Kontrast - och en dokumentation

Januari kom, välte sig över världen och håller oss i ett stadigt grepp. Iskyla och snödrivor samsas med kala trädgrenar och kö till ersättningsbussar, med ett avslut av min praktikkurs och början av nästa steg; mitt examensarbete. Om några månader är jag klar med skolan och ska fundera ut nästa steg, ännu en gång. 

Men nu är nu och nu är det vinter. Jag läser boken Wintering och funderar mycket kring vila, hur jag vill att min vardag ska se ut och hur jag ska få in återhämtning. Svårt. Samtidigt njuter jag av att bo med någon annan; att komma hem till pasta och köttfärssås när tågen är inställda och jag blir flera timmar försenad från Malmö. Jag njuter av att krama på någon och att se det fina i en god apelsin eller en bra serie på Netflix (Hundra år av ensamhet - se den). Jag njuter inte speciellt mycket av att känna den obarmhärtiga vinden leta sig in genom glipan mellan kappan och halsduken, men jag njuter av att komma in i värmen när jag nått min destination.

Och jag påminner mig själv om att inte glömma, om att se tillbaka, om att dokumentera och minnas allt det fina som varit. Till exempel i filmformat.

Kramar,

H

Nytt, ännu en gång

Ännu en gång är året nytt och resterna av gårdagens firande ekar ännu i fjärran. Det är storm i Skåne och jag är glad över att slippa ta mig utanför dörren annat än för att slänga soporna. Istället stannar jag i min lilla lägenhet - ensam en hel dag för första gången sedan innan jul - och stiger upp ur sängen först efter 14 (!) efter 12 timmars sömn. Om årets första dag sätter tonen för de resterande så kanske jag måste ta min kropps behov av vila som ett tecken. Mer vila, sömn och lyssna på kroppen år 2025. Klyschigt, men jag vet att jag borde ta just sånt på allvar. Ta min hälsa på allvar.

Medan stormen viner vidare därute tar jag också tillfället i akt att sitta ner en stund och fundera. Även om nyår inte behöver innebära något särskilt, något magiskt eller revolutionerande så kan det ju faktiskt också göra det, om man så vill. Man kan förändra och tweaka sitt liv i den riktning man vill, och att fundera ut hur och vad man vill förändra kanske passar bra att göra just när ett nytt år ligger framför en. Och då får man göra det, om man har lust.

Mitt 2024 gav mig kärlek, och känslan av att känna mig älskad. Det önskar jag naturligtvis få fortsätta uppleva även under 2025. 

Jag vill bli frisk. Det finns mycket mycket att säga om detta, men det orkar jag inte riktigt ta just nu. Jag är ledsen över att även detta år behöva inkludera det här målet på min lista med önskningar, men så är det.

Jag har fortfarande en ätstörning, och även om jag kommit en bra bit in i mitt tillfrisknande så har jag en bit på resan kvar. Jag hoppas kunna gå i mål under 2025.

Jag vill ta min examen och börja arbeta  på riktigt. Arbeta med att skapa och vara kreativ. Känna trygghet i min roll och känna stolthet över mitt yrke. Det vore... fantastiskt.

Jag vill åka på en examensresa. Kanske till södra Frankrike.

Jag vill baka bröd och bli riktigt bra på det. Tillåta mig att mig tid för det.

Jag vill komma någonvart med det där kreativa projektet jag drömt om länge. 

Jag vill läsa 12 böcker. För att jag egentligen älskar att läsa men har bortprioriterat det för mycket.

Jag vill vara ute i naturen.

Jag vill framkalla foton.

Jag vill skratta lite mer (=må bättre).

Jag vill se norra Sverige.

Och jag vill bli så bra på att hålla mina löften till mig själv att jag börjar lita på min egen förmåga att göra just det. Börjar lita på, och känna trygghet i, mig själv.

Och ni...? Hur ser era tankar & önskningar ut inför året som stundar? Eller vill ni helst att allt blir precis som det varit förut?

Kramar,

H

Lika fort som landskapet förändras

Tänka sig - jag hittade hit igen.

Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.

I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott. 
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.

Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).

Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.

När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.

Gott nytt år,

alla ni fina.

/H

Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H

I ljusa tider

Det är dagen efter midsommarhelgen och det är ljust ute. Ljust när jag släcker lampan, ljust när jag tar tåget till Malmö, ljust oavsett om jag har ork att ta tillvara på ljuset eller ej. För mig har sommaren länge varit en orons tid. Det är som att kroppen inte riktigt finner ro i tillståndet mellan förväntad värme och trotsig kyla, mellan brända fotsulor över heta sanddynor och kalla badkläder som aldrig tycks vilja torka. Jag ogillar risken för brännmaneter men förväntningarna på att ta ett dopp, myggjävlarna och den lätt förvirrande mängden tid som både frigör och stressar. Sommaren är en mellanperiod för mig; en transportsträcka mellan det som står skrivet i sten. Rutiner, ett fast schema och någonstans att ta vägen.

 

Men vem säger att en stämpel inte kan blekna i färgen? Att sommaren inte kan bli något annat än orons högtid? Det låter klyschigt och sentimentalt men just så måste det nog få lov att vara. Jag tror att stämplar tvättas bort och ersätts av nya först när starka känslor känns och formar om minnena av något till något annat. Det kan hända att en dålig sommar, fylld av oro och mörker, kräver tre fina och ljusa somrar för att till sist kunna blekna och genomgå det där utbytet; en transformation. Det kan krävas tio mycket härliga junimånader för att kroppen ska glömma de där sorgliga två i högstadiet. Eller så krävs bara en. För ljus vinner alltid över mörker, visst? Ni hör – klyschorna har övertaget här.

 

För att tala klarspråk med er så mår jag bättre och känner mycket mindre oro just nu än många tidigare år. Jag försöker både reflektera över varför och bara låta det ske. Vill inte jinxa något med alltför djupa grubblerier. Men. Jag vet och är stolt över att jag under våren och sensommaren gjort ett antal förändringar som känns avgörande för mig, för mitt mående och därmed också för en annars instabil period som just sommaren. Jag har klarat av min sista, vanliga skoltermin och fått ja på en praktikplats som jag ser fram emot att ta mig an i höst. Jag ska sommarjobba på ett jobb jag älskar. Jag har redan tillbringat mycket tid i Lunds alla parker, med såväl mina vänner som en ny person jag lärt känna och tycker om väldigt mycket. Jag går i terapi och det går framåt. Jag behöver inte längre fly ensamheten och åla hem till mina föräldrar lika ofta som i vintras, höstas och förra sommaren. Jag har börjat känna att jag lever och att livet pågår nu. Tiderna känns...ljusa.

 

Hur mår ni? Jag lyssnar.

Mvh klyschornas drottning

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H