jag borde ta just sånt på allvar. Ta min hälsa på allvar.

Medan stormen viner vidare därute tar jag också tillfället i akt att sitta ner en stund och fundera. Även om nyår inte behöver innebära något särskilt, något magiskt eller revolutionerande så kan det ju faktiskt också göra det, om man så vill. Man kan förändra och tweaka sitt liv i den riktning man vill, och att fundera ut hur och vad man vill förändra kanske passar bra att göra just när ett nytt år ligger framför en. Och då får man göra det, om man har lust.

Mitt 2024 gav mig kärlek, och känslan av att känna mig älskad. Det önskar jag naturligtvis få fortsätta uppleva även under 2025. 

Jag vill bli frisk. Det finns mycket mycket att säga om detta, men det orkar jag inte riktigt ta just nu. Jag är ledsen över att även detta år behöva inkludera det här målet på min lista med önskningar, men så är det.

Jag har fortfarande en ätstörning, och även om jag kommit en bra bit in i mitt tillfrisknande så har jag en bit på resan kvar. Jag hoppas kunna gå i mål under 2025.

Jag vill ta min examen och börja arbeta  på riktigt. Arbeta med att skapa och vara kreativ. Känna trygghet i min roll och känna stolthet över mitt yrke. Det vore... fantastiskt.

Jag vill åka på en examensresa. Kanske till södra Frankrike.

Jag vill baka bröd och bli riktigt bra på det. Tillåta mig att mig tid för det.

Jag vill komma någonvart med det där kreativa projektet jag drömt om länge. 

Jag vill läsa 12 böcker. För att jag egentligen älskar att läsa men har bortprioriterat det för mycket.

Jag vill vara ute i naturen.

Jag vill framkalla foton.

Jag vill skratta lite mer (=må bättre).

Jag vill se norra Sverige.

Och jag vill bli så bra på att hålla mina löften till mig själv att jag börjar lita på min egen förmåga att göra just det. Börjar lita på, och känna trygghet i, mig själv.

Och ni...? Hur ser era tankar & önskningar ut inför året som stundar? Eller vill ni helst att allt blir precis som det varit förut?

Kramar,

H

Lika fort som landskapet förändras

Tänka sig - jag hittade hit igen.

Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.

I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott. 
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.

Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).

Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.

När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.

Gott nytt år,

alla ni fina.

/H

Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H