Det var längesedan, nu.
Längesedan jag var här.
En bitter vinter har övergått i vår, och nu, sommar.
Jag, som inte går i skolan längre, ligger
på gräsmattan i skuggan och läser,
äter kvällsmat på stranden,
stannar upp för att dofta på syrener
och hägg - som om det vore sommarlov.
Ja, mellan dagarna som fylls av jobb är det
som sommarlov och jag njuter av det så gott det bara går.
Jag tänker en del på barndomens alla somrar.
På barndomen generellt. I matbutiken blir jag nostalgisk
när jag ser kex som åts på skolutflykter och måste
köpa med mig ett paket hem. Mitt i natten, hopplöst oförmögen
att sova, lyssnar jag på Astrid Lindgrens ord och visor
och drömmer sedan om stora, gamla villor
i prunkande trädgårdar, höskullar och vildvuxen lind.
Jag är tjugo nu.
Jag är tjugo och definitivt inte längre ett barn.
Ser jag mig som vuxen? Nej.
Vill jag bli vuxen? Tror inte det.
Att -ton har försvunnit känns så definitivt,
som att det inte finns någon återvändo.
Nästa gång det kan börja pratas om skolutflykter
och resor till Småland och Astrid Lindgrens värld
blir väl när jag själv får barn.
Ja, så är det nog.
Jag får bli nostalgisk (och det händer ofta...)
men kanske är det farligt att
dröja kvar för länge i det gamla.
Jag finner ofta mig själv med en
olustig känsla av att sitta fast - att
inte komma någonvart framåt.
Och jag tror att jag måste dit - framåt -
för att på riktigt bli den människa som jag
har potentialen att bli.
Vuxen.
Lilacs from the garden house.
Mini-me, three years old.
It's been a long time, now.
A long time since I was here.
A bitter winter has turned into spring, and now, summer.
Not caught in school work any more,
I lay on the lawn in the shadow, reading.
I eat my dinner on the beach,
pause in the middle of the street and
smell the lilacs and the bird-cherry trees,
as if it was summer break.
Between the days that get filled with work,
it's just as if it was summer break - and
I enjoy it as much as I can.
I think about the summers of my childhood.
About my childhood in general, really.
At the supermarket, I get nostalgic when
catching a glimpse of some crackers I used to eat
on field trips and I just have to bring a box home.
In the middle of the night, hopelessly unable to fall asleep,
I listen to Astrid Lindgren's words and lullabies,
and then I dream about gigantic, old villas in
lush gardens, haymows and wild tilias.
I am twenty, now.
Twenty and definitely no longer a child.
Do I regard myself to be a grown-up? No.
Do I want to be? Don't think so.
The disappearance of the -teen feels so
definite, like there's no turing back.
The next time the subject of field trips
and Astrid Lindgren's World comes about,
I guess is when I get children of my own.
Yes, that must be it.
Of course, I am allowed to get nostalgic (and that
happens often...), but perhaps it's dangerous to
study old tracks for too long.
I often find myself caught in the uneasy feeling
of being stuck - of not-getting-anywhere.
And I think that I have to go there - ahead -
in order to become the person that I
have the potential to be.
Grown up.
☼
Hanna.
