Det som begravs i snö.

Mycket kan ske på väldigt kort tid.

Två veckor in på det nya året händer något som förändrar det mesta. Plötsligt raderas det jag trodde var en stor del av min framtid. Den framtid som fanns för några dagar sedan finns inte längre. Likaså raderas mycket av det som skett de senaste åren. Och även om de minnena kommer leva kvar, har de beslöjats av något grått. Svart och grått. 

I januari faller snön och växlarna på min cykel fryser sönder. Jag kan bara trampa på i ettan och tänker att det är väl en del av motgången. När jag på nyårsaftons natt, precis efter tolvslaget, drack årets första kaffekopp tog jag en bild av sumpen. Vad spår du om mitt år? frågade jag AI. "Den öppna ljusa ytan i mitten förutspår ett andrum eller en nystart. Du lämnar något bakom dig mentalt." 

Kanske blir det så, tids nog. Jag ska bara ta mig igenom allt det där mörka först. Slasken när snön smälter. Det grå som lagt sig som en hinna över alla minnen. Den kletiga kaffesumpen.

Det positiva med plusgrader i januari är att cykelns växlar börjar fungera igen när frosten släpper. 

Kramar,

H.

Ett år i backspegeln

Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut?
År 2025 blev jag sambo. Fick därmed lära mig hur man hyr ut i andra hand samt hur svårt men fint det kan vara att bo tillsammans med sin kille.

Vad var din största framgång 2025?
Det skedde inte så många framgångar på någon front, egentligen. Mestadels kände jag mig fast; fast i mitt mående, min karriär (fick ju aldrig något riktigt jobb) och pengamässigt. Men jag tog examen, ändå. Fastän jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Vilka platser besökte du?
Jag var mest hemma i Skåne. Men jag besökte Stockholm över julen och reste ju till San Sebastián samt Biarritz med J i juli månad. Det var fint. Kommer aldrig glömma den resan.

Den bästa dagen på året var:
Kanske var det en av dagarna i Frankrike. Gå till marknaden tidigt på morgonen. Köpa baguette i bageriet. Äta musslor på restaurang och vila mitt på dagen.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Så den var nog inte det mest utmärkande jag upplevt.

Vad gjorde du på midsommar?
På midsommarafton besökte jag Kulturens midsommarfirande tillsammans med Emma och Alex. Det var smockfullt inne på området och kanske inte den bästa platsen att fira på. Men vi hade en fin picknick och det var varmt.

 

Köpte du något speciellt?
Resan till Baskien.

Bästa matupplevelsen?
Jag och J bokade och besökte en Michelinrestaurang i San Sebastián och blev serverade sju, åtta rätter som alla tillagats med precision. Klart den stack ut. Men nästan allt som J lagat till mig hemmavid har varit ganska otroligt gott faktiskt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag har varit ganska ledsen. Ledsen och lite frustrerad, faktiskt. Men jag blev glad över min mammas snällhet, mina fina vänner och över att bli så varmt välkomnad hos Js släkt under julen i Stockholm.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än år 2024.

Blev du bättre på något?
Jo, att baka surdegsbröd. Det vill jag bli ännu bättre på i år!

Bästa tiden på året?
Jag kommer nog minnas december som särskilt skön. Det var väldigt länge sedan som jag faktiskt hade tid att göra pepparkakshus och gå på julmarknad med mamma. Utan att känna stress över tentor och inlämningar som ett ok över axlarna.



Hände något oväntat?
Min katt Tintin blev sjuk och gick bort. Det hade jag nog inte trott skulle hända så snart. Annars innehöll 2025 inga större överraskningar.

Den bästa TV-upplevelsen:
Serien Hundra år av ensamhet på Netflix var helt otrolig.



Den bästa boken du läste i år?
Jag har nog inte läst så många böcker, men Övervintring lärde jag mig mycket nyttigt av.

Är det något du saknar år 2025 som du vill ha år 2026?
Ett jobb. Pengar att leva på, trygghet i mig själv och lite mindre oro. Må bra.

Högsta önskan just nu?
Ett roligt och kreativt jobb där jag mår bra och får göra det jag är bra på. Snälla rara!

(Lista från Sandra.)
Och ni mina fina; vad är er hösta önskan inför det nya året?

Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H

Vår bästa tid är nu

Hej på er, alla ni som läser. 

