Jag vill minnas

16/7

Jag skriver för att minnas. Så har jag nog alltid gjort. Och visst vill jag minnas de här dagarna, den här tiden. Flyttbubblan. Det är juli och ömsom regnstorm, ömsom tryckande, fuktig hetta. Vi är lediga båda två – i fjol blev det aldrig så – och även om jag mest är arbetslös och arbetssökande försöker jag unna mig att vara här och nu. Och tillåta mig mellantinget; det flytande mellan ledighet och plikt, sommar och vardag, att skapa något nytt och lämna det gamla bakom mig.

För det gamla har bytts ut, visst har det. Trots att min egen etta på Söder har stått mer eller mindre tom under det senaste halvåret är den nu helt obeboelig. Sängen har fraktats bort. Kylskåpet har tömts. Jag och mamma har slängt, packat ner, skapat högar för loppis och mitt förråd och Jakobs förråd och garaget. Jag älskar fina saker, jag gör verkligen det. Och de många vackra kokböcker, antikföremål och skira textilier jag samlat på mig är ju trots allt… jag. Jag tycker om fina ting. Samtidigt vet jag att det är skönt att bli av med grejer, och att ett nytt slags liv kräver kompromisser och uppoffringar. Så: Jag tvingas ta en stor mängd beslut kring vad som ska sparas och inte. Vilka minnen kräver sina fysiska objekt och vilka klarar sig utan dem? Vad kan jag glömma, vad kommer jag ångra? Det är svårt. Snurrigt. Och efter alla turer ner till diverse källare och förvaringsutrymmen känner jag mig yr. Yr, trött men vid gott mod. Det känns bra att förändra. När jag, som det ser ut just nu, inte kommer någonvart på jobbfronten, så är det istället annat som måste förändras. Och jag inser att jag gillar det.

Jakob får semester och vi tillbringar ett antal dygn tillsammans i det som numera även är mitt hemma. Vi bygger bo. Rensar, organiserar, löser problem. Flyttar på möbler och planterar om krukväxter. Hittar nya platser att ställa sådant som hade sina naturliga platser i min etta. Vi bråkar lite om mina saker, om var de ska få plats. Men jag tänker att det inte är värt att bråka. Att det kommer kännas bättre, mer självklart, om ett tag. När boets alla pinnar lagts rätt och märkts av vardagen. När allt levts i, lite grann.

Och jag mår ju bra här. Med J. Jag får kramar och någon som möter mig i dörren. Jag får hembakat surdegsbröd till frukost, naanbröd till lunchgrytan och porlande, frisk kombucha som han smaksatt med hallonen jag plockade åt oss. Jag får oliver på faten som jag visste att han skulle tycka om, får någon att diskutera viktiga och oviktiga problem med och någon att äta sillunch med på balkongen när solen visar sig en eftermiddag. Jag tror att jag kommer minnas den här tiden – bobyggandet – som en lycklig en. En annan slags sommar än den förra, då vi var nykära och lyckliga på det viset. I år är det tryggheten som skänker lycka. Känslan av att veta att vi båda är med på det här; att vi tagit det hela ganska långsamt och att där vi är just nu, ett halvt år sedan jag för första gången testade att “bo” med Jakob under några dygn i januari, har vi hamnat för att vi tillåtit det hela att ta tid. Förhoppningsvis har vi förberett oss väl. Pratat om ekonomi och fördelningar, diskuterat hur ofta det är rimligt att torka golvet, sålt dubbletter av inredningsprylar och övat på att kompromissa. Om jag lagar mat idag, kan du ta ansvar för det imorgon? Om du kommer hem först, kan du sätta på en tvätt? och Är det okej om jag sätter mig i ett annat rum en stund, om vi inte umgås just nu?

Ja, jag vill minnas den här tiden. När jag ser tillbaka på den kommer jag kanske minnas skimret. Kanske kommer jag känna tacksamhet för att allt blev så bra. Kanske kommer jag skratta och tänka att vi var så unga och bekymmerslösa. Vem vet. Jag försöker undvika att grubbla och analysera. Det är mitt sommarprojekt.

Om några timmar sitter vi på ett flyg med destination Baskien. Ännu en tid jag vill känna, uppleva och minnas.

Kram,

H

Cykelskifte

Juni spiller över i juli. Plötsligt är det farligt varmt överallt. I Europas medelhavsländer brinner olivlundar och folk uppmanas att hålla sig inomhus. Jag åker till villan, från en stekhet stadskärna till en något svalare trädgård. Jag äter jordgubbar och vita smultron från landet i min frukostyoghurt och läser några kapitel i taget i en tegelsten till bok. Har fruktansvärt ont i nacken, blir yr av minsta rörelse men får massage av mamma. Kramar mamma. Tittar på bilder av Tintin tillsammans. Katten, som blev sjuk hastigt och som efter elva år plötsligt inte finns mer. En måndagsmorgon lägger han sig under mammas och pappas säng, hostar till och slutar vifta på svansen. När jag tagit mig till Helsingborg och får klappa den mjuka pälsen en sista gång någon timme senare är den lilla kroppen redan stel och kall. Och när vi lämnat flyttkartongen hos veterinären och återvänder hem är huset konstigt tyst. Från en dag till en annan, efter elva år. 

Man brukar väl säga att livet går i cykler. Är det tre, fem eller kanske sju år en cykel består av? Jag vet inte. Men om det är sju år som gäller, har det gått sju år sedan jag var tjugo. Tjugo, med en enorm lust att komma bort, och med en biljett till Nya Zealand i min hand. För sju år sedan åkte jag så långt bort från vardagen jag bara kunde komma, och såhär sju år senare, har jag kanske också en hel del nya ting framför mig. 27 år och förhoppningsvis med ett fint och spännande jobb runt hörnet. 27 år och utan min Tintin.

Med studietiden bakom mig, med ständiga försök till att finna balans i mellantinget mellan att vila, live:a semester och vara arbetssökande på halvtid. Jag packar ner saker i lådor och skriver ett avtal för andrahandsuthyrning. Hos J krymper utrymmet i min del av garderoben i takt med att jag flyttar över alla kläder dit. Vi diskuterar gemensamma matkonton och hur ofta man borde våttorka golven. Och jag måste påminna mig om hur fantastiskt det är att ens kunna diskutera sådana, vardagliga ting. För ett år sedan hade jag blivit oerhört glad och stolt över mig själv om jag vetat om vart livet varit påväg. En gemensam vardag. Tvåsamhet. Något nytt; en del av det som förändras i det här cykelskiftet. Mitt sjuårsskifte. 

Och om sju år, när nästa cykel tagit vid, kanske den jag varit fram tills nu känns lika svindlande långt bort som en resa till andra sidan jordklotet.

Var befinner ni er i livscykleriet? 
Kram, H.