September äro kommen. Tjejnyåret har inträffat. I staden där jag bor, Lund, har alla gator och parker överfyllts av studenter med nyklippt page och tunga skolväskor. Det är ständig kö till falafelvagnarna och jag har svårt att parera mellan alla cyklar när jag kämpar uppför Kung Oskars bro om morgnarna. Känslan av nystart, friskare luft och solmogna plommon fyller både mig och alla omkring mig. Så blir det varje år. Varje september är en lovande, hoppfull början på något.

Jag har haft lite dåligt samvete över den sorgsenhet jag lämnat i avtryck härinne. De senaste inläggen har verkligen inte varit särskilt upplyftande, utan snarare agerat ventiler för den oro och olust jag känt i kropp och knopp. Förlåt för det. Och även om jag dessvärre inte kan ljuga om att det är just precis sådär jag faktiskt känner, precis så jag faktiskt mår just nu, så vill jag ju göra det här till en fin plats. Och ett verktyg för att hitta tillbaka till glädje och bättre mående. Även om hoppfullheten inte riktigt är lika stark i mig som jag önskat denna september, vilket mycket beror på att min höst fortfarande är oviss och mest består av att söka jobb, så kan man ju alltid drömma. Alltid hoppas, alltid önska. Vår bästa tid är faktiskt nu.

För några år sedan skrev jag en liten höstlista, som jag delade med mig av här inne. Jag läste mina svar från då och blev både glad och ledsen. Hur som helst kommer här ännu en sådan lista - och förhoppningsvis kan bara själva visualiserandet i sig skicka goda vågor av hopp ut i universum.

I höst vill jag fokusera på: Mig. Det säger i alla fall min terapeut att jag borde göra. Det känns svårt, tycker jag. Men det jag borde fokusera på i höst är nog trots allt mig; att söka mina jobb och äta min mat och försöka må bra. Vilket faktiskt är lite lättare när man inte har tentor att skriva och böcker att läsa som ett ständigt krav på sina axlar.

I höst vill jag ha mer av: Mindre stress, och alltså mer lugn, tror jag. När jag tänker tillbaka har jag varit i någon slags konstant stress under de senaste åren. Och kanske är jag mer stresskänslig än andra, men då får det stå för mig. Jag tror jag måste inse att det är med färre bollar i luften som jag mår som bäst och som jag vill leva mitt liv.

I höst vill jag titta på: Hösten är väl också Svensson-TV:ns tid. Jag har tvingat min kille att följa Mästerkocken med mig, och snart börjar även På spåret igen. Ibland kan man väl ändå få tillåta sig att vara just Svensson. Annars vill jag mer än gärna att någon tar med mig på Kino och ser Sentimental Value eller någon av alla Astrid Lindgren-filmer de ska visa under hösten. Och, just det - nya Saltkråkan kommer ju också på Svt i oktober. Mycket att hinna med, alltså.

I höst vill jag lyssna på: Min höstlista, Flora Wiströms skrivarlista eller kanske en podd. Men poddar har jag tröttnat på. För mycket tankar i min egen skalle, kanske.

 I höst vill jag läsa: Just nu läser jag Stoner av John Williams. Min morfar gav mig den i våras, och jag håller med honom om att den är vacker. Sorglig men vacker. Universitet, 60-tal, litteraturstudier och världskrig. Efter den tänkte jag försöka läsa ut den senaste Hunger Games-boken, även om det är en tegelsten. Vad läser ni?

I höst vill jag ha på mig: Samma som förra hösten, tror jag. Jag försöker hålla i mina pengar och har köpt väldigt få plagg i år. När jag flyttade, nyss, så fick jag insikt om hur mycket kläder jag faktiskt äger. Eller, kanske är det inte mycket, i jämförelse med andra. Men tillräckligt. Och när jag ser tillbaka på tidigare höstar klär mig den där rutiga kappan, mina kängor och stickade klänningar ganska bra ändå. Manchesterbyxorna ska förresten tas fram! Och jag ska nog ändå unna mig ett par nya, fodrade strumpbyxor. Att frysa är för töntar.

I höst vill jag lära mig: Ingenting, helt ärligt. Jag vill nog bara öva på att vara jag. Ett tag.

I höst vill jag äta och dricka: Kålpudding, gulaschgryta, scones med smör, mina surdegsfrallor med honung och rosmarin. Soppa. Och jag vill grilla korv i skogen! Varför blir det aldrig av.

  

Och just det. Jag vill så himla gärna besöka Emma, i huvudstaden! Få ett jobb. En inkomst. Vara i naturen. Sånt. 

Höstliga kramar,

H

Augustisuck

Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig. 

Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så. 

Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.

Hur mår ni?
Kram, Hanna